Jag har varit på bio och sett den här vårens film. Frågan är om det inte är årets film och kanske den bästa film jag har sett på jävligt länge.

Kick-Ass.

Bronstigern, släng dig i väggen.

När Hit-Girl kliver in i skurkbossens reception till tonerna av Per Qualche Dollaro in Piu (Ennio Morricone, även filmmusik till För några få dollar mer med Clintan) då växte Kick-Ass från L L L L till L L L L L.

Det krävs naturligtvis att man är en fullfjädrad superhjälteentusiast för att uppskatta filmen på rätt sätt. Så ni som saknar en butler vid namn Alfred, tycker att kryptonit smakar skit eller har ett skelett utan adamantium – ni behöver inte bekymra er.

Men vi andra, vi som vet exakt vad Henri Ducard (aka Ra’s al Ghul) menar när han säger ”A vigilante is just a man lost in the scramble for his own gratification. He can be destroyed, or locked up. But if you make yourself more than just a man, if you devote yourself to an ideal, and if they can’t stop you, then you become something else entirely”, vi kommer att se Kick-Ass både en, två, tre och förmodligen fyra gånger.

Bara i väntan på uppföljaren, alltså.