Polisen är en av de myndigheter som svenskarna har som mest förtroende för.
Men det är en tilltro som minskar visar Aftonbladet/Inizios undersökning. 

Polisen är en av de myndigheter som svenska folket har störst förtroende för.
Enligt en färsk undersökning som Aftonbladet/Inizio utförde mellan den 16-18 mars i år har 47 procent mycket stort eller ganska stort förtroende för Polismyndigheten.
Motsvarande siffra för Regeringen är 27 procent och för Försvarsmakten 39 procent.
Säpo, Säkerhetspolisen, har flest av alla, 50 procent, förtroende för.

Högst förtroende för polisen har kvinnor.
• 57 procent av de tillfrågade kvinnorna säger att de har mycket stort eller ganska stort förtroende.
• Motsvarande siffra bland männen är 38 procent.
• Var fjärde person i undersökningen säger att de har ganska litet eller mycket litet förtroende för polisen.
Bland de tillfrågade så träder dock en något alarmerande bild fram.
• 42 procent uppger att deras förtroende för Polisen har minskat de senaste tre åren. Framförallt är det bland männen, där över hälften uppger att det minskat.
Mest märks förtroendetappet bland de unga männen, under 29 år, och bland män över 65 år.
Bland skälen till att förtroendet minskat säger de tillfrågade saker som att ”polisen felprioriterar”, ”att det är en dålig omorganisation”, ”att för få brott klaras upp” och ”att det inte finns resurser hos polisen att klara upp mindre brott såsom cykelstölder”.

Endast 6 procent av alla de tillfrågade uppger att förtroendet har ökat de senaste tre åren.
Där uppger många av de tillfrågade att något som ökat deras tilltro bland annat är att ”polisen syns mer och är mer tillgängliga på sociala medier”. Någon säger ”att poliser förr var mer aggressiva men i dag bjuder mer på sig själva.” 

I undersökningen ställdes även frågan om de tillfrågade, eller någon närstående till dem, utsatts för brott under de senaste tre åren. 47 procent uppgav att så var fallet (17 procent att de själva blivit det och 30 procent att en närstående utsatts).
Av dem uppgav var tredje person att den hjälp de fick av Polisen var ”mycket dålig”, medan 12 procent uppgav att hjälpen var ”mycket bra”.

På frågan om de tillfrågade upplever att brottsligheten har ökat eller minskat i samhället de senaste tre åren säger 65 procent att de upplever att den ökat, 8 procent att den minskat och 27 procent att den är oförändrad.
När det gäller den egna tryggheten under de senaste tre åren upplever:
• 45 procent av de svarande att den minskat.
• 47 procent att den egna tryggheten är oförändrad.
• 8 procent att den ökat.

Birgitta Dunér, kanslichef på polisens kommunikationsavdelning, säger att det är mycket viktigt att allmänheten har ett högt förtroende för polisen och för rättsväsendet i stort.
– Det behöver förtjänas varje dag. Vi följer kontinuerligt olika mätning och skaffar egen kunskap genom lokala trygghetsmätningar. Vi utvecklar även medarbetar- och medborgardialoger för att fånga in den lokala bilden i olika områden.
Hon säger att det är svårt att dra någon slutsats av en enstaka undersökning.
– Det som kan jämföras är utvecklingen över tid – i återkommande undersökningar. Förtroendet för polisen mäts över tid i exempelvis SOM-institutets mätning och i BRÅ:s årliga trygghetsmätningar. Resultaten från dessa mätningar är inte jämförbara med varandra eftersom det skiljer i metodik, urval med mera. Det som kan jämföras är, som sagt, varje undersökning för sig, över tid.
Hon hänvisar bland annat till Nationella trygghetsundersökningen som visar hur förtroendet för polisen har ökat från 55 procent år 2006 till 65 procent i fjol.
Samt till SOM-insitutets resultat där 61 procent år 2014 upplevde att de hade förtroende för polisen.
– Förtroendet för polisen varierar något över tid men ligger i dessa mätningar relativt högt och visar att allmänheten har stort förtroende för svensk polis.

Fotnot:
Några frågor vi ställde men inte fick svar på från polisen var:
Finns det något i siffrorna som oroar eller som ni känner att ni borde jobba mer med?
Att så många unga män samt äldre män känner att förtroendet har minskat, vad tror ni att det beror på och vad kan man göra för att det ska bli bättre?

