Det här är min nya kompis superaxelstretchen. Den fick jag av vår friskvårdskonsulent Annelie Rosén i fredags och har följt med mig hela helgen. Grym om man som jag har ont på axelns framsida.

Inte ens på Kropp&Hälsa-tidningen är vi sunda dagarna i ända – är det fredag och man har en 10-åring som bjuder på tårta är det svårt att säga nej. Grattis Sportbladet!

…från Agnes Nicole-Winter som vi såg i vintras i den omtalade dokusåpan Hollywoodfruar på TV3.

Hon ska skänka lite glitter och glamour över kalla Sverige och kommer på besök i maj, skriver hon.

Något ni vill att jag ska fråga henne om?

Snygg pudelfrilla enligt Wella eller Pamela-klipp? Victoria Principal syns längst till vänster.

Jag har haft pudelfrilla.
PUDELFRILLA.
Ni vet en sån där riktigt fluffigt smålockig sak som krullar sig runt öronen på ett synnerligen obehagligt sätt och ser ut ungefär som en hockefrilla som gått bananas.
Inte alls så där elegant sexigt som frisören Tomas Edlund skapade för Wella i höstas.
Den där fantastiska pudelfrillan utspelade sig någonstans i mitten av 80-talet och jag blev dessvärre smärtsamt påmind om hur oerhört snygg jag var i den – kombinerat med ett par korta spetshandskar a la Madonna – när jag kollade på gamla kort i går kväll.
Vi har ju alla någon mörk frisyrhemlighet och har man riktig otur så minns någon elak fan den och påminner en lite då och då – gärna i stora halvbekanta sällskap när pinsamhetsfaktorn är skyhög.
Eller så har man varit dum nog att föreviga eländet på kort, och då är det riktigt kört om man får för sig att förneka saken.
För min del började pudelfrillan egentligen med att jag ville se ut som Pamela i Dallas. Hon var den tidens Jessica Alba, skönt sval med stora Bambi-ögon och svallande långt, snyggt mörkt uppklippt hår. Och lugg.
Själv hade jag hellångt blont hår på den tiden, och luggen var av förklarliga skäl lång.
Orsaken stavas VIRVLAR.
Att min bleka nordiska hud inte skulle passa i mörkt hår eller att mina ögon är gröna och rätt obambi-lika verkade inte slå mig ens när jag satt mig i stolen hos frisören.
Jag skulle se ut som Pamela. Basta!
Inte heller blev jag bortskrämd av de närmare 40 frisyrbilderna från 60-talet, lite lagom nötta i kanterna. Urblekta.
– Klipp det som Pamela! Sa jag bestämt och kisade in i den lätt rökfärgade spegeln.
Visst såg jag väl ut som Pamela? Lite i alla fall?
En timme senare knallade jag ut från frisören med en hockeyfrilla en rumänsk bilförsäljare hade varit stolt över. Luggen låg i finfina tofsar lite hur som helst, elegant formade av alla de virvlar jag glömt bort.
Och hårfärgen.
Om ni tänker er någon som dött, blivit begravd och därefter uppgrävd efter en sisådär två veckor?
Ungefär så såg min hudton ut till den mörkare nyansen.
Pamela kunde omöjligt se ut så här ens en riktigt usel dag.
Så jag permanentade mig.
För att få det där svallande Hollywoodhåret a la Lucy Ewing i stället.
Ungefär som sommarens hår ser ut i år. Med vilda ostyriga våglockar som slingrar sig runt huvudet på ett tilltalande sätt i sommarbrisen.  
Vet ni hur resultatet blir när man permanentar ett alldeles för kort och uppklippt hår?
Pudel.
PUDEL.
Och det gott folk, tycker jag inte ni ska prova hemma.

/Petra

Jag har just varit uppe i studion och plåtat några övningar. I dag var vi riktigt snabba, men det går ju så smidigt när man jobbar med fotografen Sara Ringström. SuperSara. Det är väl så träning ska vara också – snabb och effektiv. Vad det är för slags pass får ni se i nästa nummer.

Kan ni gissa vilken min favoritfärg är just nu?

Jag har aldrig varit så superpeppad på svettiga gym…med grymtande män med bultande muskler som nästan skriker när de lyfter en överdimensionerad hantel. Sådant gjorde mig förut rädd. Varje gång någon tog i för mycket, började jag fnittra nervöst och bli röd i ansiktet. Och den rodnaden hade ingenting med mina ansträngningar på gymmet att göra utan var ren och skär genans. I dag är det bättre, men jag går fortfarande helst på pass eller till gymmet på tider då det är lugnt och jag kan fiffla med vikterna i relativ ensamhet. 

Men då kan ni ju förstå min glädje över att det har börjat bli fint och härligt väder som passar perfekt för att röra sig utomhus i stället! Jag och en kompis brukar gå Kungsholmen runt, en härlig runda längs vattnet som brukar ta oss en dryg timme. I bland när vi har mycket att skvallra om tar det längre tid men nu när bikinisäsongen närmar sig går vi mycket snabbare. 

Jag försöker följa Martin Lidbergs tips i vår ”Gå dig smal- guide” och i dag ska vi testa intervall-walking. 

En annan anledning till att vara ute i stället fick jag i artikel som jag la upp på webben idag. Kolla in!

I sommar har jag två lopp uppskrivna i min almanacka, Tjejmilen och Bellmanstafetten. Tidigare när jag har löptränat har jag mest strävat efter att kunna springa långt, men nu vill jag också bli snabbare på kortare rundor.

När jag intervjuade Maria Akraka, före detta friidrottare och en av Sveriges bästa medeldistanslöpare, till senaste numret av Kropp & Hälsa tipsade hon om intervallträning. Så jag testade i helgen att varva mellan att maxa i en minut och springa lugnare i cirka 45 sekunder. Det var galet jobbigt men förhoppningsvis kommer det att ge resultat på måltiden.

Vill du få fler tips av Maria Akraka? I dag kan du chatta med henne. Kika då in klockan 14.00 på Kropp & Hälsa. 

Foto: Rolf Andersson

/Johanna

Välkomna till Kropp&Hälsa-bloggen.

Varför ska du då läsa just vår blogg? Jo, här kommer du att få glimtar av hur vardagen på Aftonbladets hälsa-redaktion ser ut. Knaprar vi bara på morötter på fikarasten eller slinker det kanske ned en och annan bulle? Du kommer också att få senaste nytt inom hälsa, medicin och mat blandat med träningstips och sneakpeaks bakom kulisserna på kändisplåtningar, möten och mässor.

Och du, glöm inte att du fortfarande kan köpa senaste numret av Kropp & Hälsa, där får du veta hur du kan få platt mage på sex veckor, hur Malin Åkerman har det i Hollywood och kolla om du känner igen 100 kalorier. Bland annat.
Vi hörs!
/Nina Jakobson, redaktör