Ofta händer det att jag längtar efter att vara i naturen. Jag skulle inte vilja bo på landet, men jag vill vara nära naturen då och då. Sedan ett och ett halvt år tillbaka bor vi oerhört nära Hagaparken, som i alla fall erbjuder en liten dos natur, men märkligt nog har jag inte varit där en enda gång sedan vi flyttade hit.

Idag tänkte jag att nu var det dags, inte minst för Korvas skull. Hon förtjänar lite fler stunder, nära träden och fågelsången och hon förtjänar en luft som är lite friskare. Nu ligger visserligen Hagaparken inklämd mellan E4 och E20, så jag antar att det finns ännu friskare luft på andra ställen, men fåglarna sjunger och det är tystare och lugnare där och så ligger det verkligen runt hörnet. När vi kom ut var Korvasson vaken i fyra minuter, vilket är ungefär lika lång tid som det tar från oss till parkens början, om man har tur med trafikljusen. Sedan sov hon i en timme, vilket var lika länge som vi snurrade runt i parken. Men jag fick i alla fall en fin promenad och jag inbillar mig att Korvasson sov lite skönare i den lugnare miljön, nära träden.

När vi kom hem och efter att hon hade ätit var hon väldigt sällskapssjuk och grät häftigt varje gång man satte henne ifrån sig. Men när jag lät henne sitta i mitt knä och titta på youtubeklipp, var allt förlåtet. Först kollade vi på Bob Dylan och sedan på Edith Piaf. Hon gillade Bob, höfterna började gunga och en och annan handklapp bjöd hon på, men hon älskade Edith Piaf. Det fina var att bakgrunden till de videos vi såg var så mörk att reflektionen i skärmen var perfekt. Jag kunde sitta och lukta på min bebis och samtidigt, som i en spegel, se precis hur hon såg ut när hon lät sig hänföras av Edith Piaf. Hennes mun var vidöppen och inte en sekund lät hon blicken vandra bort från skärmen. Två gånger då en närbild på sångerskan visades, lutade Korvas sitt huvud på sned mot henne.

Om den lilla Piaf hade varit i livet, är jag säker på att hon hade blivit rörd.

Belöningen för den som går upp med Korvasson på morgonen är förmiddagsvilan. Eller den första belöningen är egentligen själva väckningen, av den förvisso redan vakna bebisen. En mer korrekt benämning kanske skulle vara ”upplockningen av bebisen”.  Sedan en tid tillbaka tillkommer dessvärre en bajshantering av inte särkilt angenäm natur, men låt oss bortse från den då det är ett kapitel för sig.

Innan man går in för att plocka upp Korvas har hon legat nöjd och pratat för sig själv en stund, samtidigt som vi har legat och ”snoozat” till ljudet av hennes babbel, i rummet intill. Efter ett tag höjs hennes röstläge och först då är det dags att göra entré. Det spelar ingen roll hur trött man än är, för det är omöjligt att inte smittas av den glädje man möter i spjälsängen när man kommer in. Korvasson sprätter till i hela kroppen, som en fjäder, när hon får syn på en och ett leende som inte är av denna världen breder ut sig över hela hennes bulliga lilla ansikte. De senaste dagarna har hon blivit så exalterad att hon inte har kunnat låta bli att skrika rätt ut av lycka över att det äntligen har blivit en ny dag.

Sedan går morgonen vanligtvis som en vals, för på morgonen är hon på strålande humör. Jag får känslan av att den som myntade ordspråket ”morgonstund har guld i mun” hade att göra med en riktigt glad bebis. Redan i köket när man med trötta morgonrörelser gör välling till Korvas och kaffe till sig själv, har man siktet inställt på förmiddagsvilan. Det är en fantastisk liten stund då man, om man håller sig vaken, kan läsa i sin bok samtidigt som Korvasson ligger med huvudet i ens armhåla och snusar. Men vanligtvis dåsar man till själv och sover skönare än på natten, på soffan bredvid sitt barn.

När hon var riktigt liten brukade jag ha henne sovandes på magen och jag älskade verkligen dessa stunder. Men i takt med att nacken blev starkare och medvetenheten om världen runtomkring blev större, har hon blivit mer rastlös och vill inte gärna ligga still. Hon lyfter hela tiden huvudet för att se vad som händer. Samma sak i vagnen, där hon ligger och gör situps för att bättre kunna se, vilket har lett till att vi ofta kallar henne ”situpsarn”.