Om undersökningen:
Undersökningen är gjord av Inizio på uppdrag av Aftonbladet inom ramen för Schibsted/Inizios opinionspanel som speglar svenska folket. Målgruppen är allmänheten 18 år. Undersökningen omfattar 1099 intervjuer bland allmänheten under perioden 16 – 18 mars 2016 och genomförd som en webbundersökning.

Det har stormat kring Polisens nya organisation.
Rejält.
Nu kan organisationen komma att ändras – bara ett år efter att den sjösattes.

Målet var en effektivare organisation, närmare medborgarna.
Men kritiken både internt och extern har varit hård.
Tidningen Publikt, som ges ut av fackförbundet ST, har nu tagit del av innehållet i en hittills hemlig rapport.
En rapport som ska presenteras för rikspolischef Dan Eliasson först den 22 mars.
I september förra året drog Polismyndigheten i gång en projektgrupp för att granska lokalpolisområdena där hälften av Sveriges 20 000 poliser ska jobba.
Projektgruppen består av poliser från tre olika områden som tillsammans med externa konsulter har sett över hur den nya organisationen, där 23 polismyndigheter slogs ihop till en enda stor, fungerar.
Och resultatet är nedslående.

Slutsatsen som gruppen drar efter sitt arbete, enligt Publikt, är att det inte går att fortsätta med den nuvarande organisationen som den ser ut nu och att ledningarna ute i lokalpolisområdena måste förstärkas.
• Cheferna drunknar i administrativt arbete och har svårt att leda verksamheten
• Det råder stor osäkerhet om de egna rollerna, om vem som ska göra vad.
• Det finns även frågetecken kring vem som verkligen får fatta beslut.

I rapporten, som heter ”Säkra sex beslutsnivåer”, beskrivs att lokalpolisområdena varit underbemannade. Och det i sin tur har fått följdverkningar för polisarbetet ute på fältet, något som flera hundra poliser också berättat om sedan Aftonbladets startade granskningen, Krisen inom Polisen.
Enligt det förslag som ska presenteras i nästa vecka ska de lokala polisområdescheferna få rätt att bygga upp egna kanslier med extra personal som handläggare, planerare, koordinatorer och personalhandläggare.
Med 90 lokalpolisområden innebär det cirka 200 tjänster, både poliser och civilanställda, som behövs för att få verksamheten att fungera, enligt Publikt.se.

Polisintendent Rafael Davidgård har medverkat i projektgruppen.
Han säger till Aftonbladet att han inte vill kommentera innehållet i rapporten innan det presenterats för Dan Eliasson.
– Först då kan jag säga vad som stämmer i uppgifterna som kommit ut och vad som inte stämmer, säger Davidgård.
– Vi fick uppdraget i mars att göra ett förarbete där vi skulle titta på önskvärda och icke önskvärda effekter med den nya organisationen. I september togs ett beslut att ge oss det här uppdraget.
Davidgård säger att det i alla nya organisationer finns saker som kan förbättras.
– Det handlar om justeringar och vi har förslagit en del justeringar, ett antal konkreta förslag som vi kommer att presentera i rapporten.
Kan de förslag ni ger leda till stora förändringar inom organisationen?
– Det är alldeles för tidigt att uttala sig om det.

Mats Nylén, som är kommunikationschef för polisen i region Bergslagen, menar att media till viss del missuppfattat rapporten.
– I min värld är det långt ifrån en kris som det beskrivs. Det handlar helt enkelt om att vi ska göra ytterligare en sak för att organisationen ska sjösättas.
– Det här projektet har jobbat med att identifiera vilket administrativt stöd som behövs på lokalpolisområdenivå. Det blev aldrig beslutat om det skulle finnas administrativt stöd till cheferna där, och det som kommer att föreslås i rapporten är att det ska finnas det. Det gäller helt enkelt att bygga färdigt det som inte blev byggt från början.

Poliser som ska patrullera på gatorna för syns skull när verksamheten bakom blöder.
Förundersökningar som läggs ner trots att bevis finns.
Så beskriver polisinspektörerna Pierre Sinclair och Andreas Nordström situationen på sin arbetsplats.
– Visst är vi missnöjda med mycket men det är inte det viktiga. Vi är oroade för rättssäkerheten.

