Korvas står böjd över toaletten och följer strålens färd mot botten. Sådana här tillfällen vill hon inte missa. ”Korvas komma med”, ropar hon och kommer springande, om hon vid något tillfälle har varit på väg att missa denna enastående höjdpunkt. Och om man har smugit iväg med föresatsen att vara ifred, bankar hon desperat på dörren, så fort hon har hört det bekanta ljudet av porlande vätskor.

”Pfuu, pfuu” gör hon med strutformad mun. ”Måste blåsa lite”. Och så säger hon någonting som jag inte hör. Eller rättare sagt, jag hör, men tänker först att jag kanske har hört fel. Att jag borde ha hört fel.

”Vad sa du Korvas?”, frågar jag då.

”Mmm, lukta gott!”, upprepar hon och vänder sig om med ett stort leende i ansiktet.

”Tja”, tänker jag och skrattar högt. ”Vem har bestämt att kiss måste lukta äckligt?”

När jag ser den här bilden slås jag av en tanke som inte är sann. Och jag vet att det inte var så, för jag var ju där. Det var en fin stund vi hade Korvas och jag och hon fick verkligen smak för vildhallon. Hon ville aldrig gå därifrån och låg till slut lutad över busken för att komma åt alla bären i mitten. Jag minns att jag först fick en rastlös känsla i kroppen, när jag tyckte att vi hade varit där tillräckligt länge och ville gå vidare, men hejdade mig. Vi hade inte bråttom någonstans. Varför skulle hon då inte bara kunna få stå där och äta hallon precis så länge hon orkade, tills det var hon som fick nog och inte jag? Det fick hon, bestämma själv alltså. Jag slog undan känslan och hjälpte henne istället med alla de bär hon inte nådde. Och jag slogs av tanken på hur långt jag måste ha kommit som människa som gav bort nästan alla bär jag plockade. Så var det inte förr. Man får äta det man plockar själv, brukade jag tänka på den tiden.

Men trots att jag vet hur det verkligen låg till kan jag, när jag ser den här bilden, inte låta bli att tänka att hon just är i färd med att stoppa fingrarna i halsen för att kräkas.

Och då hade det ju inte alls varit lika mysigt som det verkligen var. Så då tänker jag på hur det verkligen var, att hallonen faktiskt var på väg in och inte ut. För nästan all typ av föda, möjligen med messmör som undantag, är mysigare på vägen in än på vägen ut, oberoende av vilken väg den tar. 

Och då när jag tänker på hur det verkligen var, blir det mysigt igen. Verkligheten blir, så att säga, skillnaden mellan en trevlig och en inte alls lika trevlig upplevelse.

Många gånger tjänar man ingenting på att fantisera.

Ofta har jag tålamodet. Jag tänker att Korvas måste få en chans att utforska saker och ting i sin egen takt. Men ibland räcker det inte hela vägen.

Vi har ingen hiss och bor tre trappor upp, och sedan Korvas började insistera på att gå själv kan det ta precis hur lång tid som helst. Det är bara att kapitulera. Jag brukar försöka andas lugnt och känna att jag faktiskt inte har bråttom och att det här är kvalitetstid för henne. Då kan jag sjunka in i ett rofyllt tillstånd och tycka att tiden i trappuppgången inte alls är så dum. ”Är inte trapphuset en lika god plats i livet att befinna sig på, som någon annan?”, tänker jag. På vägen upp stannar hon gärna ofta, kanske backar ett steg för att plocka upp ett litet barr eller en frökapsel eller ett torkat blad som har lossnat från någon av växterna som pryder fönsterbrädet på varje våning. På vägen ner vill hon hoppa utför det sista trappsteget på varje halvvåning. Hon står liksom och laddar och säger ”Korvas hoppa”, en bra stund innan hon verkligen tar steget ut och hoppar.

Det är dessa stunder, när jag bär på tunga kassar eller ska passa en tid, som jag känner hur tålamodet tryter och hur irritationen tar över. ”Men hoppa då”, säger jag.

”Du måste stanna där” svarar hon då, men menar i själva verket att jag ska gå i förväg.

”Men jag har ju gått bort en bit, hoppa nu, du står ju bara där”, svarar jag, lite mer frustrerat än första gången. Då står hon kvar och fortsätter förbereda sig tills jag säger ” MEN HOPPA NU DÅ, annars måste jag komma och hämta dig”. Och när ingenting händer går jag och hämtar henne och hon börjar skrika så att det ekar i hela trapphuset.

