På sätt och vis är det lite uppfriskande med någon som rasar mot bloggen. Det kan vara nyttigt. Men en förhoppning jag har, är att även om jag med min blogg inte lyckas erbjuda någon lösning på livet, så vill jag i alla fall inte bidra till att göra det sämre för den som läser. Livet. Därför vill jag tacka för alla otroligt fina och värmande ord, som antyder att jag i alla fall inte har misslyckats helt med den föresatsen.

Fast det är klart, alla de som har begått självmord, eller förgiftats till stumhet av Korvasbloggens trivialiteter syns ju inte bland kommentarerna. Till dem vill jag säga förlåt.

Även om det kommer aningen försent.

Vilket skört humör hon har nu, min krassliga lilla flicka. Desperationen ligger aldrig långt borta. Trotsåldern i kombination med att hon är sjuk, gör att det blir fel hela tiden, på allt.

Vi tog en promenad och skulle handla mandariner och Korvas somnade i vagnen efter 35 sekunder, varför jag var den enda vakna mandarinköparen. När Korvas slog upp ögonen en halvtimme senare ville hon gå och köpa mandariner. ”Men jag har redan köpt mandariner”, sa jag. Och så skalade jag en och räckte henne en klyfta. ”Vi måste betala först”, ropade hon med tårarna rinnande längs kinderna och vägrade äta av mandarinen.

Och så gungade vi lite i parken, en aktivitet som hon har upptäckt relativt nyligen – hon har inte riktigt vågat tidigare. Vid den allra första knuffen ropade hon högt, argt och besviket: ”Nej, högt upp i himlen, inte gunga så lite!” ”Men det tar några knuffar innan det blir högt Korvas, ta det lugnt”, sa jag.

Sen gungade jag med bara en hand fast det skulle vara två och tårarna rann. Det spelade ingen roll att jag förklarade att när man gungar med två händer, på de där små gungorna, får man en spark i magen varje gång, medan man kan stå lite vid sidan av om man gungar med bara en hand. Men hon var förkrossad. Därefter började gungan svänga ack så lite i sidled och hon blev både rasande och förtvivlad. Då ville hon inte gunga längre, men blev alldeles utom sig när vi skulle gå hem. Då ville hon plötsligt gunga igen.

Och så vidare x allting x hela dagen = fenomenalt påfrestande.

Jag skulle beskriva min dotter som en ganska artig och trevlig typ, för det mesta. Hon tackar när man säger prosit och säger prosit när man nyser. Inte sällan tackar hon för maten och när hon får andra saker, som frukt eller liknande. Men det finns en liten detalj som inte alls klingar med det där, nämligen att hon torkar av sitt snor på mig. Flera gånger har jag trott att hon har klappat på mig, en ömhetsgest, bara för att upptäcka att hon i själva verket kladdar snor på mig, med samma svepande rörelse som när man brer en smörgås. Hon liksom målar mig med snor, samtidigt som hon säger ”jag vill inte ha snor”.

Märkligt nog tycker jag inte att det är så farligt. Jag säger naturligtvis till henne att man inte gör så, torkar av sitt snor på andra, men jag blir inte så himla besvärad. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis helst inte ha något snor på mig alls, men jag har inte så stora problem med hennes kroppsvätskor. De känns så oändligt mycket härligare än alla andras, inte minst än mina egna. Faktum är att om jag skulle tvingas äta spott eller snor och fick välja mellan hennes och mitt eget, skulle jag utan tvekan välja hennes.

Men återigen, om jag får välja, så äter jag naturligtvis inte gärna snor eller spott över huvud taget, oavsett från vem det kommer.

Korvas har feber och hostar och kraxar som en kråka när hon pratar. Snoret rinner och ögonen är glansiga och röda efter nattens usla sömn. Lyckligtvis har hon inte kräkts sedan incidenten på pendeltåget i förrgår. Rastlösheten hos någon som är för sjuk för att gå till dagis, men som har samlat på sig outhärdligt mycket stillasittande, börjar märkas tydligt hos henne nu. Ingen aktivitet varar längre än max någon minut. 30 sekunder Lucky Luke, följt av en minuts kasta-upp-katten-i-luften-leken, varpå det är dags att bygga lego, men bara under så lång tid som det tar att dra fram lådan och kasta ut några bitar på golvet.

Därefter biter hon (men hon säger att hon tar bort skräp) sin förmodligen lika rastslösa pappa med en plastpapegoja från fjärilshuset, innan hon ber om lite äppelbitar och sätter sig för att titta på 30 nya sekunder av Lucky Luke. Sådär fortsätter det i en myror-i-byxorna-cirkel.

