Nalle-attacken ledde även till att den vitryske fotografen Anton Surapin fängslades av KGB. Han är nu frigiven.
I måndags sparkade AleksanderLukasjenko sin utrikesminister SergejMartynov och ersatte honom med en ny minister. Inga konstigheter.
Problemet är bara att den nye har inreseförbud i EU.
Orsaken kan vi enbart spekulera i, men om Lukasjenkos politiska mål är att krångla till sina relationer med Europa maximalt så var det helt klart ett briljant drag.
Men det är nog troligt att även Martynov straffas för den nallebjörntjänst PR-byrån Studio Total gjorde den vitryska befolkningen när de bombade landet med 800 teddybjörnar i juni. Helt på egen hand åstadkom de en PR-succé – för sig själva. Men utan CarlBildt hade de inte lyckats att så grundligt sabotera svenskt demokratiarbete i Vitryssland.
När den djupt engagerade ambassadören StefanEriksson utvisades ur landet reagerade Bildt med sina kalla kriget-reflexer och slängde ut den vitryska delegationen från Stockholm. Ett svar som kanske varit relevant under kärnvapnens 80-tal, då det var viktigt att ständigt demonstrera sin kompromisslöshet. Men idag är det omöjligt att motivera Carl Bildts agerande.
Aleksandr Lukasjenko.
Helt förutsägbart hämnades Lukasjenko genom att utradera den svenska närvaron i Vitryssland. Ett gäng unga diplomater som ägnat år åt språkstudier och diskreta kontakter med oppositionen får nu aldrig mer vistas i landet. Det blev dessutom svårare för svenska journalister att skaffa sig ett visum och det enda Bildt åstadkom är att slå åratal av metodiskt, svenskt demokratiarbete i spillror.
Bildt som visat sig vara en mästare på att hålla tyst och göra ingenting i fallet JohanPersson och MartinSchibbye borde tagit tillfället i akt och utövat sin ”tysta diplomati” där den faktiskt hade kunnat göra lite nytta.
Lars Vilks ska den 11 september, 11 år efter terrorattacken, tala på ett möte med SION (Stop Islamization of Nations). Han säger själv att han vill checka lite vilka de är och vad de står för. De flesta andra nöjer sig med beskrivningen islamofober, muslimhatare, rasister. Men inte Lars Vilks.
Han går till botten med det hela. Man kan säga att han befinner sig i gränslösheten, i en värld där estetiseringen går före allt. Vilks struntar nämligen i om han på något sätt skulle legitimera SION. Jag är böjd att hålla med. Det är inte självklart att han gör det, helt enkelt eftersom han inte är tillräckligt inflytelserik. Men han skadar, ännu en gång, sitt eget rykte. Kanske vinner han i stället mer plats i sitt vid det här laget oformliga projekt.
Projektet är oformligt eftersom det både strävar efter politisk tyngd och förnekar politiken, samtidigt. Om det inte var ett konstprojekt skulle det vara hyckleri.
Som konstprojekt innehåller det lika delar provokation, självbedrägeri och positionering. Och det är inte illa. Men är det Vilks eller är det hans hund som reser till New York?
En helt underbar liten kärlekssajt på nätet har skapats som en reaktion på att FrankOcean i hophop-kollektivet Odd Future möttes av en hatstorm på twitter efter att han kom ut som homosexuell häromveckan.
På sajten kan du helt enkelt gå in och skicka kärleksfulla meddelanden till alla som hatat Frank Ocean.
Äntligen en slacktivistisk* sida som faktiskt fungerar och fyller sitt syfte.
En amerikansk narkoman, sinnesförvirrad och oerhört våldsam på grund av de extrema droger han proppat i sig, överfaller en uteliggare och misshandlar honom fruktansvärt, fruktansvärt illa.
Det är en händelse som inträffar varje dag världen över och som ytterst sällan når någon annan medial plattform än polisnotiserna i lokaltidningarna. Troligen har det aldrig hänt att en sådan tragisk episod blir en världsnyhet.
Tills förra veckan.
Vid en motorvägspåfart i Miami överföll den 31-årige Rudy Eugene den hemlöse Ronald Poppo, misshandlade honom bestialiskt och bet på hans ansikte.
Det dröjde inte länge innan uttrycket ”zombie apocalypse” trendade på internet, vilket lyftes fram av nyhetsgiganten CNN. Så mycket kom uttrycket i svang att Rudy Eugenes mamma till slut kände sig tvungen att göra det häpnadsväckande uttalandet ”Min son var ingen zombie” till tv-kanalen CBS Miami.
