När Svt:s Kulturnyheterna nu granskar Fotografiska museet har en del smuts börjat flyta upp till ytan. Avtalsbrott, avsaknad av arvoden, dåliga arbetsvillkor för personalen. Det är väl inte så jätteförvånande: Fotografiska är inget museum, det är en stor utställningshall som drivs med främst kommersiella mål. Att man då väljer bort rekommendationer som mer seriösa institutioner håller fast vid, som till exempel utställningsersättning, är ju helt i linje med verksamheten.

Fotografiska får strängt taget jobba precis hur man vill – inom lagens gränser förstås. De brutna avtalen vet jag inte hur det står till med, rent juridiskt. Problem blir det bara i relation till resten av kulturvärlden, andra museer och konsthallar. När dessa följer avtal, avlönar personalen och gnetar med ansökningar, statliga och kommunala krav på effektivitet – då kan Fotografiska ståta med sin framgång. Byggd på fulknep och stora affischnamn, syndikerade utställningar med världsstjärnor.

De högerpolitiker som älskar ”privata initiativ” och ”entreprenörer” älskar förstås också Fotografiska. Det kommer de att fortsätta göra. Anställningsvillkor är liksom inte riktigt deras bebis. Men vi som vill ha ett bredare kulturliv borde vara vaksamma på konsekvenserna av den snedvridna konkurrens som ju är resultatet av hur Fotografiska agerar.

Dramatikern Lars Norén är ”en liten obetydlig figur med Dumboöron”.

Skådespelaren Jan Malmsjö är en ”ett sjukt oälskat barn med viktproblem”.

Författaren Stig Larsson söker upp unga tjejer med självskadebeteende på krogen och har sadomasochistiskt sex med dem tills de börjar gråta.

Har jag källor på det?

Jo, det har jag ju. Jan Malmsjö. Lars Norén och Stig Larsson.

Ingen av uppgiftslämnarna vill vara anonym. Alla inblandade har fått möjligheten att kontrollera sina citat och gå i svaromål. Allihop har nämligen skrivit det själva. I sina böcker.

En gång i tiden var skvaller- och kändisjournalistik ett hårt jobb.

Den slipade kändisreportern var tvungen att odla källor under åratal. Bjuda på dem på drinkar. Fjäska för oändligt många människor. Till slut kanske man fick ett litet guldkorn man kunde skriva hem om.

Inte nu.

Det var länge sedan vår främsta källa till skvaller var att ligga och trycka i ett buskage med teleobjektiv.

Numera räcker det gott med att kolla igenom Vårbokskatalogen. Eller man behöver inte ens göra det. Förr eller senare ringer alltid någon trevlig marknadsförare från bokförlaget och berättar på exakt vilken sida vi kan hitta den där lilla formuleringen om Malmsjös alkoholvanor.

Men det är väl en sak  att smyga in en grov och plump ärekränkning på sidan 245. Det är något helt annat att blåsa upp den i en ”fet rubrik” med ”stor bild”!

Borde vi hålla oss för goda för att skriva om vad våra mest hyllade kulturarbetare skriver i sina böcker?

Ja, om inte annat för att undvika att slöa till helt.

Fredrik Segerfeldt är en kulturfiende.

En fiende till att upplyfta, inspirera och utbilda människor. En fiende till att ge människor verktyg att förstå sin egen historia, sitt psyke, sina medmänniskor och sin omvärld.

Han vill att bara de som har gott om pengar ska få läsa böcker, gå på teater och uppleva konst.

Det kan finnas ett samband här – för Segerfeldt  är fruktansvärt obildad. Vilket inte hindrar honom från att gång på gång yttra sig tvärsäkert om kulturens komplicerade villkor.

Fredrik Segerfeldt är så sorgligt okunnig att han inte känner till att de pengar som årligen delas ut till svenska författare via författarfonden inte är skattepengar utan deras egna. Pengarna är den upphovsrättsliga ersättning som författarna förhandlat till sig i utbyte mot att deras böcker får lånas ut på bibliotek. En konstruktion som egentligen inte strider mot Segerfeldts fantatiskt nyliberala ideal.

Men det räcker inte för Segerfeldt – kultur ska bara säljas på en marknad bestående av butiker och konsumenter! Undersköterskan ska bestämma själv exakt vilka böcker hon vill finansiera!  Vilket i konsekvensens namn betyder att vi måste lägga ner våra bibliotek eftersom varje medborgare inte fått lägga veto mot samtliga böcker som köps in.

