Sedan finns det eftermiddagar som börjar som den igår. Att Korvas är trött hela vägen hem, på gränsen till att somna. Och så på gården får man syn på katten och vet att det bara är en fråga om hundradelar innan Korvas också får syn på honom. Man hinner bara tänka ”jaha, då var det slut på fride…”, innan man hör ett upprymt ”KATTEN!”, framsluddrat genom en napp från ett nyss slumrande barn. Hon skriker ordet och sprätter till så att det skakar i vagnen. ”KLAR!”, fortsätter hon ”KOJAS E KLAAAR!”.

Hon säger alltid ”klar” när någonting ska upphöra. Det kan vara när man kittlar henne, eller mitt i en bok som tråkar ut henne. När hon får syn på katten är hon följaktligen klar med att åka vagn och vill snarast upp på egna ben. Och katten, om han inte är på humör, försvinner upp i närmaste träd.

Den reaktion som Korvas genomgår dessa stunder, när hon på en hundradel går från sitt tröttaste till sitt allra piggaste jag, för tankarna till scener i filmer där någon är på väg att dö, men som i sista stund får en sådan där stor adrenalinspruta (eller vad det nu är) nerhugget i hjärtat och plötsligt flyger upp, med uppspärrade ögon. Så stor är kontrasten.

Sedan är det bara att vänta. Man kelar med katten om katten vill, annars följer man honom runt på gården – ställer sig under träd och gormar.

När han helt försvunnit ur sikte, säger man att han nog har gått hem. Oftast går han hem för att det är så kallt ute.

”Kojas lite trött, pappa”, sa Korvas efter dagis igår. Hon är nästan alltid glad när jag kommer och hämtar henne och alltid mitt uppe i någonting, men ofta är hon slutkörd och trött. Det här med dagis och lekar är ingenting hon gör halvhjärtat. Hon går all in varje dag, kan man säga. Jag kommer som en påminnare om att dagen på dagis har tagit slut, och först då tillåter hon sig att känna efter i kroppen och kommer fram till att hon faktiskt är trött. Dagis är också ett jobb. Så på vägen hem, nuförtiden, händer det inte alltför sällan att hon vill sitta i vagnen och ta igen sig.

Och så sitter hon med slumrande ögon och bara tittar och andas tungt. Ibland samlar hon nödvändig kraft för att orka påpeka någonting, om det är någonting oerhört viktigt som måste påpekas – en fågel i skyn eller en sol som har gått hem. Annars förblir hon tyst.

Då vet man att det inte kommer att bråkas när vi ska in i porten. Hon kommer lydigt att följa med, vänta när jag kör ner vagnen i källaren, hålla upp armarna för att bli upplockad och sedan trycka sig mot kroppen på mig, med ena handen mot min kind, när jag bär upp henne för trapporna.

Har jag tur kommer hon att viska ”min pappa”.

Alla människor är ett ackord. Jag är A-moll. Ta fram en gitarr eller något annat instrument och spela ett A-moll så har ni mig där, i ett nötskal. Det är inte svårare än så. Men ändå inte helt enkelt.

Jag har en vän som brukade roa sig med att dela ut ackord till andra. ”Det här är du Danne”, kunde han säga. Det var en ganska rolig sysselsättning och naturligtvis hade han reserverat det vackraste ackordet till sig själv.  Det han gav till mig klingade i toner som varnade om att man borde vara på sin vakt. Jag minns inte vad ackordet hette, men omvandlat i ord skulle det ha hetat ”en ulv i fårakläder”. Det är en lek man kan roa sig med, men sitt eget ackord måste man upptäcka själv, det går inte att dela ut till höger och vänster på det där sättet. Givetvis kan man ge andra ett ackord som man själv tycker passar för just den personen. Men det ackord man verkligen är och det man oftast spelar för andra är sällan ett och samma.

Man kan alltså spela andra ackord, vilka som helst egentligen, det är inte ens ovanligt att man spelar något annat bättre, men man har liksom ett huvudackord, en bas, kärnan av ens väsen, som man alltid måste utgå ifrån. Den gladaste personen man känner, som alltid tycks spela i dur, kan alltså mycket väl ha ett mollackord som huvudackord. Det betyder inte att den ljuger för sin omgivning, bara att basackordet är välstämt där i botten. Kommer man för långt ifrån sitt huvudackord blir man till slut olycklig. Då kan man inte spela några ackord rent.