”Ahhhhh, Korvas hoppa, Kovas hoppa, aaahhh”, tjuter hon sprattlande i min famn. Och så slutar det med att jag sätter ett gråtande barn i vagnen och kör i väg.

Så var det igår, men när vi kom till min syster, som har hiss, var det andra bud. ”Åka hissen”, var det första hon sade och jag kunde se hur hon fylldes av förväntan. Men när vi klev in i hissen satte hon sig ner på golvet direkt.

Det tog mig ett par sekunder att komma ihåg, att det är så de åker hiss mellan avdelningarna på dagis.

Tiderna är annorlunda nu. Om jag blundar minns jag tydligt en tid då jag hade total koll på allt som hände runt Korvas. Inte ens en liten fis gick mig obemärkt förbi. Med min tideräkning är det ju inte särskilt länge sedan, så egentligen minns jag det tydligt också utan att blunda. Men det låter mer avlägset om jag säger att jag måste blunda och med Korvas tideräkning är det en evighet sedan.

Varje ny min, rörelse och ljud var jag där för att se.

Nu får man ofta vara något av en detektiv för att lista ut var saker kommer ifrån. Många gånger får hon sina repliker från filmer och böcker och då finns ju svaret där, det gäller bara att hitta det. Jag vore en lögnare om jag påstod att jag fäster lika stor uppmärksamhet vid varje formulering, som Korvas gör, i böcker och filmer. Men då och då får man en aha-upplevelse när man återser en bekant formulering. Vissa saker antar jag kommer från dagis, och då är man ju helt ovetande.

Exempel på ett par saker som jag tror att jag har listat ut, varifrån de kommer:

–       När vi skulle natta Korvas en kväll hytte hon med fingret och påstod att det var ”dumheter”. Ett par veckor senare lade jag märke till en scen i Hitta Nemo, där Nemos pappa Marvin ropar ”vad är det för dumheter” när Nemo simmar ut på öppet hav.

–       ”Det är kallt ute” (som hon gärna säger när det är trettio grader varmt) kommer från boken Bu och Bä i blåsväder.

Exempel på ett par saker som jag inte har en aning om varifrån de kommer:

–       Då och då, sedan någon vecka tillbaka ropar Korvas ”bajs i blöja” nästan som ett skällsord. Hon har även börjat säga ”bajs i blöja, det är äckligt”. Något som varken Lisa eller jag ALDRIG har sagt. Och vi har ansträngt oss för att inte heller med miner antyda att skötseln av hennes bak skulle vara det minsta oangenäm. Lyckligtvis verkar det vara bara ord. Hon visar inga tecken på att skämmas eller verkligen tycka att det är äckligt.

–       När jag duschade och Korvas badade i baljan, sa hon plötsligt ”hej pappa, kul å se dig”.

–       Sen ett par dagar tillbaka påstår hon att hon är en liten råtta. ”Kojas är en liten åtta” säger hon.

Historien upprepar sig. Jag började jobba igår och gick med Korvas till dagis. Under sommarveckorna slår dagiset ihop sig med ett annat dagis. En helt ny plats och många nya ansikten.

Det var lite som om allt började om från början. Att lämna henne skrikande och förtvivlad fick mig att må fysiskt illa.

Men när jag skulle hämta henne ville hon inte gå därifrån, och det måste ju betraktas som någonting positivt. Därför var det lite lättare att lämna henne idag.

”Korvas kallas Edith” sa hon när hon kom hem.

Vi är fast i en vampyrserie, Lisa och jag. När Korvas vilar på dagarna skyndar vi oss att sätta på ett nytt avsnitt, och när hon sover på kvällarna, efter att vi har klarat av middag och annat, tittar vi tills någon av oss somnar eller tills vi inser att om vi inte går och lägger oss kommer vi att vara oansvarigt trötta nästa dag. Vi åsidosätter andra sysslor, som att blogga och läsa. Istället kryper vi upp i soffan och beskådar spänt blodsugarnas blodsugande. Man skulle kunna säga att vi har blivit lika beroende av blodsugarna som blodsugarna är av att suga blod. Och det är inget litet beroende, det är ett beroende på liv och död.

Korvas egentligen enda likhet med en vampyr är beroendet av att suga. I effektiv tid räknat suger hon mer än en vampyr, men hon kommer undan med det eftersom hon suger på en napp och inte på andra människors halsar. Om nappen hade räknats som en människa och varit fylld med blod, då hade skillnaden varit hårfin. Men så är det inte. En napp är en napp och en människa en människa.

