Idag satt Korvasson och jag i väntrummet på BVC och läste lite i det gula häftet som man fyller i längd, vikt och huvudomfång i. Hon satt helt stilla i mitt knä och pekade då och då på lite siffror och sa ”titta”. Hon väser oftast fram ordet ”titta” men det betyder i alla fall titta, den saken är klar. Vi satt i kön för den öppna mottagningen och Korvas skulle få sin ettårsvaccinering. I den öppna mottagningen släpps man in i den ordning man kommer dit, vilket gjorde att jag kände en viss irritation när en annan familj körde om oss och gick in före. ”Visst är det här den öppna mottagningen?”, frågade jag kvinnan som satt bredvid mig. Men hon svarade att det var det inte, utan att det var på måndagar och torsdagar. På min handskrivna lapp från BVC står det ”öppen mottagning Mån – Tors”, så jag anser att mitt antagande om att den öppna mottagningen skulle vara öppen även tisdagar och onsdagar inte var helt orimlig, men vi fick vackert vända om. Jag som hade tänkt passa på att fråga om det fanns någon bättre salva än den vi använder mot hennes rödprickiga snippa. Det har hållit i sig i mer än en vecka nu, så idag fick hon krypa omkring naken på golvet, så att hennes underrede fick luftas ordentligt. Hon kissade naturligtvis på golvet, men till skillnad från i Ahlgrens fall så tror jag att det är något som kommer att gå över med tiden.

Idag hade jag ett telefonsvararmeddelande från en vän som bor i ett hus, som sa att de kanske kunde tänka sig att testa att ha Ahlgren hemma hos sig. Det vore en riktigt bra lösning faktiskt och då kan man ju fortsätta träffa henne ibland. Men det kändes så sorgligt och definitivt, när en eventuell lösning låg så nära, att jag inte ringde tillbaka. Imorgon ska jag göra det, men idag behövde jag smälta tanken.

Det kommer att bli tomt utan kissen.

Man kan spekulera hur mycket man vill. Kanske är det alla omställningar och förändringar eller hormonrubbningar. Kanske är det en protest mot det ena eller det andra. Saken är den att någon gång får det vara nog och jag känner att nu har vi kommit dit, katten måste bort. Idag kissade och bajsade hon i Gustavs (inneboende) säng och det får vara droppen. Nu har vi haft Ahlgren i snart två år och ända sedan hon blev könsmogen för drygt ett år sedan har vi haft problem. Det har funnits bättre och sämre perioder, men det har aldrig blivit helt bra. Steriliseringen hjälpte inte och det hjälpte inte att vi lät henne gå ute så ofta som möjligt. Och jag tror inte att några apelsiner eller något vitpeppar i världen kan få henne att sluta med sitt beteende. Katten måste bort.

Vi älskar Ahlgren, men pallar inte med detta bajs och kissinferno längre. Hade vi bott på ett sådant sätt att hon hade kunnat gå ut när hon ville så hade problemet inte funnits, men nu gör vi tyvärr inte det. Vi kan ju naturligtvis inte döda henne, det förstår ju vem som helst. Vi dödar inte katter i vår familj och Ahlgren är en av de mest speciella katter jag någonsin träffat. Men vi måste hitta ett hem åt henne som passar. Ett hem där hon trivs och där hon kan gå ut och bajsa när hon behagar.

Vem vill ha Ahlgren? Hon älskar vatten och är väldigt kelig och sällskapssjuk och enormt tolerant. Rena drömkatten för en barnfamilj!

Vem har en plats åt Ahlgren, eller känner någon som känner någon som har en plats åt Ahlgren?

Sjukt är ordet. Vi viger våra liv åt ett ordspel. Lisa och jag kom hem efter en fin dag ute i vårsolen.Korvasson fick en ny mössa (en solhatt) och Lisa och jag blev bjudna på lunch av min moster. Men så fort vi kom innanför dörren började vi spela ordspelet. Oavbrutet fram till nu har vi suttit klistrade vid spelet, med ett litet avbrott för mat. Hur ska man ta sig ur den här fällan? Det finns ingen bot. Eftersom det frågades i kommentarerna om vad spelet hette så ska jag berätta: Det heter ”word battle” och finns på sajten King.com.