Pierre Sinclair och Andreas Nordström har båda varit poliser i snart 13 år. Just nu jobbar de som polisinspektörer i Nordvästra Skåne.
De beskriver det som det roligaste arbete man kan ha.
– Men med den sämsta arbetsgivaren, säger Pierre Sinclair.
– Ja, för tillfället är det dåligt och det har blivit ännu sämre sedan omorganisationen. Vi har inget inflytande, det vi säger tas det ingen hänsyn till, säger Andreas Nordström.
De menar att den nuvarande situationen inom Polismyndigheten kantas av missnöje med löner, dåligt chefskap och en akut resursbrist.
–  Resursbristen är superstor. Vi har 80 procents beläggning. Och då är det ändå ganska bra om man jämför med till exempel Kristianstad där de är nere på 60 procent. Och vi ska inte få en enda ny polis i år, säger Andreas Norström.
De väljer att tala med namn och bild då många andra inte vågar.
– Det är för att jag orolig för rättssäkerheten. Vi gick kräftgång redan innan omorganisationen och nu säger ledningen att vi ska räkna med två år till innan vi ser förändring. Men hur ser kriminaliteten ut då? säger Pierre Sinclair.

Sinclair vänder sig främst mot att så många utredningar läggs ner, även de där det finns bevis som skulle kunna leda vidare.
– Ett exempel. Vi var hemma hos en livsstilskriminell och hittade där stöldgods. Vi skickade dem vidare till en godsspanare som efter en vecka hade fått flera träffar på grejerna som hittats. Men då hade ärendet redan lagts ner för att det inte finns resurser att utreda.
– Visst kan man se det som ett skitbrott men de är också viktiga. Det är viktigt att lagföra de kriminella, det är viktigt att utreda för utredningen kan leda vidare till att fler brott upptäcks.
Han säger att nedläggningsbesluten är ”hur många som helst” – brotten läggs ned för att få ner ärendebalansen.
– Man tittar efter möjligheter att inte lagföra istället för tvärtom. Det är något jag upplever blivit sämre de senaste två åren och just nu går det i superfart utför.

Polisen har under den senaste tiden satsat mycket på att öka sin närvaro och synlighet på gator och torg.
Pierre Sinclair och Andreas Nordström ser det som ett skådespel.
– Chefer har sagt till oss att vi inte ska sminka grisen hela tiden utan visa hur det är, men det är ju just det man gör. Ledningen använder löften vi gett till medborgarna om att vara synliga till att istället skapa en dimridå att vi är fler än vad vi egentligen är. Vi ska gå ut med uniformer och synas på torget och låtsas att vi är många istället för att jobba med den faktiska tryggheten, säger Sinclair.
– Är det inte bättre att vi är ärliga med allmänheten, att vi säger att vi inte är tillräckligt många poliser och att tills vi är det så jobbar vi med att utreda brott istället.
Andreas Nordström jobbade förut inom en narkotikagrupp men den är nu nedlagd.
– Istället ska vi synas på gatorna. Jag tycker det är felprioriterat. Ska vi vara hemma hos dem som missköter sig eller ska vi vara ute och synliga för de som redan sköter sig?

Nordström menar att i dagens mediasamhälle kan polisen, för att spara tid och resurser,  jobba ännu mer att vara synliga i sociala medier än på gatorna.
– Då frigör vi folk och tid som kan jobba mer med att utreda. För det är viktigt att vi är synliga, det håller jag med om och det brukar även komma högt på listan när medborgarna får lista vad de tycker att polisen ska göra, men just nu har vi inte resurser nog att göra både och tillräckligt bra.
Hur kan det bli bättre då?
– Det handlar inte lika mycket om fler poliser som att låta poliser göra polisers arbete och civila civilas jobb. Vi är bra på olika saker och har olika utbildningar och ska användas till rätt saker. Är man utbildad inom personaladministration så ska man jobba med det istället för att använda poliser som inte har den utbildningen. Som ett annat exempel har vi just nu poliser som sitter i receptionen eller arresten för att vi inte anställer civila, säger Pierre Sinclair.