Imorse var hon lugnare än vanligt och när jag prövade att lägga henne på min mage trillade hennes huvud ner tungt mot mitt bröst, och så låg vi och sov så i nästan en och en halv timme. När hon till slut vaknade tittade hon upp på mig med nyvaket ansikte. Och vore det inte för att hennes ögon glittrade till på ett välbekant sätt, skulle det vara svårt att se att det gömde sig ett stort leende bakom nappen.

I torsdags snöade det när Korvas och jag var på promenad. I sin ljusblå overall under en lika ljusblå filt låg hon inbäddad och liknade en liten eskimå, med vagnen som sin igloo. Vi skulle gå till en ramaffär och hämta en tavla som vi lämnat in för att få glaset utbytt. För ett par veckor sedan fyndade vi två tavlor på auktionskompaniet, men glaset i den ena var sprucket. Hon somnade nästan direkt i vagnen och jag tog långa omvägar i Birkastan för att låta henne sova. För stannar man och går in någonstans vaknar hon direkt, det slår nästan aldrig fel. Efter en knapp timme öppnade jag dörren till ramaffären, varpå Korvasson vaknade.

Lisa var på arbetsförmedlingen för att skriva in sig och uppskattade att det skulle ta cirka tjugo minuter tills det var klart, så vi stämde träff på ett fik på Norrtullsgatan. Vi var först på plats och Korvas fick mat och sedan satte jag henne i en barnstol bredvid mig. Lisa meddelade i ett sms att det var fem personer före henne i kön på arbetsförmedlingen. Som förströelse gav jag Korvas en hopvikt plastpåse som hon med förtjusning började leka med.  Jag hade mitt kaffe och hon sin plastpåse och så satt vi så i tysthet och ingen av oss krävde något mer än den andres sällskap.

När hon tillslut började bli lite rastlös lekte jag med henne och gömde påsen under min hand. Hon sträckte sig så långt hon kunde över bordet och välte bort min hand och fann till sin stora glädje att påsen låg där. Efter många sådana övningar lurade jag henne och lade dit handen utan påse under. Hon upprepade sin rörelse och blev genuint förvånad när inte plastpåsen var där. Korvas pappa var en stor trollkarl som förbluffade sin publik gång på gång. Jag tänkte att i framtiden kommer det att bli svårt att upprätthålla min status som magiker. För det ställer inga större krav på fingerfärdighet, när ens publik utgörs av en bebis.

Efter en timme och tjugo minuter meddelade Lisa att det nu äntligen var hennes tur i kön. Chansen till en fika var nu förbi för hennes del, men vi skulle mötas vid caféet och promenera därifrån tillsammans. I en timme och tjugo minuter hade min bebis suttit nöjd till bords, som den mest perfekta fikakompisen och beundraren av mina tricks. I väntan på att Lisa skulle komma och med vetskapen om att mina dagar som magiker var räknade, tänkte jag att det är lika bra att passa på.

Att trolla skjortan av sitt barn så länge det varar.

Första gången jag lade märke till att barnprogramsfigurerna ”Teletubbies” över huvud taget existerade var 1997, när jag flyttade till London. Jag såg dem på en gigantisk reklamskylt och ryggade tillbaka i förskräckelse vid åsynen av dessa äckliga monster. De gjorde mig rädd och jag tänkte att vore jag yngre skulle jag gråta och skrika och be någon jaga bort de hemska figurerna. Jag kände instinktivt att jag hatade Teletubbies. Deras glada men livlösa ansikten fick mig att tänka på de klassiska rånarmaskerna i clownutförande, med sina frusna, onda och obehagliga leenden. Sedan dess har elva år förflutit, då jag har tänkt väldigt lite på Teletubbies, nästan ingenting faktiskt. Och varför skulle jag det? Nu är jag dock beredd att ompröva min tidigare dom mot figurerna, då Korvasson tycks älska dem helhjärtat.