Jag trodde att bloggen var min drog, men likt andra narkomaner testar jag allt jag kommer över och just nu är ”word battle” mitt heroin.

Katten har bajsat i lådan för första gången på mycket länge. Förmodligen var det hennes present till Korvasson som fyller ett år imorgon. Någon annan förklaring kan jag inte se. Nu är det i alla fall läggdags och alla klagomål gällande inläggets brist på substans, hänvisar jag till King.com.

De får fan stå till svars för vad de har gjort med mig.

Kära läsare av Korvasbloggen (om det nu finns några kvar), förlåt! Jag har sett det som min plikt att varje dag göra ett inlägg. Detta har jag gjort även de dagar då allt känts motigt och jag egentligen inte har haft något att säga, så att bloggen ska leva kvar till dess att det känns bra igen. Kontinuitet är viktigt. Men nu har jag vanvårdat min blogg genom att inte skriva under två dagar och det känns inte alls bra. Förklaringen är att jag har jobbat två dygn i sträck och verkligen inte haft möjlighet. I förrgår sov jag i fyrtiofem minuter på en soffa i en studio, för att vakna och jobba ett dygn till. Och när jag kom hem klockan sex i morse, kände jag att jag helt enkelt var tvungen att sova ett par timmar innan jag skulle gå upp med Korvas. Jag lovar på heder och samvete att det ska bli bättring.

Som ni förstår har jag en liten lucka på ett par dygn, när det kommer till vardagshändelser i hemmet och har därför inte mycket att komma med idag heller. Sova ska jag också strax göra.

Men jag vill passa på att tacka för alla fina tips jag fått om hur man gör en katt rumsren. Blomkrukorna hemma är nu fyllda med vitpeppar och citronkoncentrat och apelsinskal mm. Eftersom katten fortsatt bajsa i dem ändå, så har andelen ”kattbekämpningsmedel” börjat överstiga mängden jord i krukorna, så snart kommer jag att behöva fråga hur man får en blomma att leva på peppar och apelsin. För två dygn sedan bajsade Ahlgren i trapphuset igen. Denna gång mitt i trappan. Lyckligtvis var det vår inneboende som hittade korven och inte någon granne. Det här måste vara ett hopplöst fall, jag kan inte tro något annat. Därför tvingas jag nu ställa frågan:

Vilken är den snabbaste, effektivaste och mest smärtfria (önskvärt men inte nödvändigt) metoden att ta livet av en katt?

När jag tittade ut genom fönstret i förmiddags stod det en liten påskkärring ute på gården och pratade i mobiltelefon. Möjligen var det ett helt nätverk av påskkärringar som hade telefonkonferens, där det beslutades om vem som skulle täcka vilket område. Men vi var beredda när de ringde på dörren och gömde oss. Eller vi gömde oss inte, men vi var tysta och öppnade inte. Vi hade ändå ingenting att ge dem, så det var lika bra att minimera plågan för båda parter. De gav sig inte i första taget och ringde på flera gånger. Och när jag trodde att det hela var över så hörde jag hur det bankade på ytterdörren en våning upp, varpå Molly ropade att hon satt på toa. Molly trodde nämligen att det var någon av oss som bankade på dörren till hennes rum. När det sedan fortsatte att banka så ropade hon ännu högre: ”Jag sitter på toa sa jag ju!”. Förmodligen måste budskapet ha nått fram även till påskkärringarna, för sedan tystnade det.

