Är superettan är hetare än allsvenskan? Det är en fråga som har diskuterats flitigt senaste veckan. Nej, säger jag för att säga emot mig själv i nästa mening: klockan 16.00 i dag spelas nämligen två matcher: Häcken-Åtvidaberg i allsvenskan, Landskrona-Degerfors i superettan. Valet är enkelt. Jag går all in på Henke.

…Bois som jag tippade högst upp i tabellen i Laul Calling, till viss del för att få igång diskussionen. Det är en chansning och då känner jag mig mer säker på mitt andra topplag Öis. Vi ska inte glömma att Öis bara hade tre poäng efter 14 allsvenska matcher i fjol. Uuppryckningen de sedan gjorde hade räddat kontraktet om det inte vore för den historiskt usla starten.

Det pratas mycket om profiler men superettan är också en serie där det gäller att klara grismatcherna, de man inte vinner genom Abgar Barson & Peter Ijeh, Ken Fagerberg & Alvaro Santos eller Simon Helg & Sebastian Castro-Tello. Men jag tror att det blir färre matcher av den typen eftersom kvaliteten på serien överlag är bättre.

Jag har själv spelat i superettan, jag gjorde ett par matcher första halvan 2000, premiäråret, innan jag på sommaren flyttade upp till Stockholm för mitt första fasta jobb – på tidningen Slitz som då var ett kvalitetsmagasin med tunga reportage och långa intervjuer (möjligen en och annan tutte också).

Jag gjorde två matcher från start plus några inhopp – noll mål om vi inte räknar det som blev bortdömt för offside mot Café Opera på Stockholms Stadion.

Debuten från start i superettan skedde för övrigt på Kopparvallen mot Åtvidaberg, 1-1 i en match som nog var ganska typisk för serien – 93 minuter kamp. Vi tog ledningen med 1-0: lång boll från mittback, jag sög ner på bröstet, släppte ut på högeryttermittfältare (som borde varit Kenny Pavey, vi hade honom där men jag minns inte säkert). Han hittade i alla fall andreforwarden som tagit djupledslöpning bakom mig. Jag tror att det var Anders Wahnberg som avslutade snabbt och kliniskt. Just det anfallet var inte så mycket superettan, det var mer Janne Jönsson, vår dåvarande tränare som sedan kommit att nå långt.

Åtvidaberg kvitterade men på tilläggstid lurade jag ”Åtvids” mittback med en smart löpning, ”Drutten” såg mig och satte bollen perfekt, jag var säker på att bli fri, tänkte snabbt ut hur jag skulle avsluta – en lobb eftersom målvakten var på väg ut – men gräset var blött och jag var trött, och när ”Druttens” passning nådde gräset rann bollen ifrån mig. En vecka senare bodde jag i Stockholm men målskytt där och livet kanske hade sett helt annorlunda ut i dag. Det får vi aldrig veta.

Det brukar sägas att man inte ska ångra saker. Jag ångrar ett par saker i mitt liv. Jag ska inte dra upp alla men jag ångrar att jag ställde upp i blågul poncho, strandhatt och jättehand av plast i en reklamkampanj för Sportbladets EM 2008-satsning.

Jag ångrar också att jag slutade spela fotboll där och då, på Stockholms Stadion efter 1-3 mot Café Opera. Janne Jönsson ville att jag skulle fortsätta, jag kunde träna med AIK eftersom Janne var god vän med Stuart Baxter och sedan rida in till LSK:s matcher. Närmast på programmet stod Malmö FF med en ung och relativt okänd Zlatan Ibrahimovic. Jag valde att prioritera min nyvunna anställning och tackade nej. Det blev mitt tack och hej till fotbollskarriären.

Jag tror att den hade slutat i Örebro annars. Som 24-åring var jag på väg att etablera mig som spelare på elitnivå. Med normal utveckling hade jag kanske fått chansen i ett allsvenskt mittenlag fyra-fem år senare, typ Örebro. Längre än så hade min talang aldrig tagit mig. Det är möjligt att jag gjorde rätt som satsade på journalistiken och har genom den kunnat hålla en nära kontakt med den idrott jag älskar och levt med i hela mitt liv.

Men det går inte en dag utan att jag ångrar mitt beslut.