Men i sitt senaste lilla tankeexperiment blir Segerfeldt riktigt rörande.

Han anklagar nämligen författaren Stig Larsson för att använda skattepengar till knark.

Just nu är det väldigt populärt att hacka på Stig Larsson, en briljant författare som inte bangar för lite medial uppmärksamhet när det är dags att lansera en ny bok på den fria marknaden. Larsson har nämligen så kallad inkomstgaranti från staten (214 000 kr/år).

En liten del av det kulturstöd som verkligen baseras på skattepengar och som delas ut till ”särskilda fall” av konstnärer med stor begåvning men med försörjningsproblem.

Frågan som samhället (innan Alliansen kom till makten) ställt kring dessa konstnärer ser ut så här – var någonstans i arbetslivet passar Stig Larsson in? Passar han in överhuvudtaget? Har samhället ett intresse av att han fortsätter att skriva romaner istället för att ta ett brödjobb?

Uppenbarligen, eftersom till och med Fredrik Segerfeldt har läst hans senaste roman om en man med långvarigt amfetaminmissbruk.  Det är nämligen bara tack vare den boken som Segerfeldt kan ha fått information om att en man kallad ”Stig Larsson” knarkar.

Eller har Segerfeldt andra källor?

I sånt fall borde han redovisa dem.

Om vi är beredda att finansiera Stig Larssons produktiva år är vi då också beredda att betala för hans improduktiva år – hans pension?

Självklart, anser de flesta som inte är kulturfiender. På samma sätt som vi bör ta pensionsansvar för andra offentliganställda. Militärer, politiker, ambassadörer, UD-tjänstemän. Personer som ofta tillhör den samhällsklass som Segerfeldt vill ska ha exklusiv tillgång till kulturen.

Men Fredrik Segerfeldt är en kulturfiende, så om han orkat läsa ända hit och förstått merparten av texten, kommer han förmodligen att svara nej.

Den brittiska pressen stod idag inför samma vägskäl som den svenska gjorde 1968.

Skandalerna inom svensk media hade kulminerat med ett påhittat reportage i Expressen om en nazistisk terrorcell och politikernas tålamod var slut. Ingvar Carlsson hotade svenska tidningar med censurlagstiftning om de inte skärpte sig. Det gjorde de. Parterna kom överens om att instifta Allmänhetens pressombudsman istället. En fristående institution som hittills fungerat bra för att reglera etiska övertramp.

Englands motsvarighet till Ingvar Carlsson heter Lord Justice Leveson och har utrett den skandal som briserade under 2011 då det avslöjades att ett antal tidningar i Rupert Murdochs ägo avlyssnat telefonsvarare.

I dag lämnade lorden sin 2000 sidor långa rapport, samt ett förslag om en ny presslagstiftning.

Och Leveson går hårt fram: Den brittiska pressombudsmannen PCC skrotas. Istället skapas en ny institution som stöds av strängare lagar som bland annat ska stoppa källor inom polisen. Polisers kontakter med journalister måste diarieföras och ingen information ska få ges ”off the record”.

Många applåderade lordens hårda vidräkning med de skamlösa metoderna inom Murdoch-medierna. Inte minst Hugh Grant som kampanjat hårt mot brittiska journalisters alltför stora friheter under det gångna året.

Frågan har dock splittrat den brittiska regeringen. Nick Clegg och David Cameron kunde inte enas om ett gemensamt uttalande.

Samtidigt har Londons konservative borgmästar-clown Boris Johnson visat sig vara en hängiven försvarare av pressfriheten.

Och det är lite svårt att erkänna, men den enda rimliga vägen är Boris Johnsons. Det är viktigare än någonsin att skydda media från statlig kontroll. Även den högröstade och hånfulla brittiska tabloidpressen.

Efter fjolårets ungdomskravaller i London slog David Cameron ner hårt på vanliga medborgares möjlgheter att uttrycka sig på Facebook. Om Levesons förslag går igenom blir brittiska medier formellt sett mindre fria än de ryska.

Det ska helt enkelt inte stiftas lagar om pressens arbetsmetoder. Inte i en modern demokrati.