Sedan åkte vi buss 40 till Hornstull för att ta ett litet nostalgivarv i våra gamla kvarter och avslutade det hela med en lunch på den lokala pizzerian Piccolo Angolo, som har Stockholms näst största pizzor. Birka Pizza har de största, i alla fall i omkrets, mängden deg är nog densamma. Det väckte en massa minnen hos oss alla, men det var nog starkast för Molly, eftersom två år i hennes värld är en evighet. ”Shit, jag måste ha varit värsta tönten som sprang sicksack mellan de här stolparna med en hello kitty-väska på ryggen, när jag skulle till bussen”, sade hon när vi passerade en välbekant plats. Korvas var utan tvekan den som brydde sig minst. På Piccolo ratade hon sin mat helt och spred istället små gurkbitar från salladen över hela golvet.

När vi kom hem hade Ahlgren bajsat i blomkrukan igen och jag kan därmed avfärda vitpeppar som en fungerande metod. Jag öste ner vitpeppar i krukan igår. Mer vitpeppar än de flesta gör av med på ett år, men till ingen nytta. Var det inte vitpeppar man gjorde nyspulver av, när man var liten?

Hur som helst vore det en föga tröst om katten nös medan hon bajsade.

Jag har gjort det igen. Jag har förträngt bloggen och låtit tiden rinna iväg och här sitter jag nu som så många gånger förut, trött och sömnstressad.

Jag har varit på dåligt humör idag, igen. Det stör mig oerhört mycket att inte ha en fungerande kran i köket märker jag. Fastighetsskötaren var här och kollade, bara för att konstatera att han inte kunde åtgärda det själv utan måste ringa in en rörmokare, som kommer imorgon. Eftersom jag hoppades att fastighetsskötaren skulle ringa idag, så satte jag inte telefonen på ljudlös när jag skulle få Korvas att sova middag och naturligtvis ringde han precis när hon hade somnat. Sen var det omöjligt att få henne att somna om och det lade grunden för en riktig skitdag. Hon var trött och gnällig hela tiden och varje gång hon somnade så vaknade hon strax igen och var ännu gnälligare.

Jag blev på betydligt bättre humör när jag hade lagt Korvasson för kvällen och var tvungen att ställa mig frågan om jag borde ha en bebis över huvud taget, eftersom allt blev så mycket lättare när hon sov. Nu var ju den här dagen lyckligtvis inte representativ för hela bebislivet. Dessutom är frågan idiotisk, jag har ju barn så det är fullkomligt irrelevant om jag borde ha det eller inte. Sen smälte jag också varje gång hon brast ut i skratt när hon skulle dricka från ett vanligt vattenglas. Det var tydligen dagens höjdpunkt och väldigt roligt.

Just det, imorse ringde en granne på dörren och sa att hon trodde att vår katt hade bajsat i en blomkruka i trapphuset. Hon verkade enligt uppgift lite sur och tycktes kräva en ursäkt. Vad säger man då? ”Vänta här så ska jag hämta katten så får hon stå till svars för det hon har gjort”. Nej, katter ber inte om ursäkt och det gör inte Lisa heller när det inte är hon som har bajsat i någons blomkruka. Sen finns det ju faktiskt en teoretisk möjlighet att det är någon annan katt som är skyldig, även om det i realiteten inte finns en tillstymmelse till tvekan om att det är Ahlgren som har gjort det. Till saken hör att den enda kontakt vi har med ovan nämnda granne är när hon kommer för att klaga på något. Hon skulle bara veta hur toleranta vi är, som inte har sagt så mycket som ett pip, trots att de har spelat fyr elise på pianot tvåhundrafemtio gånger om dagen, i flera veckor.

Jag roade mig med tanken på att jag skulle sätta upp en lapp i trappuppgången där det stod: ”Nu har vi avlivat vår älskade kisse, förlåt att hon störde och hoppas att ni får ha era blommor i fred nu”.

En katt någon?

