Precis som i fjol valde alltså det finska journalistlandslaget att flyga in sina spelare till Stockholm. Traditionen är ju annars att bortalaget tar färjan kvällen innan, super ner sig kraftigt och bjuder sedan lamt motstånd så att hemmalaget kan vinna inför hemmapubliken (som till exempel vid senaste bortamatchen i Helsingfors i höstas). Som lagkapten påpekade jag detta för domaren under slantsinglingen men han vägrade ge oss segern på WO.

De dopade finländarna (det måste vi väl ända kalla dem?) med en Jan Tauer-look-a-like till höger på mitten kunde vinna ganska komfortabelt med 4-1, trots att förbundskapten Sillén rättade till sitt taktiska misstag och flyttade ner mig på mitten efter hand.

Finländarna kom enligt uppgift med sitt starkaste bortalag nånsin men vi höll ändå jämna steg ganska länge. Siffrorna rann i väg först mot slutet när det började hagla isbitar stora som enkronor från skyn och vi lyfte upp laget för att hämta in 0-1-underläget.

Fredriksson på C+ rullade in tröstmålet efter att ha rundat målvakten, elegant framspelad av SVT-Fjäll. Det var en match där ingen svensk journalist nådde över L L i betyg, därför ger jag fan i att sätta några, även om både Länstidningens utsände och Kalle Karlsson på konkurrenten visade sig vara pigga namn för framtiden.

Väl inne i omklädningsrummet på Stockholms Stadion väntade nästa kalldusch – bokstavligt talat. Super-Bosse (det måste varit han) hade stängt av varmvattnet med tanke på att Djurgården är på semester, och om man var nedkyld efter hagelskuren ute på plan, var det inget mot vad man var efter en minut i duschen.

Nu glömmer vi det här och går vidare.