Korvas och jag fick vara själva ikväll, för Lisa skulle iväg på födelsedagsfirande och Molly hade bestämt sig för att sova över hos en kompis. Hon blev lite grinig när det började närma sig läggdags och jag tänkte att vi testar att kolla in något litet klipp med Teletubbies på youtube före kvällsmålet. Vilken succé! Den griniga lilla bebisen var som bortblåst och istället helt uppslukad av dessa dansande miffon. Det var som om tid och rum upphörde att existera och hon följde med i varenda liten rörelse. Hon satt i mitt knä och andades tungt och de små händerna klämde försiktigt på mina armar. Jag njöt av närheten och tänkte att kan Teletubbies skänka oss sådana här underbara små stunder, så är jag villig att förlåta dem.

Kanske kan jag med tiden till och med lära mig att tycka att de är gulliga.

När man en gång har lyft på locket till döden är det svårt att lägga på det igen. Och min mamma är ju liksom död hela tiden, så det är ett ständigt aktuellt ämne, och ett mer beständigt ämne än livet faktiskt om man tänker på det. En gång död, alltid död, medan livet skulle kunna beskrivas som en transportsträcka mot döden. Eller som en lärorik resa på vägen mot ljuset i tunneln, om man är lagd åt det hållet. Jag är nog mer transportsträcketypen, vilket inte motsäger att jag helst är med om en lång och händelserik transportsträcka. Det är klart att om man ser bortom individen och till alla människors samlade levnadsår så är livet mer beständigt än döden, eftersom det föds nya människor hela tiden. Men när planeten har blivit för varm och brunnit upp så kommer döden att besegra livet med hästlängder, oavsett hur man räknar, den saken är klar.Tänk om fler människor skulle sträva efter evig död istället för evigt liv, då skulle det bli vinst varje gång. En annan sak som är säker är att om man vill läsa Korvasbloggen så får man nog vackert finna sig i att det kommer att snackas en del om Korvassons döda farmor.

Men detta inlägg är ingen snyftare minsann, utan ett glädjens och tacksamhetens inlägg. För även om Korvassons farmor har satt sin sista potatis, och det i sig är förjävligt, så innebär det på intet vis att hon inte har någon farmor. Nej, det är nämligen så att min moster har blivit hennes farmor. Korvas har fått det angenäma privilegiet att byta sin ”farsmoster” eller ”farmorssyster” (ni ser, det finns inte ens något bra namn) mot en farmor och det är inget dåligt byte det. Det är ett riktig kanonbyte och hon är en kanonfarmor! Vi träffas ofta och går på långa promenader och tittar på utställningar och fikar och äter lunch och hittar på både det ena och det andra. Och det är vi väldigt lyckliga för, både Korvasson och jag.

Farmor är död! Länge lever farmor!

Precis när jag har satt mig ner för att skriva börjar Korvas låta i bebisradion. Jag reser mig för att gå och kolla men hör att hon bara ligger och babblar lite. Hon är helt nöjd och efter ett par minuter är det tyst och hon har somnat om.

Jag har satt Korvasson i hårdträning. Orubblig är jag där jag står och pekar med hela handen, oberörd av hennes gråt, och manar till fler armhävningar. Hon får ligga mycket på magen nu och det är slutåkt i kärran. Det är sannerligen inte lätt att göra rätt. Efter kommentarer om gåstolens hämmande inverkan på bebisar var jag tvungen att fördjupa mig lite mer i ämnet. Nu är jag rädd att jag har fördärvat henne för livet.

Som vanligt tvistar de lärde i frågan.  Är gåstolen farlig eller rent av nyttig? De flesta varningar handlar om hur farligt det är att åka ner för trappor med gåkärran, bebisarna kan tydligen ta allvarlig skada av det. Jag gapar och utbrister förvånat: ”VA, ere? Jag som trodde att det var det som var meningen med kärran. Att bebisarna skulle ha någonting att åka ner för trapporna med!?”.

Jag tror naturligtvis på de värsta varningarna. Korvasson har med största sannolikhet, för all framtid, förlorat förmågan att någonsin kunna lära sig gå. Som om inte det vore nog kommer hon även att drabbas av dyslexi. I takt med att hon växer, måste vi skaffa henne större kärror för att hon över huvud taget ska kunna ta sig fram. Folk kommer att hånskratta och spotta efter henne. Och något jobb kommer hon aldrig att finna, såvida hon inte får jobbet som avskräckande exempel, på någon barnavårdscentral.

