Höstens uppskrivna el Clásico var länge en taktisk kamp där man undrade om Real Madrids höga backlinje och framgångsrika pressspel mot Xavi, Messi och Iniesta skulle hålla hela vägen – eller om Barca skulle hitta fri yta med en djupledslöpning som den sortens försvarsspel öppnar för.

Upplösningen blev en helt annan och betydligt mer raffinerad. För anledningen till att Zlatan Ibrahimovic började på bänken måste ju varit att Henry skulle jogga runt och invagga Ramos och Pepe i en falsk trygghet att ”på den här positionen finns inget vi behöver oroa oss för”.

Men så byttes Henry ut, Ibrahimovic in, och när Dani Alves slog sitt första inlägg som inte landade på ramblan (kanske var också det en del av planen?) då stod Pepe och Ramos och sov, Zlatan joggade upp vid bortre och hamrade in bollen med en klinisk vänsterbredsida, helvolley.

Det sa bokstavligen pang.

Bom.

Bang.

Miss Modin skrek i soffan, jag är inte riktigt typen, men visst fan är det stort…bara ett avgörande mål i en Champions League-final, en VM- eller EM-semi/final är väl egentligen större. Så skrik på i era stugor och på gator och på torg, det blev en klassisk kväll och ett mål som kommer vevas – och vevas igen.

Annars var det mycket kamp, en petig domare och fördel Real Madrid sett till chanserna. Men vem fan bryr sig, det är Zlatans mål som kommer att vevas igen och igen och igen…

…eller som en av Zlatans egna förebilder sa: What we do in life echoes in eternity.