800 mil från den tragiska misshandeln, i Stockholm, skriver Dagens Nyheters fredagskolumnist en krönika med rubriken ”Hade samtiden varit en skräckrulle hade vi just nu vrålat ’ser ni inte’”. Hanna Fahl beskriver händelsen i Miami och några andra nyhetsepisoder som om vi alla levde mitt i inledningssekvensen till en zombiefilm. Hon skämtar om att hon själv snart kommer att förvandlas till levande död om inte någon gör något.
Det var egentligen inte en cynisk krönika. Det var bara som att den var skriven av en person som redan försökte äta upp andra människors hjärnor.
George A Romero är den moderna zombiefilmens fader. Innan honom handlade zombiefilmer om karibiska voodooprästinnor som förslavade människor med trolldom.
Men i det traumatiska kammarspelet Night of the Living Dead (1968) skapade Romero inte bara en ny filmgenre, han förnyade hela skräckfilmen.
Redan från början är det uttalat att de långsamt hasande levande döda som av någon anledning väcks till liv, representerar samhällets namnlösa, hungriga massor.
Och redan när filmens eftertexter rullade var den moderna skräckfilmens dramaturgi etablerad. Sedan dess har splatterfilmen bjudit på få variationer av berättelsen om hur medelklass-idyllen rämnar i blod och förintelse när avgrundens smutsiga folk uppsöker de välmående och privilegierade människorna.
Romero själv, en präktig hippie i hästsvans som gärna avslutar sina meningar med ”man”, har i en intervju förklarat hur han tänkte:
– It was 1968, man. Everybody had a message.
Filmen avslutas med en mer än övertydlig politisk ironi när den ende överlevande från massakern, en svart man, skjuts till döds av polisen som misstar honom för ett levande lik.
Sedan dess har Romero fortsatt göra lätt övertydliga, men intelligenta zombiefilmer, där zombiesarna överkonsumerar på stormarknader, kastas i militärfängelse, torteras av onda vetenskapsmän och tvingas utföra meningslösa arbetsuppgifter. I Land of the dead (2005) gör zombiesarna till och med uppror mot hela klassamhället, krossar förtryckarna och rider (eller hasar, snarare) in i solnedgången.
Så det är begripligt, till och med helt logiskt att CNN och svenska kulturjournalister – uppskrämda över den brutala verkligheten bland USA:s utstötta – associerar till Romeros zombiemytologi när de konfronteras med våldet som existerar utanför den trygga villaidyllens små staket.
Men det var liksom inte så det var tänkt.
Tanken var att du skulle titta på zombiefilmen och se den som en allegori för utslagna, nerdrogade människor som tuggar på varandras ansikten.
Inte tvärtom.
Det är inte utan att man funderar på vem som egentligen är zombien här.
Facebook gör entré på börsen, till ett förväntat astronomiskt värde: 700 miljarder. En del av detta pengaberg står svenska pensionssparare för. Eller rättare sagt de som hittills varit vinnare i pensionslotteriet: de som aldrig valde någon PPM-fond. Sjunde AP-fonden kommer att investera 400 miljoner.
Det känns lite ostadigt. Delar av vår framtid är i trams- och leklandet, gillatummarna, skryt- och deppuppdateringarnas våld.
Två ostadiga system möts: it-världens ekonomiska värden och det svenska pensionsexperimentet.
Kanske kan det kvitta om några hundra mille förvandlas till aktier i Facebook. Vi får alltså facebooka mer medvetet. Bidra med mer säljbarheter om oss själva.
Jag inser att jag inte ska klicka bort en enda annons. Istället ska jag klicka upp dem: utflykter, bantningspiller, skor. ”Vinn en systemkamera!” skriker det just nu i min högerspalt på fejjan. Annonserna påminner om en bakgata. Men jag klickar, tävlar, skapar liv och rörelse.
Om bara Facebooks aktievärde hålls uppe går vi kanske en gyllene pensionstid till mötes, när det nu blir – efter 65, 78, 84. Och dessutom kommer vi fortfarande ha något att göra. Undernärda och trötta jobbar vi på våra gillatummar, uppdateringar och kattmatsannonser.
FLM-RÖRELSEN. Jonas Holmberg och Jacob Lundström har prisats för sin kamp för en god och rättvis filmkritik.
Foto: Karoline Östman
Aftonbladet kulturs filmskribent Jacob Lundström har belönats med Kurt Linders minnesfondsstipendium för år 2011.
Han delar priset med sin kollega på tidskriften FLM, Jonas Holmberg, som även han är filmkritiker i konkurrenten Expressen.