I sina desperata försök att inte bli totalt utstött kommer hon att söka sig till zigenarna, där hon kan gömma sin kärra under stora, böljande kjolar. Snart kommer hon att inse att även om det resande folket inte har gåstolar, är de i princip lika utstötta i alla fall. Det enda de har är samhörigheten och den kan inte hon dela, då hon varken delar deras blod eller deras sätt att färdas. Nej, livet som en rullande, oäkta zigenare ter sig allt annat än enkelt.

För att inte tala om livet som en rullande, oäkta zigenare som inte kan stava.

Glada, underbara korvas drar fram som en tornado i sin gåkärra. Hon blir som förbytt i den. Den stillsamma, fundersamma bebisen får fan i ögonen och njuter i fulla drag av förmågan att röra sig från en punkt till en annan. Hon springer fram, först halkandes tills strumporna äntligen har glidit av och sedan, med perfekt friktion under de knubbiga små fötterna, åker hon med full hastighet in i möblemanget. Hon river ner det hon kommer åt och ler sitt fantastiska tandlösa leende, som gör de runda, bulliga kinderna ännu rundare, och jag måste bita mig i läppen för att inte nypa hårt i dem. Hon ger ifrån sig små tjut av förtjusning och bankar på soptunnan, rycker i sladdarna och gör stora skrynkliga pappersbollar av dagens tidning. Hon röjer och mitt hjärta värker av kärlek för den lilla rivningsarbetaren.

I blomkrukan ligger det mandarinskal och det har gjort mig rädd för att katten ska välja soffan som toalett. Hon kissade i soffan för någon dag sedan och återigen har jag svikit mitt ord om att nästa gång hon använder en möbel som toalett, måste hon lämna vårt hem. Men hon är kvar och idag både kissade och bajsade hon i kattlådan!

Sällan har en stinkande bajskorv gjort mig så upprymd som idag.

De senaste dagarna när Korvas har varit extra klängig har jag ibland burit henne i sele för att kunna få lite andra saker uträttade, utöver att vara hennes egen personliga vagga. Då har jag kommit att tänka på två underbara dagar i svampskogen, som jag hade med Korvasson i höstas.

Vi har en släktgård på landet i roslagen, som ägs av mormor och hennes syster. Bondgården har tillhört vår släkt i över 200 år och mormor tillhör den sista generationen som varit bosatt där. Sedan flyttade hon till stockholm i unga år. Så länge jag har levt har gården inte varit i bruk och fungerat som ett landställe för hela släkten. Min syster och jag tillbringade hela somrarna där när vi var små och bakom varenda buske och under varje sten, gömmer det sig ett barndomsminne. Jag är där väldigt sällan nuförtiden, men allt vaknar till liv på några sekunder. Det är tryggt med sådana här platser, där tiden står stilla. Det finns svartvita foton på sedan länge döda släktingar som står framför något av husen. Alla har allvarliga miner som bär spår av svåra tider, men omgivningen är sig lik. Alla människor borde ha en sådan plats. En plats dit man kan åka bara för att konstatera att man fortfarande är sig själv, en äldre version av sitt barnjag. Har man bara en sådan fast punkt, så har man råd att låta de andra flyta.

Några kilometer bort i en liten stuga i skogen bodde på somrarna en familj med två barn som är jämnåriga med min syster och mig. Vi har träffats väldigt få gånger i vuxen ålder men delar så många fina minnen från barndomen att banden fortfarande känns starka. Vi bestämde oss för att vi skulle träffas en helg i oktober, utan barn och plocka svamp i våra gamla domäner. Det visade sig att Lisa skulle jobba den helgen så Korvasson fick följa med i alla fall. Min oro över att hon skulle förstöra den barnfria helgen var obefogad. Hon var underbart fin och glad och nöjd hela tiden.