De är som ett gammalt par, Korvas och Ahlgren. Ett gammalt par som en gång har älskat, men det har övergått i vänskap. De kan varken leva med eller utan varandra. Korvas som var så totalt förtrollad av allt som Ahlgren hade för sig, bryr sig nu inte särskilt mycket alls. Hon finner sig i hennes sällskap och accepterar henne som vän, men mer än så är det inte. Tiden för avgudande är över. Nu bråkar de som vilket par som helst, om de mesta i vardagen. Och så bråkar de om Pigge. Pigge är Korvassons favoritgosedjur, som hon har fått av Mollys farmor. Ibland ler hon stort när hon får syn på den mjuka igelkotten och ibland trycker hon gosedjuret mot sin kind och sluter ögonen. Ahlgren tycker också om Pigge. Men mer på ett sådant sätt som katter tycker om råttor och möss. Ahlgren skulle nog egentligen vilja döda pigge, om det inte vore så att Pigge redan är död. Pigge har alltid varit död, sorgligt men sant. Dödfödd, skulle man kunna säga.

Andra tillfällen för irritation är när Ahlgren ligger i vägen för något föremål som Korvas vill lägga vantarna på. Hon liksom studsar i frustration över att hon inte kommer åt, men Ahlgren är en svårstressad katt och flyttar inte på sig i första taget, om man inte tar i med hårdhandskarna. Och det händer faktiskt ibland att Korvas, i sina försök att flytta katten, tar tag med hela handen i pälsen och drar. Då flyttar hon också på sig. Märkligt nog är det väldigt sällan som Korvas är hårdhänt mot henne annars. Kanske är det därför som katten så ofta håller sig nära henne. Jag undrar om inte rollerna i deras förhållande faktiskt är bytta, och att det nu är Ahlgren som är mest intresserad av närheten. Men det kan nog svänga igen.

Som i vilket förhållande som helst.

Det var en mindre revolution när Korvas blev så stor att vi kunde sätta henne i en barnstol vid bordet. Början på en helt ny tid. Först fick vi staga upp henne med en kudde bakom ryggen för att hon inte skulle trilla runt i den alldeles för stora stolen. Men vilken glädje över att få vara med till bords! Att slippa uppleva middagarna underifrån, helt exkluderad från den gemenskap en familjemiddag kan skänka. Och vilken befrielse för oss andra att slippa gunga en missnöjd bebis i sin babysitter med foten, samtidigt som man försöker äta sin mat.

Även om ingen förstår vad hon säger är hon nu med och konverserar vid middagarna, samtidigt som hon yvigt gestikulerar och slår bort de skedar med mat som är på väg mot hennes mun. En tredjedel i magen, en tredjedel på bordet och en tredjedel på kläderna och på golvet. Minus den promille, som faktiskt lyckas träffa hennes haklapp.  Egentligen borde man erbjuda sig att vara hundvakt vid middagstid. Att få uppleva glädjen av att hjälpa en vän, samtidigt som man får gratis städning under bordet, vore en svårslagen kombination. Ahlgren hjälper till så gott hon kan med städningen, men i ärlighetens namn gör hon inget vidare jobb. Hon är betydligt mer selektiv än en hund och städar bara upp godbitarna.

Vi behöver ett djur som städar upp ris, för klibbiga riskorn under strumporna är bland det värsta jag vet. Dessutom är det svårt att torka upp. Nej, vi behöver ett litet djur som älskar ris och som annars inte gör så mycket väsen av sig. Ett djur som inte kissar i soffan eller bajsar i blomkrukorna. Och om det skulle råka göra det i alla fall så skulle ingen märka något eftersom djuret är så oerhört litet, med en spillning av mikroskopiska proportioner. På dagarna håller den sig mest för sig själv och tycker egentligen inte ens om sällskap. Den tycker bara om ris.

Till den första personen som erbjuder mig ett sådant litet djur som älskar ris, skänker jag bort Ahlgren, utan att blinka.

