Precis det Jeffan raljerar om i sin krönika i dag möts man av väldigt ofta: folk som alltså tror att jag – bara för att jag jobbar som reporter på en kvällstidning – går runt och tänker på hur många lösnummer vi ska sälja.
Det är fullständigt befängt.
Självklart är det jättebra att Aftonbladet säljer lösnummer…det är liksom affärsidén sedan några hundra år tillbaka eftersom det inte går att prenumerera på Aftonbladet.

Jag ska försöka förklara hur det fungerar det här med lösnummer – eller ”ökad lösnummerförsäljning” som alltså är det folk menar när de hävdar att vi ”bara vill sälja lösnummer”.

Det finns framför allt två saker som påverkar försäljningen och får fler att köpa tidningen än de som har för vana att köpa den varje dag – löpsedeln och förstasidan. Det är kvällstidningarnas reklamplats.

Att ens föra diskussionen om ökad lösnummerförsäljning när det gäller Sportbladet är absurt. Ett fåtal löpsedlar och förstasidor om året handlar om sport, jag tror ni kan räkna dem på ena handens fingrar ett vanligt sportår.
Under ett EM eller VM där Sverige är med ökar antalet sportlöp men då handlar det om löp i stil med ”LÄS ALLT OM DRAMAT I KVÄLL” eller ”ZLATAN SÄNKTE SPANIEN”, alltså matchdagar och dag efter match. Då kan man säga att Sportbladet säljer lösnummer. Ofta räcker det med ett JAAAAAA och en jubelbild eller NEEEEEJ och en deppbild.

En artikel på sidan sex i Sportbladet med rubriken ”AIK VÄRVAR SKANDALSPELARE” eller ”SKANDALSCENER PÅ SÖDERSTADION” säljer inga extra lösnummer. Att rubrikerna är spetsade beror inte på att vi tror att vi säljer fler lösnummer för att vi spetsar rubrikerna. Ingen ser dem ändå förrän man bläddrat en stund i tidningen (det vill säga redan köpt den eller hittat den i en park).

De spetsade rubrikerna och deras förstärkningsord handlar om att dramatisera artiklarna så mycket det går utan att passera sanningens gräns (om vi velat ljuga i våra rubriker för att göra dem ännu mer spännande hade vi kunnat skriva ”AIK VÄRVAR MASSMÖRDARE” om man tänker sig att det här exemplet handlar om Igor Sypniewski, men det gör vi alltså inte). Förstärkningsorden ligger i kvällstidningsjournalistikens språk. DN:s rubriker om samma grejer kanske är ”AIK gör kontroversiellt spelarköp” och ”Stökigt på ståplats” Själv gillar jag kvällstidningens tilltal bättre, men det är en smaksak. Vi har fler sidor och bilder, större och spetsigare rubriker och mer text och information – allt det där går hand i hand. Vissa tycker att resultatet blir att vi i bland överdriver, men överdriften ligger i betraktarens ögon för exakt vad som är medelpunkten är omöjligt att säga. Där vissa anser att vi överdriver tycker att andra att vi borde blåst på mer, ta bara efterspelet till senaste derbyt som exempel: plötsligt anser vissa att vi borde skriva MER om bråk i samband med fotbollsmatcher. Väldigt ofta tidigare har det låtit precis tvärtom: ”ni skriver bara om bråken för att sälja lösnummer”.

Alltså: vi på Sportbladet vill hitta bra grejer och göra en spännande, intressant, underhållande och kunnig tidning som gör att folk köper oss varje dag för att de gillar grejen.

Som journalist på en Sportbladet…jag kanske inte talar för alla men jag talar i alla för mig själv och många andra…vill man vara bäst, i alla göra något bra, skriva något som lockar, intresserar, informerar, roar eller berör. Man vill hitta den hetaste nyheten, skriva den mest initierade krönikan, göra intervjun som berättar något nytt om idrottsprofilen. Men inte fan tänker man på att det ska öka lösnummerförsäljningen…lika lite som att fotbollsspelaren som kämpar för att peta in det avgörande målet tänker på att han ska öka publiksiffrorna på sikt. Det är väldigt sällan – i princip aldrig – Sportbladets hetaste nyhet, bästa krönika eller skönaste intervju hamnar på löpet. Vi vill ändå hitta heta nyheter, skriva bra krönikor och göra sköna intervjuer. Sportbladet består av detta material varje dag utan att det någonsin kommer med på löpet och därmed påverkar den dagens lösnummerförsäljning.

Ibland rapporterar vi om sådant som vissa kallar skvaller…till exempel att Svennis, på den tiden det begav sig, var på väg att bli av jobbet som Englands förbundskapten efter en kvinnoaffär. Det hör också till fotbollen, till den underhållningsindustri fotbollen och idrotten är och som är vår affärsidé att skildra och granska, precis som det är vår affärsidé att skildra och granska det som händer på planen. Det vore ett journalistiskt haveri att inte ha skrivit om SVENGATE eller vad det nu kallades. Just den storyn sålde garanterat ett och annat lösnummer extra, men det var ju inte anledningen till att Sportbladet hade med den i tidningen…det hade vi haft även om löpsedelsmakarna gjort löpet på något annat.

Ni som inte gillar grejen och inte köper oss, fine…men tjafsa inte om att det beror på att vi på Sportbladet enbart tänker på att öka lösnummerförsäljningen genom att jaga grejer som platsar på löpet, för det är inte sant. Förutom under fotbolls-EM och fotbolls-VM. Framför allt på matchdag och dag efter match. Då köper många människor tidningen för att läsa om Sveriges match – för att läsa om JAAAA:et eller NEEEj:et. Då jävlar ökar Sportbladet Aftonbladets lösnummerförsäljning. Och vad är problemet med det?