UPPDATERING: Spinnet kring rapporten är redan i full gång. Bland annat ifrågasätts det om Leveson verkligen vill förbjuda ”off the record”-samtal med poliser eller inte. Men att rapporten föreslår att samtal mellan polis och media ska diarieföras är i alla fall klart.

Johan Lundberg har ofta åsikter i ämnen på stort avstånd från sin formella kompetens. Kravaller i London, prostitution, mångkultur och terrorism kan förvisso vara hemmaplan för en litteraturvetare, men trovärdighet är inte per automatik inbyggd i en akademisk titel. Nu uttrycker han i dagens Expressen sitt missnöje med en utveckling som går allt mer mot det ”lösa tyckandet”.

Bortsett från den stora, rent av förnämliga, humorn i att just Lundberg tycker att det kan räcka, finns det korn av intresse här. Augustprisets fackboksklass har inte på många år sammanfallit vad man i dagligt tal kallar fackbok. Och akademikerna lyser med sin frånvaro (även om det måste påpekas att Monica Lauritzen faktiskt har en docentur). Däremot är det inte just tyckandet som tagit över utan något tämligen slätstruket: det biografiska (tre av sex nominerade verk är biografier).
Större problem är dock att akademin urholkas från två håll. Dels på grund av en i internationell jämförelse tämligen snål tjänstestruktur, där undervisning äter forskningstid och där tjänsterna och forskningsmedlen åtminstone i humaniora och samhällsvetenskap är ständigt krympande. Akademiker ägnar sig mest åt examination, inte forskning.
Det andra problemet är rimliga möjligheter att publicera sig och få ut sina texter. Här är universiteten tämligen dåliga på sin så kallade tredje uppgift. Man samarbetar alltför sällan med förlag, bryr sig föga om att nå möjliga läsare.
Fler tjänster, större krav på popularisering och en samlad bokutgivning – det är vad jag önskar mig i julklapp.

Masha Gessen är en bra historieberättare.

Fruktansvärt bra till och med.

Det bevisade hon en gång för alla i en strålande genomgång av Vladimir Putins väg till presidentposten i Ryssland som publicerades i Vanity Fair för några år sedan. En artikel jag sparade i pappersform på mitt sängbord i flera år.

Gessen hade fått tillträde till den hemlighetsfulle och skrämmande oligarken Boris Berezovskij som är mannen som påstår sig ha fört Putin till makten. Hans gigantiska inflytande över rysk media kunde en gång i tiden fått vem som helst vald till president. I dag lever han i exil i London, förskjuten av sin forne adept.

Men det gör henne inte till en bra journalist.

Efter sitt reportage fick hon frågan av en förläggare att utöka sin artikel till en hel bok. Det resulterade i Mannen utan ansikte som i våras utkom på svenska.

Det strålande reportaget hade förvandlats till en synnerligen illa underbyggd anklagelseskrift full av gissningar och påståenden som sällan gick att leda i bevis.

Den har avfärdats som strunt och ett raseriutbrott av internationella rysslandsexperter men i Sverige har den bemötts som ett rent grävjobb och något av ett standardverk om Putin.

Dagens Nyheters naive ledarskribent Peter Wolodarski svalde till exempel alla Gessens påståenden i sin helhet och drog slutsatsen att Putin försökte maximera blodbadet på Dubrovkateatern samt i Beslan för att smutskasta tjetjener.  Ett påstående som om det vore sant skulle ställa Putin vid sidan om Caligula i historieböckerna.

Varför jämställer vi då inte Putin med Caligula?

Av den enkla anledningen att vi inte vet om det är sant.

Det är bara ett påstående.

Gessen har inga bevis.

Jag recenserade boken här. Läs gärna texten för fler exempel på märkliga påståenden i hennes bok.

Ikväll är Masha Gessen hedersgäst på galan för Stora Journalistpriset. En gala som visserligen belönar gott berättande (jag hoppas Aftonbladets Carina Bergfeldt vinner för sin oerhörda berättelse om terrordådet på Utøya) men som i slutändan alltid ska premiera det vi kallar journalistik – nämligen att avslöja sanningar och berätta nyheter.

Tack och lov är också Martin Schibbye och Johan Persson inbjudna. Två hjältar som tillbringat 14 månader i fängelse för sin övertygelse att journalistik handlar om att faktiskt försöka gräva fram det som är sant och inte bara spekulera i hur saker och ting ligger till.