Glada, underbara korvas drar fram som en tornado i sin gåkärra. Hon blir som förbytt i den. Den stillsamma, fundersamma bebisen får fan i ögonen och njuter i fulla drag av förmågan att röra sig från en punkt till en annan. Hon springer fram, först halkandes tills strumporna äntligen har glidit av och sedan, med perfekt friktion under de knubbiga små fötterna, åker hon med full hastighet in i möblemanget. Hon river ner det hon kommer åt och ler sitt fantastiska tandlösa leende, som gör de runda, bulliga kinderna ännu rundare, och jag måste bita mig i läppen för att inte nypa hårt i dem. Hon ger ifrån sig små tjut av förtjusning och bankar på soptunnan, rycker i sladdarna och gör stora skrynkliga pappersbollar av dagens tidning. Hon röjer och mitt hjärta värker av kärlek för den lilla rivningsarbetaren.

I blomkrukan ligger det mandarinskal och det har gjort mig rädd för att katten ska välja soffan som toalett. Hon kissade i soffan för någon dag sedan och återigen har jag svikit mitt ord om att nästa gång hon använder en möbel som toalett, måste hon lämna vårt hem. Men hon är kvar och idag både kissade och bajsade hon i kattlådan!

Sällan har en stinkande bajskorv gjort mig så upprymd som idag.

Katten har börjat kissa i blomkrukorna. Helt ofattbart, men så måste det vara. De senaste dagarna har jag misstänkt att hon har kissat i en av våra fåtöljer, därför att varje gång jag har satt mig där har jag känt kisslukt. Men när jag har sniffat ordentligt på möbeln har jag inte känt någonting. Det visade sig att lukten kom från en stor krukväxt bredvid. När jag satte näsan nära jorden var det inget snack om saken. Jag hatar verkligen kattkiss och det betyder att våra kissäventyr med Ahlgren ingalunda är över.

Ahlgren är dum i huvudet, på riktigt. Hon är världens mysigaste och finaste katt, men sett ur ett kattperspektiv fattas det helt klart en och annan viktig komponent. När hon bara några veckor gammal visade tecken på att älska vatten och aldrig försatt ett tillfälle till ett bad, borde man ha anat ugglor i mossen. Hon flyr heller aldrig undan stora rörliga föremål. Första gången jag upptäckte det var när jag skulle rulla ut en matta och hon satt i vägen någon meter bort. ”Katter flyttar ju på sig” tänkte jag och rullade ut den med fart, men Ahlgren är ingen vanlig katt och det var förvåning i hennes blick när mattan dunkade in i hennes huvud. Samma sak är det när man nästan råkar sätta sig på henne, hon flyttar sig inte. Jag är orolig för att det är det som kommer att bli hennes död.

Vi älskar den här katten och hade ett fantastiskt fint år med henne, så blev hon plötsligt könsmogen. Hon började råma och pissade ner hela lägenheten. Jag är inte särskilt kräsmagad och står ut med en del snusk, men kattkiss pallar jag bara inte med. All känsla av ett tryggt hem försvinner och var man än befinner sig sitter man och sniffar och tycker att det luktar överallt. Det här inträffade inte långt före det att Korvasson skulle födas och vi kände att vi aldrig skulle orka med att sköta om ett nerkissat hem samtidigt som vi skulle hålla på med bebisbestyr. En period var jag nere på gården nästan varje dag för att tvätta nerkissade soffkuddar.

Vi köpte fy-sprayer och andra citrusdoftande medel (som både skulle få katten att sluta kissa och dölja lukten) för en mindre förmögenhet. Det resulterade bara i att vi hade fler starka lukter i hemmet att leva med. Den enda rimliga slutsatsen var kastrering. Det hjälper nästan alltid sa veterinärerna. Tusen kronor senare och en livmoder fattigare, hade vi en ynklig och helt otroligt kärleksfull katt med tratt hemma. Oturligt nog var det i denna känsliga fas som vi försvann till BB ett par dagar, för att förlösa Korvas. Ahlgren blev då, inte utan mat men sånär som på ett par entimmespass, utan kärlek.

När vi kom hem med en nyfödd liten Korvasson hade vår trattbeprydda katt både kissat och bajsat i soffan. I nästan alla fall med vanliga katter leder kastrering till att de slutar kissa på möblerna.

Men Ahlgren är ingen vanlig katt så hon började bajsa istället.