Noterar ytterligare en sak som hänt under semestern. Mitt kära Ljungskile är på väg upp i allsvenskan. Kanske dags att åka ner och göra ett reportage, även om det inte är många spelare kvar från min tid (1998-2000). Men jag vet en del om föreningen och det skulle bli en annorlunda betraktelse.

Derby mellan trean AIK och serieledande Djurgården på måndag. En poäng skiljer. Större blir det inte – i allsvenskan.

Under mina veckor på rivieran pågick rugby-VM. Överallt var det rugby – i TV, tidningar, på pubarna. Jag hade svårt att ryckas med i haussen, eller som en vän skrev i ett SMS: ”Vilken oerhört ointressant idrottshändelse”.

Men reklamen för mästerskapet var rolig. Zidane i ett rugbylag. Först omkulltacklad och överraskad, sedan ostoppbar genom att använda fötterna mot förvånade motståndare och till sist; en klockren språngskalle – under ribban…

Leif GW:s nya bok, Faller fritt som i en dröm, har börjat precis så lovande som jag visste att den skulle börja.

Efter att ha ätit färska baguetter och krämiga yoghurtar 17 dagar i rad är det fil och müsli som gäller igen. Inte kul, men nödvändigt. Har i alla fall franskt kaffe till.

Läste en annan bok under semestern, Murvel av Bengt Michanek, som beskriver sina år på Aftonbladet. Det här gillar han nog inte att höra, men jag hade faktiskt aldrig hört talas om Michanek innan hans bok.
Den var underhållande och jag fastnade framför allt för ett citat från Staffan Heimersson som intervjuas:
– Reporterskapet är den enda sanna journalistiken: att springa och fråga folk om saker som de egentligen inte vill ska komma i tidningen (…) Risken är sedan att du går upp i tyckarbranschen, som aldrig är en tiondel så rolig som reporterrollen.

Nu: damfotboll. Roligare än rugby i alla fall.