De bägge unga filmfantasterna får priset för att ”ha gjort det omöjliga möjligt; att på 2000-talet ha startat en tryckt tidskrift. FLM, ’filmtidskriften för dig som kräver lite mer’, visar upp en bredd som rymmer artiklar om allt från Flattaktik till Neoryalism”
Stipendiet på 20 000 kronor har delats ut sedan 1969 och går till personer under 35 år som gjort framstående instatser på filmens område.
Bilderna började cirkulera på sociala medier under gårdagen. Oftast med kommentarer som slog åt alla håll. Genialiskt, rasistiskt, obegripligt eller bara obehagligt. Det var KRO som i söndags ställde till ett tårtkalas på Moderna museet, med anledningen av jippot World Art Day.
Makode Aj Lindes tårta, schablontungt kolsvart och med formen av en benlös kvinna, var ett ätbart verk mot könsstympning. Absolut inte ”om könsstympning” eftersom stympningen ju utfördes av de som skar av tårtan. Ett överdrivet bildspråk – en påminnelse om hur skildringen av icke-vita människor länge bar, och i viss mån fortfarande bär, prägel av rasism och kolonialism – i kombination med performanceskriket då tårtan skars i byggde provokationen.
Eftersom jag aldrig tycks befinna mig på rätt plats var jag inte där (fast egentligen är jag glad för det, för någon könsstympningstårta hade jag aldrig kunnat skära i. Det antropomorfa inslaget ser alltför starkt ut.)
Men det var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, tydligen, eftersom hennes deltagande gett mest eko. Dels Marianne Lindberg De Geer som i Expressen menar att ministerns gest att skära av tårtan/kvinnan och föda konstnären är en utmärkt illustration av hennes obefintliga kulturpolitik där konstnärer helst ska äta sig själva. Dels har Afrosvenskarnas riksförbund reagerat och som nu krävt ministerns avgång.
Jag kan verkligen förstå reaktionerna. Vad som skaver är delvis själva tårtan och dess obehagliga form, dess anspelningar på den svarta kvinnan som objekt för önskningar, projektioner och själva handlingen. Att skära i en kropp. Att se besökande tårtätare skär och karvar. Det är långt över gränsen till obehaget.
Men om man är medveten om att verket skapats av en afrosvensk konstnär som arbetar med just schablonerna kring hur vita ser på svarta, hur Europa ser på Afrika, hur lite man bryr sig och hur koloniala tankar lever kvar – då går det inte att uppfatta tårtan som annat än genialisk.
Det som verkligen skaver är kultuministerns nervösa skratt.
Jag förstår henne, det är mänskligt att skratta nervöst. Men det är något med detta nervösa skratt som öppnar ett nytt lager i verket, som vidgar förståelsen av det. Kulturministern skrattar såklart inte åt att könsstympning existerar. Men hon visar hur lite den välmående vita världen förmår ta till sig om en mindre välmående värld.
PS. Tisdag eftermiddag kommer nyheten att Moderna museet är JO-anmälda. Utvecklingen i detta som på Twitter fått namnet tårtgate, börjar tappa alla proportioner. Men man kan förstås tänka att konstverket blir bättre och bättre. Och att formuleringarna om konst i allmänhet torde bli allt viktigare. DS
Rubriken på Johan Cronemans krönika i Dagens Nyheter i dag lyder: ”Cesar Millan är ett geni inom sitt område – och jag kan inte sluta titta”. Jag hoppades så innerligt att det område Croneman syftar på är programlederiet. Mannen som kunde tala med hundar är på många sätt ypperlig tv, tydlig dramaturgi, en karismatisk person i huvudrollen.
Men det är inte tv-personligheten Croneman syftar på, han vill påstå något om hundtränaren Millan. ”Det är inget flum alls, det är mest sunt förnuft, och jag har svårt att tro att något över huvud taget är riggat. Man kan inte ljuga om sådant här.” Att en tv-kritiker inte blir mer generad över sin egen naivitet är anmärkningsvärt.
De flesta av oss tycker det är plågsamt att betrakta någon som ger sig på den som är svagare. Att se hundarna flämtande krypa längs med väggarna efter Cesars hantering borde signalera att något är fel, även till de som inte är vana vid att ”läsa hund”. Men Croneman, och många med honom, verkar istället gå igång på att få den betraktelsen sanktionerad. Så mycket att den som sanktionerar det får bli utnämnd till ”geni” utan att behöva uppvisa en enda vetenskaplig tanke.