Missa inte debattinlägget av pensionerad kriminalpolisen Anders Bergstedt som häromdagen skrev på Aftonbladet debatt.

Han menar där bland annat att vår granskning, Krisen inom Polisen, har visat att orsaken till missnöjet inte är omorganisationen i sig utan hur den genomförs utan minsta hänsyn till polisenas arbetssituation och hur den påverkar deras liv.
Han uppmanar Dan Eliasson att lyssna mer på poliserna.
Här kan du läsa hela hans inlägg.

Håller du med eller tycker du annorlunda?
Mejla oss på krimtips@aftonbladet.se

103 personer mördades under 2015.
En ökning på 26 procent från fjol.
Tre av offren var kvinnor som mördades av för dem helt okända gärningsmän.

Rättsmedicinalverket har släppt sin statistik över antalet mord och dråp i Sverige under  2015.
Ökningen från år 2014 är markant – från 82 mord till 103.

Den höga siffran beror bland annat på att det under 2015 inträffade flera dubbel- och trippelmord.
Den 22 oktober gick Anton Lundin Pettersson, 21, in på Kronans skola i Trollhättan. Han högg ner fyra personer. Tre av dem dog av sina skador.
Den 10 augusti dödades en 55-årig kvinna och hennes 28-årige son när Abraham Ukbagabir gick till attack med en kniv från Ikeas porslinsavdelning på Erikslunds shoppingcenter i Västerås.
Och den 7 mars hittades tre personer ihjälskjutna i Uddevalla. Två bröder, Martin och Mark Saliga, dömdes nyligen till livstids fängelse för morden.

I Rättsmedicinalverkets statistik är landet indelat i sex regioner. Framförallt ses en stor ökning i området Göteborg där antalet mord mer än fördubblats.
Robert Karlsson, chef vid utredningsenheten i region väst, säger till TT att regionen drabbats av flera gängkrig med dödlig utgång.
–  Vi ser en våldsspiral med fler motiverade gärningsmän som är beredda att använda dessa kraftiga vapen. Många av dem är tidigare dömda för grova brott, säger Karlsson.

Dödligt våld där gärningsman och offer inte känner varandra sedan tidigare är mycket ovanligt.
Men i fjol mördades tre kvinnor i vad som beskrivits som vansinnesdåd med sexuella motiv av män de inte kände:
• 17-åriga Lisa Holm som mördades i Kinnekulle den 7 juni i fjol,
• 21-åriga Ida Johansson som mördades i ett joggningspår i Upplands Väsby den 5 augusti.
• Och mordet den 3 oktober på den 60-åriga kvinnan i Klippan.

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, har tidigare sagt att siffrorna i den här typen av brott kan gå upp och ned.
– Ibland har vi flera sådana ärenden under samma år, ibland är de bara några enstaka. Men de har inte blivit vanligare.

I Sverige har det dödliga våldet minskat totalt sett de senaste åren.
Framför allt är det det spontana, alkoholrelaterade dödliga våldet mellan män som minskar. Man ser även en nedgång i det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer.
Även om siffrorna för 2015 visar en kraftig ökning från de senaste året är det inte tecken på en ny trend enligt experter.
– Den långsiktiga tendensen med färre fall av dödligt våld gäller fortfarande även om vi räknar in de här nya höga siffrorna från Rättsmedicinalverket. Det skulle krävas över 150 mord till för ett trendbrott, säger Sven Granath, kriminolog och utredare på Brå till TT.

Nedan kommer ett svar till Varg Gyllanders kommentarer i texten Trakasserier och repressalier om man kritiserar öppet från Göran Bengtsson, polisinspektör vid polisen i Kalmar:

Efter att ha läst uttalandet av Varg Gyllander, presschef vid polisen i Stockholm, där han inte håller med om att det skulle vara lågt i tak inom myndigheten, så drar jag mig till minnes hur det var i lumpen när man satt som eldvakt när kompisarna låg och snarkade på granriset. För att man inte skulle somna satt man på en enbent stol för om man somnade så välte stolen och man vaknade av att man i bästa fall hade ramlat ner i vedlådan och i värsta fall så brände man sig på kaminen.

