Att Rikard Norling till slut fick lämna kommer inte som någon större överraskning om man följt hur snacket gått.

Däremot blev jag förvånad över att VD:n Charlie Granfelt offras. Den enda anledning jag kan ana är att styrelsen vill blidka fansen som valt att ta Norlings parti. I och för sig är ekonomin åt skogen vilket faller på VD:s ansvar, men som det påpekas i senaste delårsrapporten läggs skulden på uteblivna sportsliga resultat (publikintäktsbortfall) snarare än ökade kostnader. Det ska bli spännande att höra styrelsens motivering.

Att Norling ersätts med den helt oprövade Mikael Stahre är inte heller överraskande om man ser till vad som sagts och läckt ut, däremot märkligt och fortfarande återstår frågan varför? Min slutsats är att det ligger väldigt mycket sanning i maktkampen mellan Norling och sportchefen Ola Andersson. Andersson vann och har anställt en marionett som blir ansiktet utåt för klubbens satsning på yngre spelare. För jag antar att det är sportchefens jobb att rekrytera tränare och styrelsens att utse VD?

AIK:s agerande i dag innebär inte att turbulensen kring klubben minskar, tvärtom. Det ska bli intressant att se vilket stöd styrelsen, sportchefen och den nye chefstränaren har vid några inledande förluster 2009. Utrymmet för misstag är ytterst begränsat.

Hur man än vänder och vrider på det har styrelsen skött tränarfrågan amatörmässigt. Uppgifter om att Norling skulle sparkas och att Stahre skulle ta över läckte ut redan i början av augusti – dagens händelseutveckling visar att konkurrentens uppgifter var korrekta och att beslutet fattades redan då. Ett beslut som ställde till förvirring och förstörde delar av årets säsong och därmed, indirekt, bäddade för det dåliga ekonomiska resultatet. En kompetent styrelse hade aldrig försatt sig i den situationen, men lösningen blev att sparka två av sina tyngsta anställda.