Förra veckan sköt Presstödsnämnden upp utbetalningarna av driftsstöd till den nynazistiska tidningen Nationell idag. Anledningen var ekonomiska oklarheter.

Men precis när nyheten börjat spridas på konkurrerande nazistforum så ändrades beslutet och betalningarna återupptogs.

Presstödet till Nationell idag har varit omdiskuterat sedan det klubbades igenom i april 2010. Men så länge tidningen uppfyller kritierierna för en ”lågfrekvent dagstidning” är det omöjligt att förhindra. Allt annat vore censur, hävdar nämndens ledamöter. Under 2012 får nazitidningen 1 679 000 kr. Lika mycket pengar som Nyhetstidningen på lätt svenska – en publikation som kämpar för att personer med läs och skrivsvårigheter ska kunna delta i nyhetsflödet på samma villkor som alla andra.

Nationell idag firade sina återfunna pengar med att lägga ut en artikel om ökad medellivslängd och gener som illustrerades med bilden av en mörkhyad man och en schimpans. Artikeln vinjetterades som ”Vetenskap”. En kränkning så djup, så obehaglig att den presshistoriskt har få svenska motsvarigheter.

Denna publicering är så klart ett lagbrott och kan anmälas till Justitiekanslern. Men det påverkar inte Nationell Idags rätt att fortsatt kräva skattepengar för att driva sin verksamhet.

Är det denna form av brutala, dehumaniserande och aggressiva rasism som presstödet var tänkt att användas till?

Svaret är så klart nej.

Presstödet uppfanns för att öka mångfalden i det demokratiska samtalet. Inte för att sprida föraktfulla kränkningar som hämtats från Ku Klux Klans vit makt-retorik.

Frågan är hur det kan stoppas?

Det finns flera vägar.

Nationell Idag indexeras av Googles nyhetsservice. Jag vet inte vilka kriterier Google har för att avgöra om något betraktas som ”nyheter” – men presstödet är så vitt jag vet inte en avgörande faktor. Googles ledstjärna ”Don’t be evil” borde innefatta att inte aktivt sprida rashat och intolerans under rubriken ”nyheter”.

Häromveckan blockerade Twitter ett konto tillhörande en kriminell nazistisk tysk grupp. Inget hindrar Google från att göra samma sak och rensa bort Nationell idag från de riktiga nyhetsförmedlarna.

Här kan ni läsa hur en av presstödsnämndens ledamöter försvarade sitt beslut.

Så här ser en moralisk människa ut.

Kanske ingen stor hjälte, men en liten.

Konstkritikern och redaktören Kim West ställde häromdagen in en föreläsning på Astrup Fearnley-museet i Oslo. Ett museum som nyligen öppnade i nya lokaler på Tjuvholmen – en liten udde som ligger längst ut på den brackiga stadsdelen Aker Brygge – den plats som troligen har flest fiskrestauranger och Henri Lloyd-jackor i världen.

Läget är kongenialt för ett museum som bygger på en samling nyrik konst från 80-och 00-talet som två skeppsredarfamiljer köpt på sig.

Men Kim West hoppade inte av sin föreläsning för att han tyckte att den som betalat 5,1 miljoner dollar för en Jeff Koons-skulptur är en kretin. Han ställde in sitt uppdrag eftersom det kommit fram att en annan nyrik familj med betydligt mer tveksamma investeringar i bagaget skänkt pengar till museet – familjen Lundin.

Just den familj vi lärt känna via bolag som Lundin Oil, Lundin Petroleum och Africa Oil – alla berömda för att borra olja i spåren av inbördeskrigen och folkrensningarna på Afrikas horn. Misstänkta för brott mot folkrätten.

Jag tycker att vi alla applåderar Kim West.

Moraliska människor behövs i den konstvärld som alltför ofta agerar glansigt omslagspapper åt miljardärer med stort behov av att framstå som humanister eftersom deras verksamheter är direkt människofientliga.

När Lukas Lundin i fjol fick frågan ”Är du oetisk?” av Veckans Affärers reporter Emanuel Sidea svarade han förvånat: ”Vad betyder det?”.

Lukas Lundin kan fråga Kim West.

Han vet.