Även om Gyllander nu har fyra ben på sin stol så riskerar även han att ramla av den stolen om han på något sätt i någon form framför offentlig kritik mot polismyndigheten. Nu finns det kanske inte någon kamin som han då bränner sig på  eller någon vedlåda han ramlar ner i då det förmodligen finns centralvärme installerad i ”högkvarteret” där det därutöver även finns en värmande lojalitet men hur som så lär han få ”anpassade” arbetsuppgifter efter sin illojalitet mot arbetsgivaren.

Av historien lär man att man inte lär något av historien. 2012 inledde JK Anna Skarhed en förundersökning mot den dåvarande rikspolischefen Bengt Svensson om bott mot tryckfrihetsförordningen, dnr. 2012-11-21.
Anledningen till det var en anmälan från en polis efter det att han av en stabstjänstgörande polismästare på Rikspolisstyrelsen hade fått ett brev som genmäle för att han hade vänt sig till massmedia angående brister i polisverksamheten.

I intra polis, 2012-04-02 , med rubrik ”Berättigad kritik från Justitiekanslern” skriver rikspolischef Bengt Svensson följande;
”Justitiekanslern har riktat kritik mot det svar som en polisanställd fick efter att ha skrivit brev till mig. Svarsbrevet innehöll oacceptabla formuleringar som uppfattas som kritik mot att den anställde vänt sig till media.
Den som jag bad svara på brevet var tillfälligt anställd och har förklarat att avsikten var inte att kritisera brevskrivaren. Men, som JK skriver, ”även med betraktande av att formuleringarna i det aktuella brevet får antas ha tillkommit av obetänksamhet är det oacceptabelt att en enskild polisman som vänder sig till Rikspolisstyrelsen för att påtala missförhållanden inom en lokal polismyndighet får motta ett sådant brevsvar”.
Jag tycker att justitiekanslerns kritik är i alla delar berättigad. Brevsvaret var formulerat på ett i hösta grad olämpligt sätt, vilket jag beklagar djupt och ansvaret för detta är mitt. Efter det inträffade har jag ändrat rutinerna så att inga brevsvar ska skickas iväg utan att ha  lästs av någon mer än den som skrivit. Att de rutinerna inte har funnits tidigare är mitt egen fel och därmed har jag ansvaret för det inträffade.”

(I det brev som polismannen fick anges det; ”Jag vill dock inledningsvis klargöra att svaret förgåtts av en diskussion med rikspolischefen”, mitt eget tillägg).

Forts. från intrapolis, ”Alla som skriver brev till mig ska få ett tydligt formulerat svar som inte kan uppfattas som kritik mot att man vänt sig till media. Det gäller naturligtvis oavsett om svaret kommer från mig eller från någon medarbetare. Meddelarfriheten är en grundlagsskyddad rättighet och ingen ska kritiseras för att ha använt sig av den. Det är en okränkbar demokratisk rättighet. Men meddelarfrihet ska dessutom inte bara respekteras för att det är en rättighet. Det är bra att vi har en öppen debatt om vår verksamhet.
Det är en del av en god arbetsmiljö och hjälper oss att utveckla verksamheten. En öppen och självkritisk attityd är helt enkelt bra för vår verksamhet och en del av en lärande organsation. Jag kan bara ännu en gång beklaga att brevsvaret blev felaktigt formulerat. Jag bedyrar att varje medarbetare inom polisen med tillit kan vända sig till mig med åsikter och synpunkter”.
Undertecknat: Bengt Svensson, rikspolischef

Avslutningsvis så ska Gyllanders uttalande om takhöjden värderas efter den takhöjden som han uppfattar att han har i sitt arbete som Stockholmspolisens presschef. Enligt Bengt Svenssons uttalande i sitt brev i intrapolis om lärande organisation så är det angeläget att den utredning som JK gjorde 2012 och det svar som Bengt Svensson gav ut via intrapolis blir allmänt känt inom polisen inklusive av rikspolischefen Dan Eliasson och Stockholmspolisens presschef, Varg Gyllander till efterrättelse.

Med vänlig hälsning
Göran Bengtsson
Polisinspektör vid polisen i Kalmar och ”visselblåsare”

En tystnadskultur med lågt till tak.
Där de som vågar kritisera öppet riskerar att utsättas för vedergällningar.
Så beskrivs miljön inom Polismyndigheten av flera poliser som Aftonbladet talat med.
– Det är en uppenbar berättigad rädsla. Man kan bli utsatt för trakasserier och repressalier, säger Göran Bengtsson, polisinspektör i Kalmar.