Det är viktigt att hålla dem isär.

Man kan säga vad man vill om överlagda brott, men de kräver en viss mognad och livserfarenhet. Det är en av anledningarna till att jag också kände stolthet i kombination med oro, då jag hindrade Korvas från att snatta en andra gång i matbutiken häromdagen.

Det är en frihetskänsla att gå ut utan barnvagn, vilket också förvandlar gångsträckorna till angenäma promenader snarare än transportsträckor. Korvas är med och bestämmer takten och kan, när hon vill, stanna för att studera en liten skräpbit eller en sten som hon finner längs vägen. Ofta bär hon sedan med sig sina fynd under hela färden.

Det var just en sådan dag, inne i affären utan barnvagn, som jag upptäckte att Korvas hade munnen full med vindruvor. Jag stod med ryggen till och plockade nektariner och när jag vände mig om stod Korvas där med ett stort leende och pekade mot brottsplatsen och sa, knappt hörbart: ”Jättegott”. Hon var på väg ner med handen igen, när jag upplyste henne om att det inte gick för sig, att man måste betala först. Något som jag är övertygad om att hon visste mycket väl redan innan brottet begicks.

En minut senare var jag i en annan gång och letade efter russin, när Korvas släpade efter. Hon drogs mot någonting annat tycktes det. Med en finurlig min sa hon: ”Hej då pappa, vänta lite, kommer snart”. Det var då jag kände en stor våg av stolthet skölja över mig. Naturligtvis förstod jag vad som var i görningen. Hon skulle snatta mer druvor, men visste att hon inte fick och hade därför utarbetat en plan. Hon ville låta mig tro att hon bara skulle göra någonting oskyldigt, strosa omkring lite i affären bara, och sedan skulle hon komma tillbaka till mig. Planen måste ha verkat vattentät i hennes värld. Kanske tänkte hon inte på att tvååringar ytterst sällan tillåts strosa fritt i affärer. Och förmodligen förstod hon inte heller att tiden mellan det första brottet och nästa brottsförsök var så kort att det skulle generera misstankar.

Men snarare än att kritisera bristerna i hennes plan, ville jag hylla och fira henne för ATT hon hade en plan. Så efter att jag smugit bakom henne för att konstatera att mina misstankar överrenstämde med verkligheten och gett henne ytterligare en lektion om att man måste betala för de saker man äter från affären, belönade jag henne med att köpa en stor klase vindruvor.

Och hela den glada vägen hem fick hon mumsa obegränsat.

Jag blev inspirerad när jag hittade ett släktfoto på nätet häromdagen. Nu vill jag åka till Bulgarien och rota i mina rötter. Internet är oslagbart på det sättet, man drar lite i någon tråd och så hamnar man på oväntade platser.

Jag minns från när jag var liten att pappa berättade att hans farfar var general. Eventuellt skröt jag till och med om det när jag var liten. Vet inte om det hade någon större effekt, men det lät märkvärdigt tyckte jag, att ha en gammal general till släkting i ett främmande land. Men det kändes ändå väldigt mycket som en myt, en historia som mycket väl kunde vara påhittad. Jag hade ju aldrig sett några bilder eller bevis. Inte ens träffat min farfar. Vi kunde inte åka till Bulgarien på den tiden och de tilläts heller inte att hälsa på.

Familjen bodde i ett stort hus i Sofia, som sedan delvis blev bombat under andra världskriget. Men pappa bodde där, i den halvan som blev kvar efter bombningen, tills han var fyra-fem år, då kommuniststaten tvångsköpte det för att göra om till sjukhus. Jag brukade fantisera om det där stora huset, att det egentligen var mitt och att jag en dag skulle bo där. Så blir det nog aldrig, även om det är större chans nu än det var på den tiden jag fantiserade om det, eftersom det återigen är i familjens ägo.

Hur som helst blev jag uppspelt av att hitta bilden, men jag upptäckte att någonting fattades. Därför har jag gjort några smärre justeringar och bakat in fler generationer. Korvas är den femte generationen. Det uppstår nästan kusliga åldersförskjutningar i bilden, när Korvas bara är några år yngre än sin farfarsfar och jag är äldre än min farfar. Bilden föreställer en spöklik seans på sent 10- tal, eller tidigt 20-tal, då Korvas och jag plötsligt dyker upp i färg.

Som en hälsning från framtiden.