Croneman menar att andra framstår som ”glada amatörer” bredvid Cesar. Men Croneman glömmer att han faktiskt inte kan något om vad det är att vara expert eller amatör inom hundträning. Det han kan bedöma är vem som gör bäst tv, och det är också där hans analys borde sluta.
Alice Eggers
PS. Om Johan Croneman tänker skaffa hund, eller inte kan slita sig från tv:n, kommer här lite information:
Våldsamma klipp från Cesars program, gör det inte lite ont någonstans i någon empatisk del?
Cesar Millan berättar själv om halsbandet som enligt svenska veterinärer riskerar att skapa hjärnskador hos hunden. Det ger också en intressant inblick i hans vokabulär när han pratar om vikten av att hunden är lugn samtidigt som den hyperventilerar och stress-slickar.
Jag tror att man måste ignorera en viktig del av hjärnan för att inte förstå att det här är fel.
En mycket tydlig och bra intervju om Cesar med bland annat Anders Hallgren, en av Sveriges mest välmeriterade hundpsykologer, och Kerstin Malm, doktor i etologi. ”– Jag har faktiskt svårt att se något som är bra med programmen därför att de i grund och botten förmedlar ett synsätt där det inte spelar någon roll hur hunden mår bara den beter sig som man vill att den ska göra.”
Förklarande text om hundträningens olika ”skolor”. Med massor av citat från forskare och experter och en parallell till övriga samhällets behov av en backlash mot det ”toleranta”, ”snälla” och ”politiskt korrekta” (i det här fallet då eftertänksam rättvis hundträning). På engelska.
Forbes, en av jättarna i den internationella ekonomijournalistiken, har nyligen börjat använda sig av företaget Narrative Science för att skriva sin onlineupplaga.
Narrative Science erbjuder en mjukvara som kan skriva begriplig journalistprosa om den matas med viss information. De ”förvandlar data till storys” som företaget själva säger. Att alla medieägare jublar kan man förstå, men inom ekonomijournalistiken torde läsarna också bli glada.
De automatiserade reporterrobotarna skriver nämligen artiklar om aktiehandel som bedrivs av börsrobotar. Texter som sedan används för att skriva bättre algoritmer till de handlande robotarna.
Det är journalistik om robotar, av robotar, för robotar.
Det finns flera företag som skapat reporterrobotar. Till att börja med användes de för att leverera sportresultat och andra smala nischtexter men nu börjar användningsområdet utvidgas.
En ny mjukvara från Narrative Science kan till och med skriva om politik. Än kanske den inte kan ersätta Dagens Nyheters ledarsida, men den används redan för att sammanställa hur valrörelsen i USA beskrivs i sociala medier. Till exempel kan den berätta om var och i vilka ordalag olika kandidater diskuteras. Programmet kan till och med inkorporera citat från Twitter i sina små artiklar.
Fast att Twitter är en plats där robotar umgås med andra robotar visste vi väl redan.
I dag publicerar Svenska Dagbladets kulturchef Kaj Schueler en krönika om det nyligen startade Tryckfrihetssällskapet, som lever och frodas i Malmö och på nätet. Facebookgruppen växer om inte lavinartat så stadigt. Där samsas på ett ganska oförutsägbart sätt upprörda röster mot moskébygge, ifrågasättande av all slakt (inte bara halal), ilska över amerikanska soldaters beteende i Afghanistan. Kommentarsfältherrarna lever upp.
Tryckfrihetssällskapet grundades för att man tyckte sig behöva ett forum för att ”säga det som inte får sägas”. Ämnena? Föga förvånande invandring, feminism och jämställdhet, islam.
När Kaj Schuelers krönika vispas sönder och samman på gruppens facebooksida är det med högst osmaklig retorik om den ”sionistisk-judiska krönikören”, om judar som håller samman, samtidigt som de ”aktivt motarbetar värdfolkets strävan efter gemensam identitet, kultur och nationalism”. Läs igen: värdfolket. Ordet uttrycker en så obehaglig ståndpunkt att jag vill skrubba hela min kropp och själ ren och aldrig någonsin mer dyka ner i något kommentarsfält någonsin.
Ingen i kommentarstråden bryr sig om sådana uttalanden. Inte Ingrid Carlqvist heller, sällskapets grundare.
Det är helt tydligt och klart att Tryckfrihetssällskapet är en grupp rättshaverister. Turligt nog marginaliserar de sig själva med blixtens hastighet genom ett allt högre uppskruvat tonläge.
Det extra ironiska är att Ingrid Carlqvists egen blogg fortfarande saknar text under fliken ”Forskning och fakta”. Man kan ana vissa empiriska problem här.