Under de dagar som gått sedan Aftonbladet inledde granskningen Krisen inom polisen så har hundratals och åter hundratals mejl från poliser runt om i landet strömmat in.
De flesta har liknande historier att berätta:
• Om ett missnöje med chefer och med löner.
• Om en så ansträngd arbetssituation att man inte längre hinner göra sitt jobb fullt ut och där vardagsbrott bortprioriteras.
• Om att allt fler poliser väljer att sluta och söka sig till andra yrken.

Men något som är synonymt med alla mejl är att, trots att de som skriver har starka åsikter, är att de alltid avslutar mejlen med att de vill vara anonyma.

Så här låter det i några av mejlen vi fått:
• Polis, jobbar i ett av de utsatta områden:
”Önskar vara anonym p.g.a. det ”höga taket” som inte når högre än till fotknölarna.”
• Polis, Södermanlands län, vill vara anonym:
”Jag sökt lite andra jobb inom myndigheten. Och vill då inte riskera hamna i dåliga dagar.
• Polis i fem år:
”Vi är många som vill berätta och många som inte vågar. Jag ställer självklart upp förutsatt att jag får vara anonym.”
• Polis, Stockholm, avslutar mejlet med:
”Obs! Jag vill vara anonym på grund av den låga takhöjden. ”
• Polis i 25 år, svarar på frågan om han kan tänka sig ställa upp med namn och bild:
”Jag tackar nej till att ställa upp på namn och bild med tanke på att jag idag jobbar inom XXX (vi på red har tagit bort namnet på avdelningen) och inte vill hamna i kylskåpet. ”
• En tidigare högt uppsatt chef inom polismyndigheten om att poliser inte vågar träda fram med namn och bild:
”Folk är rädda, vågar inte ens vända sig till Facket. Jag vill också vara anonym.”

Göran Bengtsson, polisinspektör i Kalmar, medverkade i Hanne Kjöllers bok En svensk tiger som handlar om nio personer som har som gemensamt att de varit kritiska mot polisens arbetssätt och därefter mött repressalier från sina överordnade.
Han menar att den rädsla som poliser som vill vara anonyma känner är befogad.
–  Man kan bli utsatt för trakasserier och repressalier om man öppet kritiserar den egna organisationen i media. Man kan bli inkallad till ett rum där man får höra att man ska passa sig. Det kan innebära att man inte får löneförhöjning eller den tjänst man söker eller gå den där internutbildningen man söker. Det kan även yttra sig i ett avståndstagande och en attityd från kollegor, säger han.
Han berättar om hur enskilda poliser isolerats på arbetsplatsen, och inte fått vara med på möten. Att målet är att de ska sjukskriva sig eller säga upp sig själva.
– Jag har sett många rafflande exempel under mina snart 40 år som polis. Men jag skulle vilja säga till de som inte vågar att våga, för det är viktigt.

Efterlysning: Vi vänder oss nu till dig som är polis och som vågar berätta om läget inom Polismyndigheten med namn och bild. Kontakta oss på krimtips@aftonbladet.se 

Rapport från en anställd på en regionledningscentral, en RCL, i södra Sverige:

”Vi har i flera år varit underbemannade precis som i övriga myndigheten och detta har man löst tillfälligt genom att under sommarmånaderna kommendera in poliser som egentligen inte alls har något intresse av att vara här. De poliser som faktiskt skulle vilja prova på att arbeta på ledningscentralen vågar inte söka sig hit då det är allmänt känt inom myndigheten att ”kommer man dit så kommer man aldrig därifrån”. Vi har alltså poliser som blivit inkommenderade gång på gång på gång som i princip inte kan söka yttre tjänster eftersom RLC inte har ”råd” att förlora mer personal. Lyckas de mot förmodan få andra tjänster inom myndigheten hinner de i princip inte börja innan de blir inkommenderade igen.
På ”pappret” ska vi vara dryga 100 operatörer men i praktiken ligger vi runt 70 st pga sjukskrivningar, tjänstledigheter, föräldraledigheter med mera.”

