Brasilien leder med 3-0 – tre noll! – mot Italien efter första halvlek och för att beskriva hur skönt jag tycker att det är måste jag damma av en krönika jag skrev till Sportmagasinet härom månaden.

Läs och förstå:

”JAG KLIVER UR GARDEROBEN”

Månadens nummer av Sportmagaisnet är vikt åt Manchester United. Jag ser det som ett lämpligt tillfälle att kliva ur garderoben. Jag har inga problem att berätta för vänner och bekanta, med familjen är det värre. Vad ska farsan säga? Han som bjöd mig på en fotbollsweekend till London på min 18-årsdag. Vi såg Man United besegra Tottenham på White Hart Lane.…1-0…Cantona på straff. Farsan som tidigt avslöjade att det finns tre fotbollslag värda hålla på; IFK Göteborg, Manchester United och Brasiliens VM-lag från 1982.
Som alltid när det gäller knepiga frågor rådgjorde jag med Simon Bank som var skeptisk.
– Är farsan i form att höra detta? Du får tänka på att han inte är ung längre, sa Bank.

Jag har egentligen aldrig riktigt förstått mig på det här med favoritlag och supporterskap. För mig handlar det om ett fotbollsintresse snarare än ett lagintresse. Som ung var mitt perspektiv fotbollsspelarens, som lite äldre fotbollsreporterns. Bägge krockar med supporterns perspektiv. I min värld började allt med idoldyrkan som inte heller ska blandas samman med supporterkultur.

Mitt första fotbollsminne är framför en TV i sommarstugan i Småland, Stig Fredriksson mot Ronnie Hellström och 2-1 på straff för Blåvitt mot Kaiserslauten. Jag hade precis fyllt sex år och vi var i Uefacupfinal. Det är mitt absolut första fotbollsminne, men det är inte mitt starkaste tidiga minne. Några månader senare låg jag nämligen på en gräsmatta i Sjukhusparken nedanför Studiegången i Göteborg och bläddrade i samlaralbumet VM 1982 – ni vet man köpte tuggummin och bilder och klistrade in. Hur stort var det inte att sätta Maradona på rätt rätt plats, att jaga hela Brasiliens trupp. Jag grät framför en radio i norrländska Svarttjärn när brassarna med Zico i spetsen orättvist skickades ur turneringen av ett fegspelande Italien. Än i dag hejar jag alltid på Brasilien när de spelar, sorgen är för evigt inpräntad i mig och ett VM-guld läker den bara för stunden. Brasilien är det närmaste jag kommer starka och svårhanterliga känslor för ett fotbollslag. Jag tror det handlar om den gränslösa kärlek jag byggde till Brasilien under VM 1982 och det enorma sår Paolo Rossi rev upp. Jag grät i flera dagar,  än i dag kan jag bli irriterad när jag läser om förlusten. Jag trodde på fullt allvar att Brasilien inte kunde förlora, det var ett elakt och obehagligt möte med verkligheten, den tydligaste insikt om livet jag någonsin fått.

Jag följde ofta Blåvitt på plats på Ullevi under min uppväxt, jag kastades mellan hopp och förtvivlan under Europaframgångarna 1986-87 men ju högre nivå jag själv spelade på, desto mindre blev intresset för andra lag. Fotboll handlade mer om att jag själv skulle lyckas i Jonsereds IF, att Jonsereds IF skulle lyckas i sin serie och att det skulle gå bra för Brasilien i nästa VM. I den ordningen.

Ändå har jag alltid skitit blankt i Brasilien mellan turneringarna, jag har ingen aning om hur det går i det pågående VM-kvalet, jag förutsätter att de är med i Sydafrika 2010 och jag hoppas att de vinner. Blåvitt? Jag blev glad när de vann guld häromåret men skulle de inte vinna i år, är det inte hela världen. Jag blir givetvis glad om de gör det igen. Jag har inga som helst problem att förhålla mig neutral till IFK Göteborg som reporter, jag bryr mig helt enkelt för lite för att ryckas med. Ändå brukar jag svara att det är mitt favoritlag när jag får frågan.

När det gäller svenska landslaget rycks jag oftast med, mycket beroende på att jag nästan alltid är på plats när de spelar, men också för att jag har ett personligt intresse: när det är kvalspel hoppas jag på seger för att de ska gå till slutspel, när det är slutspel vill jag att de ska gå vidare från gruppspelet. Det innebär ju att mästerskapen lever vidare med fortsatt pådrag i bevakningen, en yrkesroll jag trivs förträffligt med.

Som för nästan alla andra fotbollsintresserade i min generation är engelska ligan nummer ett. Men – för att återknyta till inledningen av denna text – här har jag hamnat i ett läge jag inte känner mig riktigt nöjd. Av någon jävla anledning söker jag alltid upp Liverpools resultat på text tv:n före Manchester Uniteds. Om Liverpool spelar en lördag ser jag helst dem. I Champions League känner jag störst glädje när det går bra för Liverpool. Jag har inga klara minnesbilder av vad det kan bero på och det går emot allt jag någonsin sett lärt mig. Mitt intresse för Liverpool är alls inte på Brasilien-nivå, men det har ändå stört mig i några år. Nu vill jag ut ur garderoben, så jag mejlade farsan och gick rakt på sak:

Från: Robert Laul
Jag såg att du kommenterade i min blogg, men efter moget övervägande håller jag på Liverpool.
/R

Från: Jan Laul
Jag håller på Manchester United, det har jag för mig jag redan gjorde före jag höll på Blåvitt när jag var liten – varför vet jag inte!
/Pappa

Från: Robert Laul
Var det inte efter flygolyckan då, fick inte United alla sina fans då?
/R

Från: Jan Laul
Kanske det var efter flygolyckan, fast den kommer jag inte ens ihåg själv. Omöjligt är det dock inte. Manchester var väl i ropet under 60-talet då jag växte upp, har väl snappat upp det från denna tid, kan jag tänka mig.
/Pappa

Från: Robert Laul
Liverpool var ju bäst på 1980-talet när jag växte upp! I min nästa krönika i Sportmagasinet skriver jag nog om att jag håller på Liverpool framför United.
/R

Från: Jan Laul
Håll på vad du vill i övrigt!
/Pappa

Då var det gjort.
Gött.
Och apropå det ”övriga” kan jag lova att Blåvitt och Brasilien släpper jag aldrig. I alla fall inte Brasilien.