Det är oerhört lätt hänt, inte minst i mörkertider, att instrumenten stämmer om sig. I bra perioder märker man det direkt och vrider om stämskruvarna. I halvbra perioder orkar man kanske inte stämma om hela tiden, men man är medveten om tonernas något falska klang och väntar förhoppningsvis inte för länge med åtgärda det. I dåliga perioder kan det mycket väl hända att man inte ens märker när ett ackord blir så ostämt att det helt övergår i ett annat.

Kom ihåg det.

Vilken dag vi hade igår! Vi väckte Molly med sång och ljusbeklädd glasstårta. Det är så hon vill ha det. Glass till frukost ska det vara och ingenting annat – en tradition som började hos hennes pappa och som inte till något pris får brytas.

Jag har inga problem alls med den traditionen, men det skär som knivar i Lisas kropp det vet jag. Trots att det bara är en enda gång om året så plågas hon oerhört av att vara delaktig i att låta sin dotter starta en dag utan en näringsriktig frukost. Lisa tittar på glassen med skräckblandad avsky, som om någonting fruktansvärt skulle hända vilken sekund som helst – som vore det en självklar konsekvens av ett sådant bottenlöst dekadent leverne.

Det är ganska fint faktiskt, om än en smula hysteriskt.

Det var rätt mycket folk här hemma och Molly överöstes med presenter. Hon summerade lyckligt kvällen med att ALLT hade varit perfekt. Fina brev och meddelanden från vänner som bryr sig och inte en enda present som hon inte ville ha.

För Korvas var hela helgen som ett enda lyckligt töcken av sammankomster. Den ena favoritpersonen avlöste den andra, och när allt tycktes vara över så ringde Gustav (gammal inneboende) på dörren och glädjeyran kunde fortsätta ytterligare ett par timmar. En succé rakt igenom.

Och då missade Korvas ändå Sushimiddagen, som också är en tradition.

En mycket god (och ekonomiskt förödande) tradition.

Jag var i färd med att städa inför den stora dagen när Lisa kom hem från sin resa. Snart städade vi båda två, sida vid sida.

Den stora dagen är idag, men när vi började var det imorgon. Nu är det nu och Molly fyller år. Till slut blev hon tonåring även till åren, mitt i en period då hon är mindre tonåring än någonsin. Det är fint och bör sannerligen firas.

Säg grattis vetja!

Ensam hemma – då vaknar drömmarna.

Jag gjorde ett stort misstag i förrgår. JÄTTESTORT. Men det var inte förrän igår som jag förstod vidden av det. Jag lät Korvas sova inne hos mig.

Hon vaknade på natten och skrek inifrån sitt rum och jag var för trött för att orka hålla på, så jag plockade bara upp henne och tog henne med mig. Hon tystnade så fort jag höll henne mot kroppen, och när jag lade henne i sängen tittade hon upp med stora vakna ögon. Det var ögon som tillhörde någon som inte ville sova, någon som visste att den var med om någonting alldeles speciellt. Jag trodde att klockan var relativt nära uppstigning, kanske fem halv sex eller så och att det säkert inte skulle skada att hon var hos mig någon timme bara. Okej, jag kanske också tyckte att det kändes rätt mysigt att ha henne hos mig en stund. När jag var bortrest avslöjade Lisa att hon hade plockat med sig Korvas en natt, så varför skulle inte jag kunna göra detsamma, nu när Lisa är bortrest?

I själva verket kan inte klockan ha varit så mycket som jag trodde, för återstoden av natten tycktes vara förevigt. Det var en märklig natt, nästan som när man har feberdrömmar. Varje gång jag öppnade ögonen låg Korvas placerad på ett nytt sätt, alltid vaken verkade det som. Ibland hade jag hennes fötter i ansiktet och ibland låg hon och stirrade på mig och drog mig i polisongerna och i håret. Vid något tillfälle var det mina fingrar hon drog i, ett efter ett. Om en vanlig natt är som en jämn slät yta så var den här som ett collage. Som tusen olika förslag på sömn. Som en intensivkurs i powernaps.