”Den befintliga personalen går på knäna, blir sällan beviljade semester pga personalbrist och åtskilliga är de gånger vi tvingats arbeta med en bemanning långt under säkerhetsnivå. Utöver att personalen mår oerhört dåligt av detta så äventyras även allmänhetens väl.
Det är inget ovanligt att 112-samtal får vänta i närmre 3-4 minuter – samtal som enligt målet egentligen ska besvaras inom 15 sekunder.
Vi tvingas allt som oftast lägga högprioriterade ärenden som ”ej utryckning” för att vi inte kommer kunna hantera dem. Vi får helt enkelt nöja oss med att larma ut ärendet till patrullerna ”för kännedom”. 
När jag började inom myndigheten för dryga tio år sedan lärde vi oss att ALLA pågående brott skulle hanteras omedelbart, som Prio1. Nuförtiden tvingas vi bortse från mindre ”allvarliga” brott såsom narkotikabrott, skadegörelse, cykelstölder osv TROTS att de är pågående  – resurserna finns helt enkelt inte. 
Ofta måste vi försöka ”sälja” ärenden till andra instanser då vi inte kommer kunna hantera dem inom rimlig tid.
Under ALMA-kommenderingen lades ytterligare arbetsuppgifter på oss i högen bland alla andra uppgifter.”

”Efter omorganisationen har vi, precis som övriga anställda inom myndigheten, blivit lovade bot och bättring och det enda vi sett till är förvirring, försämring och en ledning som inte tar sitt ansvar. 
Chefer går inte att få tag i, frågor som läggs fram besvaras inte alternativt bollas vidare till ”någon annan” som inte heller går att få tag i. Kvar står den uttröttade personalen med en massa frågor och inga svar. 
Kollegor, både civila och poliser, söker sig utanför myndigheten. Dels för att lönen inom polisen är ett skämt och dels för att det som är gemensamt för ledningen är den kollektiva oförmågan att stava till ordet PERSONALPOLITIK. 
Kompetensen här inne är skyhög, kompetens som nu håller på att gå förlorad då folk inte längre orkar arbeta kvar. Sjukskrivningarna avlöser varandra och känslan av uppgivenheten är påtaglig.”

Räddningstjänsten jobbade för fullt med att släcka det brinnande huset i Kalix.
Då kom mordbrännaren själv fram till brandmännen och erkände vad han gjort.
Men närmsta polispatrull var över en timme bort.
– Vi är inte tränade att ta hand om sådant, han kunde ju ha haft en kniv. Det är numera allt som oftast som det inte finns någon patrull att tillgå, säger räddningsledare Mats Esberg. 

Aftonbladet har under en veckas tid granskat polisen och polisens omorganisation. Röster från poliser från hela landet har höjts mot den resursbrist och de hårda arbetsförhållanden som råder inom Polismyndigheten.
Nu, när 21 distrikt har blivit sju, fruktar många att polistätheten i Sverige ska bli ännu lägre.
En av dem som redan märkt av detta är Mats Esberg, räddningsledare på Räddningstjänsten i Kalix.
Den 6 mars, klockan kvart i nio på morgonen, larmades räddningstjänsten till ett brinnande hus i Kalix.
Spår på platsen gjorde att brandmännen snabbt fattade misstankar om att det handlade om en mordbrand.
– Jag kontaktade då mitt inre befäl så de kunde se om det fanns en polispatrull tillgänglig. Men jag fick svaret att det inte fanns det, säger Mats Esberg.
En timme senare, när släckningsarbetet var klart, kom plötsligt en man fram till brandmännen.
– Det är jag som har tänt på, sa han.

Mats Esberg ringde då sitt inre befäl igen.
Här stod de med mannen som troligtvis tänt på huset.
– Jag fick då höra att polisen skulle skicka en patrull från Luleå. Det är en timme bort.
– Vi är ju inte rustade för situationer som denna. Vi visste inte hur den här mannen skulle reagera, om han skulle bli våldsam eller kanske hade en kniv. Mina kollegor försökte prata med honom och hålla honom lugn tills polisen kom, säger Mats Esberg.
I en timme stod brandmännen med den misstänkte mordbrännaren innan polisen kom och kunde gripa honom.
– Jag vill poängtera att det samarbete vi har med polisen oftast funkar jättebra och det som hände nu har jag aldrig varit med om förut. Men det har under de senaste åren blivit allt vanligare att det inte finns någon patrull att tillgå. Och det kan vara direkt farligt, säger Mats Esberg.

