Solen skiner över Stockholm denna härliga höstdag, men när jag kommer till redaktionen blir jag ändå ledsen och bestört. Jag läser att Claes Runheim får massiv kritik för sitt uttalande om kvinnliga sportjournalister:
– Problemet är, att som tjej får du inte jobb i TV-rutan om du är ful som stryk men kan allt om sport. Är du däremot snygg och stylad för premiär, då kan du lätt få jobb. Även om du kan noll om sport, skrev Runheim i en krönika – och då öppnades dammluckan.
PÅ Canal Plus-bloggen dundrar nu Jonas Dahlqvist:
– Han glömmer att han själv gjorde sig en karriär ENBART tack vare sitt pojkaktigt tvålfagra utseende.

Jag såg Runheim på TV6 i går och jag blir rent ut sagt förbannad. Visst är han snygg, men det räcker inte. Han har dessutom såväl kunskap som tajming och tyngd.

Till exempel när han lutade sig framåt, spände ögonen i Lagerbäck och ställde frågan:
– Hur långt från truppen är egentligen Mikael Dorsin?
Inte många hade vågat, tro mig.

Eller som när tekniken krånglade:
– Ja, nu väntar vi på en tabell här…
Vilken kyla, vilket lugn.

Jag skulle kunna rada upp exempel, men jag stannar där. Och nu känns det plötsligt lite bättre. Solen skiner fortfarande och snart är det AIK-Hapoel Tel Aviv på Råsunda.