Nej, det blev ett el Clásico som aldrig riktigt kom igång. 

Messis sköna blinkning till Ronaldo vid handskakningen tolkade jag först som att ”det är oss det här handlar om” men med facit i hand betydde det nog ”det är mig det här handlar om – som vanligt”.

Tycker att Real började bra. Det kändes gött att ligga i soffan jämfört med hur det måste varit att försvara Barcelonas högerkant där Ronaldo och Marcello for fram bra första 20. Men det ledde sällan till farligheter och frågan måste ställas – är det inte dags att C-Ron lär sig en ny fint? Fler än Piqué som kan den där fyrdubbla överstegaren nu. 

En av Messis få svagheter är att han lyfter blicken för sällan. Om han släppt bollen på Pedro i stället för att dribbla hade Barcelona tagit ledningen tidigare.

…nu gjorde det inte så mycket eftersom Messi i anfallet efteråt ”distansväggspelade” med Xavi, gjorde en rätt avancerad riktningsförändring och petade in 1-0. Ett mål som är ganska typiskt för hur den här Barca-årsmodellen gör många av sina mål.

Totalt skapade Barcelona bara tre chanser – och gjorde två mål. Ovanligt effektivt. Tvåan kom efter Pedros lätta friläge där Arbeloa såg ut som pansarkryssaren Potemkin när han skulle vända om för att hinna i fatt.

Om van der Vaart sedan fått dit sitt friläge hade det säkert blivit match igen, men Victor Valdés läste honom. Kanske borde Guti kommit in direkt efter paus men…jag vet inte om Barcelona blivit mer bekymrade för det? De följde sin matchplan, lät Madrid komma, gick sällan bort sig, Valdés storspelade i mål samtidigt som de visste att ”ett eller två mål kommer vi göra hur fan matchen än ser ut”. Med den känslan i laget är det rätt soft att spela boll.

Intrycket efter slutsignal var en orgie i filmningar, varningar, byten, avblåsningar och skadeavbrott. Men då glömmer vi att första halvlek ändå var helt okej.

…samt att den vilda segerdans som Puyol och kompani drog igång efter slutsignal var klart underhållande.

Ledstjärnan – riktigt bra bloggare, lite sämre i TV – maratonkörde i studio i Stockholm före och efter. Anna Brolins inför-reportage höll hög klass. Tobias Grahn bör befinna sig på planen medan Jesper Hussfelt bidrog med en och annan relevant statistikuppgift. 

Tja, det är ungefär vad jag kommer ihåg från el Clásico våren 2010. Märkvärdigare var det inte den här gången.