Det blev mer film för Korvas igår, men inte som resultat av slöhet från min sida denna gång. Istället användes filmen i rent taktiksyfte. Samtidigt som Korvas var uppslukad i filmens värld, om en fisk som förvandlades till människa, hade jag möjlighet att förbereda packningen inför att åka till landet. När vi stängde ytterdörren och skulle börja gå nerför trapporna vinkade Korvas mot lägenheten, och som för att förstärka mitt dåliga samvete sa hon: ”Hej då teven!”.

Det åskade och mullrade i natt, tydligen. Jag tycker att det är ganska trivsamt att sova i muller och har endast mycket vaga minnen av ovädret. Däremot minns jag, om än mycket vagt det också, hur Korvas plötsligt stod bredvid sängen och viskade. Så fort jag visade livstecken började hon ropa ”pappa, pappa” och kravla sig upp i sängen. Jag var alldeles för trött för att dra slutsatsen att det förmodligen var åskan som hade skrämt henne, men jag lät henne i alla fall komma upp.

Sedan följde en natt som närmast måste liknas vid en brottningsmatch. Utan att känna till namnen på dem, utsatte Korvas mig för både halva och dubbla nelsons. Samtidigt som jag njöt av en varm och närhetstörstande liten kropp vid min sida, var jag inte helt bekväm med hennes sovstil. Stundom var hennes ansikte tryckt mot mitt, bara för att bytas mot en fot eller en hand. När Korvas slutligen hade hittat en position som hon var någorlunda tillfreds med, låg hon böjd som ett u över min hals och delar av mitt ansikte. Varje gång hon rörde sig var det som om någon försökte strypa mig. Men trots grava andningsbesvär orkade jag aldrig uppbåda den kraft som krävdes för att flytta bort henne från halsen. Istället somnade jag om, gång på gång, utmattad.

Till hälften av trötthet och till hälften av syrebrist.

Jag skulle kunna säga att vi inte har gjort någonting idag, Korvas och jag, men det gör jag inte. Det där har ju avhandlats tidigare, att man alltid gör någonting, och det är just därför jag heller inte tänker säga att vi ingenting har gjort. För det har vi, även om aktiviteterna, såhär vid en snabb återblick, tycks lysa med sin frånvaro. Eller i alla fall lysa med ett mycket svagt sken.

Korvas har sett på film, den saken är klar. Korvas har sett på väldigt, väldigt mycket film. Faktum är att Korvas har fått se på så mycket film att jag skäms. Med mycket film menar jag, olyckligtvis, att hon har fått se samma film om och om igen. Jag har varit riktigt slö och inte orkat ta mig för särskilt mycket. Och jag har fallit offer för missräkningar i planeringen och förirrelser på internet.

Men så tänker jag på hur jag skulle kunna berätta om vår dag, på ett sätt som skulle få mig att framstå som en alldeles enastående påhittare och vårdnadshavare. Jag skulle kunna måla upp någon av dagens händelser på ett så tilltalande sätt att en läsare, av bara farten, skulle förutsätta att hela resten av dagen också varit lustfylld och händelserik. Men det har den inte. Att göra på det sättet vore inte att ljuga, men det vore att framställa mig i en bättre dager än jag förtjänar, idag.

Därför tänker jag bara redogöra, i mycket grova drag, för hur dagen har förflutit för Korvas och för mig. Några nyckelpunkter kan man säga, så får man döma mig som man vill, om man vill. Men man bör ha klart för sig att någon inspirerande förälder har jag inte varit idag. Så om någon till äventyrs tycker att någon aktivitet vittnar om engagemang och påhittighet, så bör denne betänka att just den aktiviteten, med största sannolikhet, inte har upptagit mer än någon bråkdel av dagen.

Sådana basala händelser som att äta och få sin blöja bytt, har jag av förklarliga skäl inte tagit med i listorna. De skulle ta för mycket plats, det är de förklarliga skälen.

Korvas har:

–       Tittat på film

–       Spelat huvudrollen i tre hemmagjorda kortfilmer

–       Snattat i matvarubutiken

Korvaspappa har:

–       Förirrat sig på internet

–       Upptäckt på facebook att en barndomskamrat blivit ambassadör i Irak

–       Upptäckt att det finns ett foto på farfarsfar med familj (alltså även på farfar som liten) att köpa på Ebay för 1000 (!) dollar

–       Dammsugit och svabbat golv

–       Blundat för ett snatteri och förhindrat ett annat