Lars Öberg är polisområdeschef i östra Norrbotten – ett område som sträcker sig från norr om Pajala till Kalix – en sträcka på drygt 30 mil.
– I praktiken innebär ju det att det kan ta tre timmar för att oss att komma fram på ett larm.
De är 47 poliser som jobbar i området. Det ska alltid finnas minst en patrull i tjänst.
– Vi har lärt oss hantera det, säger Lars Öberg.
Men det innebär att det kan ta tre timmar för er att komma fram om någon ringer och säger: ”Han dödar mig!”?
– Ja, det är inte omöjligt. Det måste vi vara ärliga med, men vi gör vårt bästa utifrån de resurser vi har.
Den stora omorganisationen har de inte märkt mycket av – varken till det bättre eller sämre.
– Men det är klart jag har en förhoppning om att vi ska få mer resurser.
Om brandmännen som tvingades hantera en misstänkt mordbrännare säger Lars Öberg:
– Det är inget vi strävar efter, så ska inte polisiära uppgifter skötas. Men samtidigt tror jag det hade kunnat hända i Stockholm också.
Han säger att han har ”full respekt” för brandmännens obehag inför att behöva ta hand om en misstänkt grov brottsling.
– De har gjort ett jättebra jobb, och visat stort civilkurage.

Poliskommisarien som fattade beslutet om att lägga ner förundersökningen gällande inbrottet i Johan Romins lokal säger att vad gäller inbrott i företagslokaler så är de inte lika prioriterade som inbrott i bostäder.
– Det är en kränkning även när man får inbrott på ett företag, men bostäder är prioriterade, där åker vi på nästan hundra procent av inbrotten. Företag tar vi i den mån vi klarar av, säger han.
– Sedan gör man ju en bedömning utefter materialet vi fått in – kommer vi kunna komma vidare? Om inte så får vi lägga ner.
Han säger att han kan förstå Johan Romins besvikelse över att en patrull inte ens skickades ut innan utredningen lades ner.
– Man vill så klart kunna lösa alla fall. Men rätt ofta är det så att vi får vi chansen att förklara för målsäganden hur straffrätten ser ut så förstår de ganska ofta.

Under 2014 anmäldes omkring 22 400 bostadsinbrott.
Men uppklarningsprocenten är låg.
Samma år personuppklarades endast fyra procent.
En polis med många års erfarenhet och som jobbat med 100-tals förundersökningar gällande inbrott har tidigare sagt till Aftonbladet att han under åren sett många ärenden avskrivas trots att det funnits en chans att lösa dem.
– Det här har inte med nya organisationen att göra, även om det inte blivit bättre, utan det här är direktiv som kommit uppifrån under de senaste tio åren: att vi bara ska jobba med fall där man kan se framgång. Jag har sett åklagare och resten av kedjan göra likadant. Och det här är brott som drabbar vanligt folk.

Dick Malmlund, säkerhetskonsult, säger att många småföretagare i Sverige känner sig både övergivna och rättslösa.
Att det är en dålig uppställning från polisen när de drabbas.
– Småföretagare är lika rättslösa som en privatperson och känner sig lika kränkta av ett inbrott. Har man oturen att drabbas av mer än ett inbrott så kostar det mycket i pengar, säger Malmlund.
Han tycker att polisens förklaring till att så många inbrott på företag läggs ner utan åtgärd alltid är densamma.
– De måste ju hitta ett system där man kan prioritera både och. Det handlar nog inte lika mycket om att det ska bli fler poliser som att man borde hitta effektivare sätt att jobba.
Som resultat av att många företagare känner sig förbisedda har det i delar av landet vuxit fram det som ibland kallas medborgargarden, men som oftast snarare handlar om företagare som gått ihop för att antingen tillsammans betala bevakningsföretag som hjälper dem att hålla koll, eller turas om att patrullera utanför varandras företag på kvällar och nätter.
– Det har kommit på dagordningen i större omfattning än i förr. Man kan inte stå och se på när ens egendom stjäls om och om igen, säger Malmlund.