Tänkte för en sekund att jag skull knåpa ihop ett inlägg om att det faktiskt finns lite hopp för gräsliga Kungsgatan ändå, med tanke på att det på sistone dykt upp ett par ljus i tunneln, som K25, Rigoletto och Pocket (okej, Pocket ligger inte riktigt på Kungsgatan, men close enough).

Men sedan gick jag förbi det här. Så jag avvaktar nog lite.

Rapporter om ökat våld mot homosexuella i Ryssland – sannolikt triggat av flera nya anti-gay-lagar – har lett till protester världen över.

Så även i USA. Där har gaybarer uppmanat till bojkott mot rysk vodka – samt planerar att rituellt hälla ut sprit på gatan senare den här veckan.

Bojkotthotet har tydligen skrämt upp den ryska vodkans flaggskepp Stolichnaya, då man nu tapetserar sin sajt med en förvånansvärt skarp attack på den ryska regeringen.

I ett öppet brev skriver vd:n att den Putins nya lagar är ”fruktansvärda” – och att man från sprittillverkarens sida är ”upprörda” och ”arga”.

Hela brevet kan du läsa här.

När DN i dag på sin etta puffar för artikeln ”Så gör du på krogen” ser jag en möjlighet till skamlös självreklam: I höst ger jag och Johan Åkesson ut boken ”Krogen – allt du vill veta men aldrig vågat fråga”.

Men, jag kan lova att den INTE handlar om hur du för dig i de finare salongerna för att uppnå respekt och beundran hos dina borgerliga medmänniskor. Det lämnar vi till Ribbing. Istället försöker vi hjälpa folk att maximera sina krogbesök. Mer info hittar ni här!

Nu fattar jag varför sportbarer lägger så lite kärlek på köket. Man känner ändå inte smaken av maten med alla tv-apparater överallt. Dessutom äter man mer för att kompensera den uteblivna smaken. Busted, O’Learys, Enzo’s och allt vad ni heter.

Ja, det är mycket Hornstulls-relaterat nu. Men det byggs en del där – och råkar även vara de kvarter jag kallar mitt hem.

Så som det Amida Kolgrill-fan jag är så blev jag glad när en alldeles ny kolgrill slog upp på hörnan av Långholmsgatan/Bergsunds Strand (i Nana Thais gamla lokaler) häromdagen.

Stället öppnade i förrgår, tror jag, och har ännu inte hunnit skaffa kortmaskin eller meny där priserna framgår. Men här finns allt från kebab, lahmadjun och adana – den senare är amatörmässigt porträtterad på bilden nedan.

Adanan håller – i alla fall inte än – Amida-klass, den är på tok för mjäkig. Men tillbehören är goda – och för 89 spänn är det ett bra skrovmål. Och ett rejält hot mot gatuköken, indierna och thai-restaurangerna i området.

När det blev känt att Debaser skulle ta över Strand i Hornstull kunde man läsa en del oroliga kommentarer i sociala medier om att det var ytterligare ett steg i likriktningen och ägarkoncentrationen inom Stockholms nattliv.

Då tänkte man nog på konsertutbudet. Men när Debaser sedan öppnade  restaurangen Calexico’s kunde man snabbt, om man vill hårdvinkla det lite, konstatera att kritikerna fick rätt även när det gäller maten. Debaser valde alltså att satsa på mexikanskt, en hyfsat stark trend inom Stockholms krogvärld, som Krogbloggen tagit upp här.

Igår var jag där för andra gången. Den första var öppningskvällen, vilken  präglades av kaos, hunger och besvikelse.

Nu var förutsättningarna bättre: En kväll mitt i industrisemestern, då Stockholms töms på invånare.

Tyvärr lämnade vi återigen Calexico’s med en känsla av besvikelse. Restaurangens variant av omåttligt populära fish tacos är friterad torsk med guacamole. Men rätten är så svennefierad att man helt enkelt plockat bort varenda litet spår av smak. Tråkigt. Visserligen var förrätts-quesadillan helt okej, men en sådan kan du ju själv svänga ihop hemma utan större ansträngning. Intrycket: Som La Neta, fast hälften så bra och dubbelt så dyrt, typ.

Men, Calexico är ett kul ställe att hänga på, och priserna på maten är helt okej. Så det kan ändå vara en bra start på en utekväll med kompisarna (varför inte till invigningen av Debaser Strand nu i helgen?) Så länge ni inte förväntar er en kulinarisk resa, alltså. Eller tar med en mexikan, hen kan ju bli förnärmad.