Fotnot: Läs mer om familjen Lundins konflikter med konstvärlden här och här.

För ett par veckor sedan såg Botkyrka kommun söder om Stockholm ut att bli först i Sverige med böneutrop från en minaret. Det är moskén i Fittja som i så fall möjligen kan få denna rättighet, en gång i veckan.

Protesterna har haglat, stödet är inte fullt så synligt, även om undantag finns. Det finns namnlistor och (i vanlig ordning) facebookgrupp. Jag ser bland mina vänner på facebook någon enstaka som skriver på, andra som är tveksamma. Någon som pratar om den långsamma tillvänjningen (”en gång i veckan verkar ju okej, men snart har vi minareter överallt med utrop dygnet runt”).

En konstnärsgrupp, eller åtminstone några som säger sig vara det, har i helgen klättrat upp i Lars Vilks evighetskonstverk Nimis på Kullaberg och satt upp en solcellsdriven liten högtalare som nu kommer distribuera böneutrop sex gånger dagligen.

Det ekar ut över havet, poetiskt och vackert.

Tillägget, eller uppgraderingen (”Nimis 2.0”) är enligt den ende synlige upphovsmannen, gjort för att ge det fiktiva landet Ladonien ett mer samtida, mångkulturellt uttryck. Noteras gör också betraktarens roll i verket, samt yttrandefriheten.

Det är ett poetiskt tillägg, som även Lars Vilks tycks gilla. Och varför skulle han inte? De två mest kända verken i hela hans konstnärliga karriär, Nimis och Muhammed som rondellhund, förenas i ett slag. Ett plockepinnliknande svartbygge blir en helt sekulariserad minaret.

Och det är väl där problemet ligger. Böneutropet förvandlas till något raktigenom symboliskt, en sorts dekoration och ett humoristiskt debattinlägg. Jag som inte är det minsta troende på något sätt tänker att tilltaget ändå är positivt. Inte minst i relation till debatten om böneutropen i Fittja. Världen är liksom tillräckligt stor.

Lars Vilks mediekonstverk börjar bli helt magnifikt.
Onsdagens Uppdrag granskning var rent av ett stycke konsthistoria.
Bravo.

Samtidigt blev det obehagligt uppenbart vad som saknas i Vilks ständigt pågående tv-teater.

För en månad sedan intervjuade jag Lars Vilks i hans hem i norra Skåne.
Jag försökte pressa honom på varför han egentligen skulle åka till den beryktade SION-konferensen i New York den 11 september. Hans svar var vaga, men till slut erkände han att han hade ”ett kort att spela”. Det fanns ett dolt motiv med hans besök.

Esset i rockärmen var alltså Janne Josefsson.

Det är lätt att begripa hur Vilks resonerade. Få journalister har så hög trovärdighet som Josefsson. Att ha honom bakom axeln är inte bara en sorts kvalitetssäkring av uppdraget – det är en förmildrande omständighet.

Men det är inte okomplicerat att bli en del av Lars Vilks konst. Han använde Uppdrag granskning som en ursäkt. Man kan uttrycka det hårdare – Uppdrag granskning hjälpte till att skapa nyheten om Lars Vilks i New York. Å andra sidan kan man säga att Vilks hjälpte Josefsson att wallraffa.

En sak är i alla fall säker – Vilks behöver hjälp att dokumentera sin historia. Hur många gånger han än påstår att han ska redovisa sina erfarenheter så händer det uppenbarligen inte förrän SVT rycker ut.

Josefsson gjorde ett briljant program som rakt och okonstlat skildrade de intellektuellt skröpliga personerna bakom EDL, Tryckfrihetssällskapet och SION. Janne Josefssons ska inte klandras för att han är en del av Vilks konst. Det går inte att undvika. Jag ingår själv i den.

Men jag börjar tycka riktigt illa om det. För i bakgrunden, i fonden på den medieteater han bjudit på i fem år finns något som aldrig visas.

De är aldrig någonsin i bild. Aldrig tillfrågade.

De svenskar som bekänner sig till islam.

De som alltid hälsar överdrivet artigt på sina infödda kolleger, de som inte vågar prata högt på tunnelbanan. De som manar sina barn att bete sig jävligt skötsamt nu så att ingen uppfattar oss som konstiga.

De har varit helt frånvarande i Vilks och medias konstfulla dans ända från början.