En resa i ett land som Albanien ger så många intryck att det är omöjligt att samla alla. Vi levde på lyxhotell där vi stekte vid poolen på dagarna, utanför murarna satt tiggare och uteliggare, bland annat en kvinna som bodde på en bit kartong med sina två barn. Fitness, mannen med guldhjärtat, gav henne pengar när vi gick förbi. Nu sitter han och jag i business class på Austrian Arrows, äter trerätters som vi sköljer ner med en snaps rödvin och tycker att han på Resia är kung som bokat allt så bra åt oss. Resor till länder som Albanien ger perspektiv på livet som är glömda i morgon.

Kolonat fanns kvar som jag mindes det. En McDonald’s-replika, röda flaggor, gul text, K:et ligger på snedden och ser ut som ett M. Senast jag var här tog det två dagar innan jag upptäckte att det INTE var ett McDonald’s. Den här gången provade jag aldrig burgarna, det fick räcka med senaste smakprovet.

…Tirana har ändå ryckt upp sig ordentligt på fyra år. En kanal går rakt genom hela staden, senast var där kilometervis med sopor kring vattnet, nu välklippta gräsmattor och gröna buskar. Staden är charmig och husen färgglada, det ena lila, ett anat rosa. På nätterna dunkade musiken från utediscot på torget. Mitt i stan låg UFO universitet, bara en sådan sak. Det var liv och rörelse, bilarna många och nya, och bensinstationer fanns det numera gott om.

Då, februari 2004…

…nu, september 2008…

…taxin vi tog ut till flygplatsen stannade för övrigt för att tanka på vägen. Det är ovanligt. Chauffören tankade på tomgång, det kanske är ännu mer ovanligt.

Det som såg exakt likadant ut var Qemal Stafa-stadion. Möjligen ännu mer nedgången. Innan avspark hyllades Murati, offensiv mittfältare som bland annat spelat i PSG. Tröja nummer sju skickades upp i luften med ballonger när Murati tackades för sina tjänster på plan. Han gjorde 42 landskamper. Som Bank konstaterade:
– Vi hyllade inte ens Anna Lindh så mycket.
42 landskamper kan också ge perspektiv på livet, om än inte i en lika viktig fråga.

Bank fick för övrigt se matchen från en trappa. Pressläktaren var knökfull och inte alla var journalister. Till exempel den här donnan som slog sig ner ett knä från Fitness…

…TV-tittarna missade ett drama. Med 40 sekunder kvar till inmarsch dök TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark upp. Pressläktaren var som sagt överbelamrad och Perlskog satt längst upp med mikrofonerna. Kåmark gjorde det situationen krävde och klättrade mellan bänkraderna. Jag fick honom rakt i skrevet så att säga…

…Perlskog andades ut, Kåmark greppade headsetet och lagen kunde marschera in…

…till sist; Stefan mejlar:

”I slutet av 90-talet skrev jag om ett sjukhus för elefanter i Thailand som faktiskt hade en hel avdelning för drogberoende elefanter. De matades med amfetamin för att orka jobba dygnet runt med att släpa smuggelgods mellan Thailand och Burma/Myanmar, avänjningen tog lång tid och det fanns ett par som aldrig lyckades bli rena. Där på sjukhuset fanns också världens förmodligen enda elefant med protes på ena foten, elefanten som heter Motala trampade på en landmina i gränstrakterna mellan Burma och Thailand. Ifall hon var döpt efter den svenska metropolen är oklart…”

Allra sist; kändisspotting på flygplatsen i Wien: Nils-Eric Johansson, AIK, som läste Aldrig Fucka Upp av Lapidus.
 
…Nisse sa att han behövde komma bort från Stockholm ett tag.