Korvas har kommit in i en lite trixigare nattningsperiod nu, sedan någon vecka. Nu tvingas man gå tillbaka minst en gång till hennes rum för att fixa med något av hennes en miljard mjukisdjur i sängen eller något annat, innan den slutgiltiga tystnaden infinner sig. Igår var jag tillbaka sex gånger och vid samtliga tillfällen hade hon blöta kinder och ropade: ”Kojas sova din säng pappa, Kojas sova din säng.”

”Du hade glitter när du var liten. Ganska ofta faktiskt”, säger pappa till mig i telefonen, precis innan vi ska lägga på.

”Jasså, hade jag det…”, svarar jag lite besvärad. Jag blir glad över att han säger det. Det kommer liksom som en påminnelse om att jag också har varit någons Korvas. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska svara.

Pappa har läst i bloggen och vill försäkra sig om att det är okej med mig. Det säger han inte, men när han säger att jag hade glitter när jag var liten så är det det han menar. Det är fint. Och trots att man inte ska dra på för stora växlar bara för att någon slår an ett vemodigt ackord lite då och då, så grips jag av en känsla av att bloggen måste ruskas om och ruskas upp lite.  

Vad kan det då finnas för bättre sätt att göra det på än att presentera statistik från SCB? I alla fall när man får svart på vitt att man har en fullständigt unik dotter.

En Edith Harry, finns bara en Edith Harry, en Edith Haaaaaaaaarry, finns bara en Edith Harry.

Tänk fotbollskör.

Korvas har sina favoritpersoner på dagis, den saken är klar. På vägen dit brukar jag fråga vilka hon ska träffa och då är det alltid samma namn hon nämner. Det kan skifta lite i inbördes ordning, men det är sällan som helt nya namn dyker upp. Det är ju fint att hon hittar kompisar, människor hon klickar med, trots att hon är så liten, brukar jag tänka. Det är ju rätt naivt annars att tänka att någon ska hålla till godo med vem som helst, första bästa, bara för att den inte råkar vara äldre än två och ett halvt. Det är ju fortfarande en människa med en smak och egenheter.

När jag släppte av Korvas på gården på dagis igår sprang hennes bästa vän förbi och sken upp i ett leende när hon fick syn på oss. Korvas blev ivrig och gjorde det svårt för mig att dra på henne överdragsbrallorna. Bredvid oss, med två trehjulingar till sitt förfogande, stod en liten pojke från hennes avdelning, som frågade om inte Korvas ville ha den ena. Hon tittade då allvarligt på honom och sa: ”Kåjas måste leka Vivi, Vincent.” Det var bara ett konstaterande, att hon faktiskt ville leka med sin bästa vän och därför inte kunde cykla med honom. Det var inte mer med det.

Ändå var det någonting som högg till i kroppen på mig då – en snabb olustkänsla och en plötslig insikt om att allt det där jobbiga redan har börjat. Kanske har varit där hela tiden. En konstellation innebär ju alltid ett uteslutande av andra, det säger sig självt. För att någon ska kunna vara ens bästa vän krävs att någon annan inte kan vara det. Alltid är det någon som inte platsar. Och utan att jag har sett det komma så har det redan börjat – det livslånga samlandet på blåmärken. Några sätter sig ytligt på huden och några gräver rötter.

Det tar längre och längre tid att ta sig hem från dagis nu. Vi stannar alltid en stund och leker tillsammans först, innan processen med att ta på sig kläderna inleds. Hon gömmer sig, skrattar och springer iväg och vill att vi är kvar så länge som möjligt, tillsammans. När man har prånglat på henne skor, mössa och jacka börjar en promenad vars omfattning man omöjligt kan förutspå.

Varje dag ska avspärrningen runt den lilla gropen i trottoaren granskas. Kanske har någonting nytt dykt upp där. Gropen är ett mysterium även för mig, men jag nöjer mig med en snabb blick för att konstatera att ingenting har hänt sedan föregående dag. Men det är aldrig riktigt sant. Nya kvistar, löv och kapsyler har samlats runt räcket, och konan, den med reflexer på sig som ska synas om kvällarna, står ofta placerad i nya vinklar. Och hur små förändringarna än må vara, så innebär en ny vinkel ett helt nytt gömställe. Hon smyger bakom den, säger hon, och står blick stilla med glittrande ögon.

Jag undrar ofta hur man får ögon att glittra och jag hoppas att det fanns en tid när mina också gjorde det.