Kroggbloggens Italien-resa tog mig igår till Diavoletti, en restaurang/pizzeria i den toskanska byn Capannori.

Under andra världskriget var lokalen högkvarter för partisanerna, den kommunistiska motståndsrörelsen. Även efter kriget fortsatte kommunistpartiet att använda den som samlingslokal.

I Toscana är vänstern stark, men runt Lucca, där byn Capannori ligger, har kyrkan och kristdemokraterna många anhängare – och de fientliga byborna började därför kalla de som hängde på restaurangen för ”Diavoletti”, smådjävlar (alla som besökte restaurangen sägs ha blivit utkastade ur kyrkan). Detta verkade dock inte skrämma krögaren, som istället döpte om sin hatade restaurang efter skällsordet.

Det är oklart vilken koppling restaurangen har till kommunistpartiet i dag. Något som är helt klart, däremot, är att de kan sin pizza. Före pizzan blir man dessutom serverad en mängd antipasto, som salami, prosciutto, kycklinglever och blodkorv. Att vara vegetarian i Toscana kan inte vara helt lätt. För oss andra är det lättare. Att bli feta, alltså.

PS. Krogbloggens Italien-resa går nu mot sitt slut. Snart är vi tillbaka med mer eller mindre genomtänkta reflektioner kring där vi hör hemma, i Stockholms krogliv.

Restaurangkök har alltid varit a man’s world.
Branschens ambassadörer i populärkulturen, stjärnkockar som Gordon Ramsay och Anthony Bourdain, har gjort allt de kan för att elda på machobilden: I hårdkokta tv-program och testosteronosande böcker romantiserar de kring myten av en köksmästare som skriker och svär och hivar kastruller på delivery-killen som kommit med för lite gurka.

En riktig kock, enligt Ramsay och Bourdain, skryter om hur många långpannor han jobbat i rad och fortsätter halstra råbiffar även om han (ja, alltid han) skurit av sig långfingret när han hackade lök till kycklingfonden.

Men de senaste åren har den rådande ordningen utmanats, i takt med att branschen professionaliserats. Utbildade kockar som har tänkt sig att jobba hela livet i ett kök accepterar helt enkelt inte den här miljön. Samtidigt har delar av branschen börjat ta tag i problemet – i dag finns nätverk för kvinnliga kockar samtidigt som Pontus Frithiof driver ett program för att få  fler kvinnor till tävlingen Årets kock.

Men trots det är det fortfarande få kvinnor som når köksmästartitlarna eller får marinera gravlax i morgon-tv. Bevisligen lyckas de gamla strukturerna fortfarande kväva en hel del kompetens.

Det vore ju trevligt om fler av dem som redan har nått stjärnstatus inom yrket kunde jobba för att få till en förändring. Eller i alla fall inte motarbetade den. För det är ju naturligtvis precis vad Leif Mannerström gör när han försvarar kollegan Anders Vendels lika korkade bild.
– Allt har blivit så otroligt överkänsligt. För mig kan en halvnaken kvinna vara väldigt vackert, om hon är vacker, jag tror inte att man skulle sätta upp bilder på fula kvinnor. Men har man en bra restaurang med massa god mat behöver man inte en massa marknadsföring, säger Ulf Brunnberg, förlåt, Leif Mannerström, bland annat.

För några månader sedan fick Pelle Lydman sina fiskar varma när han tapetserade sin sajt med en bild på en naken kvinna. Kopplingen till mat framgick inte för de flesta. Lydmars försvar?
– Jag har haft Ku Klux Klan-bilder i min gamla lobby.

Jag får lite vibbar från vårens debatt om sportkommentatorn Bo Hanssons svarting-utspel. Då, som nu, var det äldre herrar som tyckte att de hade rätt för att ingen tidigare sagt att det som de gjorde och sa var fel. Men det har aldrig slagit dem att det kanske har varit de som haft fel hela tiden.

Krogbloggen befinner sig just nu på resa i Toscana, naturligtvis enkom för att nå högre bildning inom mat och dryck – och därmed kunna ge er läsare ännu mer valuta för den tid ni eventuellt tillbringar här.

Igår var det dags för vinprovning uppe i en by som heter Tofori, någon timme från Pisa. Lokala vingården Macea kom på besök med fem olika viner och en hel arsenal med blodkorvar, färskost, ansjovis och salami (jag vet att det låter jobbigt – men jag gjorde det för er.)

Jag måste tillstå att vin inte är min starkaste sida, men vingården levererar bland annat till Noma i Danmark, vilket borde räcka som referens.

Vi drack två vita viner och tre röda – varav en pinot noir som jag aldrig kommer glömma. Detsamma gäller ovan nämnda ansjovisen, små rackare som dränkts i olja, salt, och citron, och som fullkomligt exploderar i munnen. Sanslöst gott.

Kan gårdagen vara den dag som bjuder på mest söndagsångest på hela året? Mycket (läs: mitt Facebook-flöde) talar för det.

Men Krogbloggen gillar att se saker från den positiva sidan. Och visst kan det kännas jobbigt att börja jobba igen efter en skön semester – men tänk på att detsamma gäller stadens krogpersonal. Nu menar jag så klart inte att ni ska känna någon slags skadeglädje, jag menar att nu öppnar alla de ställena som vi gillar, men som varit stängda under den här ökenperioden som vi kallar industrisemestern.

Som Marie Laveau, till exempel. Där kan man få sig en ungtupp till middag, och det fick jag för ett par dagar sedan. Hade jag haft någon jobbångest (jag gick precis på semester) så hade den nog reducerats kraftigt.

Att det är gott med kall död fisk har de flesta kulturer hajat. Jag blir fortfarande tårögd av en bra matjessill, men annars tycker jag att rå fisk kanske gör sig bäst i en brännande het ceviche.

Sveriges, enligt egen utsago, första cevicheria heter Aji y Ajo, och öppnade i Hökarängen förra året. Den belönades med priset Årets smaksättare 2012.

Snart, kan Krogbloggen berätta, får man sällskap av Tumi Gastroba, som öppnar på Södermalm i augusti. Bakom stället ligger Raúl Deza och Mirko Vucetic. Duon lovar att leverera ”ett nytt matkoncept och kombinationer med riktig hetta som vi i Stockholm inte fått sedan thailändarna kom hit med sin mat”.

Och det låter ju onekligen lovande.