När vi inte målar naglarna med Mollys nagellack, för då visar hon en fascinerande förmåga att sitta stilla under mycket lång tid, i väntan på att färgen ska torka. Inför kalaset, som vi var på timmarna före kräkincidenten i söndags, målade vi naglarna på händerna. Grönt på den ena och blått på den andra.

Idag tog vi fötterna. Jag avstod helt den här gången och Korvas undrade bekymrat om jag ville vänta med att måla dem till imorgon.

Hon skulle bara fixa till vingen efter kraschen. Men så blev hon sjuk och allt, så det lär bli ytterligare fördröjningar.

Korvas hostade och min syster sa att exakt sådär lät Eddie, hennes yngsta son, när han var magsjuk. Jag hann precis svara att Korvas hade hostat i två veckor, ända sedan hon var förkyld, så det var nog ingen fara med det. Sen hände det och någon minut senare torkade jag spyor med våtservetter på pendeltåget.

Det var fullt med folk i vagnen och det kändes som om alla tittade på oss. Eller, det var nog inte bara som det kändes. Min första instinkt var att lämna tåget och hoppa av vid nästa perrong, bara föra att slippa de brännande blickarna och åsynen av de som skyddade sig mot den inte så angenäma lukten genom att linda halsdukarna över sina näsor. Förmodligen var det det de flesta ville, att vi skulle hoppa av. Men vi var ju fortfarande tvungna att ta oss hem. Situationen tillät inte en milslång promenad med en nerspydd liten flicka.

Nu hänger hennes kläder på tork och själv sover hon oroligt i sängen. Då och då går jag in och lägger en hand på hennes varma panna.

När jag tittade på Korvas lade jag märke till att hon satt och sög på tummen. Korvas har aldrig sugit på tummen, det har alltid bara varit napp som gäller, så jag förstod inte riktigt vad det var frågan om. Kanske hade lite grädde från pannkakstallriken fastnad på tummen, tänkte jag.

Då såg jag att Reuben, hennes några månader yngre kompis, satt precis så. En tumme i munnen och en hand på huvudet. Det var fint tyckte jag, för det är så vi bondar vi människor.

Precis som aporna.

Alldeles nyss struntade jag i en tvångsmässig regel som jag har haft i ett halvårs tid, att jag till varje pris måste ha ett inlägg varje datum. Det kändes friskt. Jag tittade på film och kände inte alls för att skriva.

När jag startade den här bloggen sneglade jag ibland lite avundsjukt och beundrande på andra bloggar, som hade funnits under lång tid. Nu slog det mig att min egen stapel över tillryggalagd tid faktiskt inte är så pjåkig längre. Det känns fint – jag tror att jag klarar mig utan den 25 februari.

Men den 26e tar jag.

När jag bestämde mig för att börja skriva n0ll0r istället för 0:n, för att skapa lite mer spänning 0ch dynamik i texten, upptäckte jag till min st0ra besvikelse att min text inte naturligt innehöll särskilt många 0:n. Men istället för att börja fundera på 0rd s0m hade 0:n i sig k0m jag på att en variant v0re att 0ckså 6örja skriva 6:0r istället för lilla 60kstaven 6 0ch 8:or istället för st0ra 0ch 6örja 9öra 9:0r istället för 6okstaven 9. 0m ja9 därtill 6örjad3 9öra tr30r iställ3t för 3:n 6ör9ad3 d3t plötsli9t likna nå90ntin9. Tr30r är ju tr0ts allt väldi9t lika 3:n, äv3n 0m d3 är 6ak 0ch fram. Nu 6l3v d3t 93nast myck3t störr3 sann0likh3t att ja9 skull3 få in mån9a träffar. 8akad3 ja9 53dan in f3mm0r i5täll3t för 60k5tav3n 5 vi55t3 ja9 att t3xt3n 5kull3 6li 9an5ka 5pännand3, utan att för d3n 5kull 63höva handla 0m nå90ntin9.

Jag sitter och bollar tankar och tillvägagångssätt mellan mitt gamla och mitt nya jag. Mitt gamla jag hade brutit ner Lisas gästinlägg i detalj och belyst det faktum att hon än en gång har byggt en historia på lögner. Mitt gamla jag hade förmodligen också bistert påpekat att Lisa har passat på att olovandes använda och posera i min tröja, när jag är borta. Även t-shirten, som skymtar fram bakom tröjan, är misstänkt olik något klädesplagg som Lisa äger, men däremot identisk med ett av mina.

Mitt gamla jag hade säkerligen kritiserat det absurda påståendet att mor och dotter skulle vara så himla lika. Mitt gamla jag hade förklarat att vilka gapande lintottar som helst, med gröt i munnen, kan misstas för tvillingar, för ett oskarpt öga.

Mitt nya jag fungerar inte alls på det sättet. Mitt nya jag är bara glad och tacksam, för allting.

Tack!