Jag hade trott att hon snabbt skulle tröttna i svampskogen, så att jag skulle behöva kånka runt på en skrikande bebis i timmar. Det visade sig att jag inte kunde ha haft mer fel. Korvas älskade skogen. Hon tittade på fåglar och träd och lyssnade till ljudet av knakande grenar och slaskandet av gummistövlar i blöt mark. De enda signaler som gavs på att det varma barnet på min mage levde var hennes djupa, koncentrerade andetag. Jag brukade följa med mamma och pappa ut i skogen och plocka svamp när jag var liten, men på de senaste tio femton åren har jag nog inte plockat en enda. Jag kände mig som en mullefarsa där jag gick och märkte att jag saknade att vara i skogen och att det kändes otroligt fint att vara där med Korvas. Eftersom jag inte kunde se hennes ansiktsuttryck, tog jag då och då en bild med kameran för att se att hon var nöjd. Efter någon timme hade hon slocknat och sov en djup skön sömn, med kinderna hängandes över kanten på selet.

Dagen därpå gjorde vi ytterligare en utflykt med samma goda resultat. Det här var första gången jag vågade mig på att befinna mig långt ifrån ett eluttag, när det var dags för Korvas lunch. Jag hade förberett en flaska kokhet ersättning och lindat in den i aluminiumfolie och sedan stoppat den i kylväskan (värmeväskan) och när det var dags för mat hade den uppnått perfekt temperatur.

Jag kände mig fri och lycklig där jag satt på en sten i skogen och matade mitt lika lyckliga barn: Korvasson, skogens drottning.

Det är många som har rynkat på näsan åt namnet Korvas. ”Korvas, vad är det för ett namn” säger de. På bilden ser ni Tyra, dottern till en mycket kär vän till mig. I famnen håller hon sin nya bebis. Gissa vad bebisen heter?

Jo just det: KORVAS!

Ingenting konstigt med det.

När Lisa och jag hade varit ihop i knappt ett halvår, tatuerade vi in varandras namn. En del tyckte att det var fint medan andra tyckte att det var idiotiskt. Och en del tyckte att det var både fint och idiotiskt. Min mormor förvånade mig lite när hon, helt utan förvåning, uttryckte att hon tyckte det var fint. När hon fick syn på min tatuering två år senare sa hon: ”Är den på riktigt den där? Jag trodde det var en sån man kan tvätta bort”. Men jag tror att hon tyckte det var fint i alla fall, trots signaturens beständighet.

Vi skrev våra namnteckningar hundra gånger på ett papper, innan vi var helt nöjda. Vi trodde nog att det skulle gå mycket fortare, men när man börjar syna en signatur som ska sitta på ens arm resten av livet, blir man lite petigare än vanligt märkte vi.

När vi så hade tid hos tatueraren gick vi dit med varsin liten papperslapp med den andres namn på. Våra tatueringar gjordes samtidigt av två olika tatuerare. Molly var med oss och var kanske den som var mest nervös av oss tre. Hon skötte sig fint och höll sig i bakgrunden, men uttryckte en viss besvikelse över att det kom så lite blod. Min tatuerare tröstade henne med att säga att blodet blev svart av bläcket, att det egentligen var mer blod än vad som syntes.

De två tatuerarna var nog ganska representativa för allmänhetens inställning till att tatuera in sin älskades namn på sin kropp. Min tatuerare verkade tycka att det var en fin idé, eller i alla fall okej. Lisas tatuerare drog den ena historien efter den andra om folk som hade tatuerat namnet på sin stora kärlek och sedan ångrat sig och kommit tillbaka för att tatuera in någonting annat över. Han var klart skeptisk och såg det som sin plikt att berätta om alla dessa brustna kärlekar SAMTIDIGT som han med sin nål pickade in ”Daniel” på Lisas arm. Han avslutade allting med att säga: ”Vi ses om ett halvår”.

När det började närma sig jul hade den skeptiske tatuerarens tidsfrist på ett halvår gått ut med flera månader. Vi bestämde oss för att vi borde skicka ett julkort till tatueringsstället för att visa att vi minsann fortfarande var ihop. Att vissa förhållanden och dess tatueringar kan bestå längre än en tjugondels decennium. Nu har det blivit dags för det tredje julkortet i raden. Vi beskär julkorten så att våra ansikten inte syns så mycket. Korten får lite mer mystik över sig då och själva tatueringarna hamnar mer i fokus. Den stora nyheten för i år är naturligtvis Korvasson. Visserligen är vi alla i det här hushållet (Korvas undantaget) levande bevis på att även par med barn skiljer sig.

Men det tänker inte vi göra och det känns onekligen som att Korvassson ger årets julkort en viss tyngd.