Efter höstens två första landslagsträningar kan man konstatera att det inte är Marcus Berg och Pontus Wernbloom som sett piggast ut av U21-spelarna, utan Ola Toivonen och Mikael Lustig. Det säger kanske inte så mycket, kön till de positioner Toivonen och Lustig konkurrerar på är lång, men det är intressant att se hur lugnt och tryggt de båda agerar jämfört med Wernbloom och Berg. Rasmus Elm nämner jag inte i den här diskusionen eftersom han är snudd på ordinarie redan.

Wernbloom gör en del bra och kloka saker (bland annat en ”Nannskog” i dag) och kommer förhoppningsvis växa in i det över tid, samma gäller Berg, men de ser darriga och obekväma ut jämfört med hur de for fram i U21. Är det miljön?

Spela som U21, skriver jag i tidningen i dag och får kritik av Niva eftersom Sverige minsann gjorde många mål i något kvalspel för att halvt sekel sedan. Det kan vara bra att känna till att hälften av dessa mål gjordes mot Malta och San Marino. Enligt Niva är Sveriges landslag 2009 tydligen ett offensivt lag, skickligt på att dyrka upp samlade försvar.

Chippen berättade om de hårda krav som ställs på Al-Hilal att vinna ligan den här säsongen.

Vad händer om ni inte gör det? frågade jag.

Då lutade sig Daniel Andersson, som satt bredvid, fram och drog med fingret över halsen.

– Ja så är det nästan, sa Chippen.

Händer ju en del utanför landslaget också. Djurgården lär ha budgeterat med cirka tre miljoner i förlust för i år, men förlusten kan mycket väl landa kring mer än det dubbla. Då börjar det brännas på allvar. Man kan ju tycka att VD-Alfs sparpaket borde kommit lite tidigare, eller?

Dulee Johnsons senaste snedsteg var knappast hans sista. Kan inte kännas särskilt kul för de lagkamrater som konkurrerar om samma plats, men inte befinner sig på The Lab i gryningen, att se hur klubben verkar betrakta hela händelsen som en bagatell.