Att stammiskrogen plötsligt byter vakter är ett återkommande ”problem” för många krogrävar. Speciellt så här års, då även dörrvakter tenderar att vilja ha semester.

Att plötsligt inte längre vara den som utan problem glider förbi en lång krogö väcker uppenbarligen känslor hos de som investerat tid och pengar i sin gräddfilsstatus – för några år sedan tvingades Kåken trycka upp ett stammiskort efter att återkommande gäster gnällt över att de fått kalla handen av sommarvikarierande dörrvakter (numera har kortet ersatts av en nyckelring).

Berlinska, syndiga nattklubben Berghain har enligt den här bloggen börjat förlita sig på ett hemligt handslag för att skilja agnarna från vetet.

– Allt för många som inte är rätt för klubben har försökt komma in. Utan handslaget, eller om du inte är berlinare eller en del av scenen, kommer du inte in, säger (?) dörrvaktslegendaren Sven Marquadt, enligt bloggen.

Mycket i den länkade texten tyder på att inlägget är ett skämt (kanske någon läsare vet?)

Men faktum kvarstår: Att sortera och filtrera fortsätter att vara en central del i nattlivet, i såväl Stockholm som Berlin och Borås. Och så kommer det att vara så länge kunderna, alltså vi, accepterar det.

Är du trött på skämt om surdegsbakande hipsters? Det är jag, ska gudarna veta. Men i dag fick alla soldater i hipsterhånararmén (läs:Twitter) mer kanonmat, i form av ett pressmeddelandet från Debaser.

Eller vad sägs om formuleringar som:  ”Vi flyger in det bästa från den amerikanska hipsterkulturen i Brooklyn, New York, till Sveriges eget hipstermecka Södermalm, Stockholm”?

Vad det handlar om? Festivalen Brooklyn Sweden, som hålls mellan den 22 och 25 augusti, på Debaser Slussen, Debaser Medis och Debaser Hornstull Strand.

Mat, dryck och musik utlovas av arrangörerna. Jag kan utlova typ 6 000 ironiska tweets och kanske till och med en hånfull notis på en kultursida nära dig.

Krogbloggen har trots sin korta existens redan hunnit vara väldigt elak mot Nosh & Chow (eller ”Not so wow”), Berns jättekrog på Norrlandsgatan.

Men de två gånger jag har käkat där har slutat i besvikelse. Inte bara för mig. När ett gäng välmeriterade kockar besökte Nosh and Chow efter den förra White guide-galan reste de sig upp mitt i varmrätten – och lämnade stället.

Egentligen visste man ju det från början – konceptet med att ha olika menyer från olika världsdelar, serverat ur samma kök, blir sällan lyckat. Jag menar, de flesta krogar har ju fullt sjå med att få ihop en meny från samma typ av kök/kontinent.

Nu ser det dock, enligt sajten, ut som om man slopat den idén, till förmån för en rakare, men fortfarande omfattande, a la carte-meny. Kanske insåg man helt enkelt att man gapade efter för mycket.

Och för ett par dagar sedan besökte jag för första gången Nosh and Chows innergård. Det var en betydligt mer positiv upplevelse än restaurangen. Trevlig och kunnig personal, lagom med folk – och blaskölsfavoriten Tusker på flaska.

Hit kommer jag helt klart att återvända. Och, möjligen, ge köket en ny chans.

I dag käkade jag frukost med min kompis Devi. Hennes farmor har kommit på besök från New York – och Devi har skrivit ett matschema för varje måltid och dag som farmodern ska tillbringa i Sverige. Ett bättre barnbarn kan jag inte tänka mig.

Hur som helst, efter frukosten gick jag förbi Hornstulls marknad och käkade en bánh mì – som jag spått ska bli nästa mattrend i Stockholm. Den här gången testade jag Bun bun trucks specialmacka, med bland annat en terrine på grishuvud. Den var helt okej, även om jag tyckte baguetten var lite för kall och lite för seg. Men kombinationen paté, sriracha och koriander är naturligtvis fantastisk.

Direkt efteråt klämde jag även en quesadilla från en annan matvan, men eftersom det var typ den fjärde måltiden på lika många timmar så måste jag nog återkomma för att kunna ge en rättvis recension.

Då det vankades mat blev jag inte direkt förvånad när även Devi och hennes farmor senare dök upp på marknaden.

– Pretty good, var farmoderns dom över Bun bun truck.

Jag är benägen att hålla med.