När Kennedy Igbonanike gjorde 1-0 för Djurgården mot Malmö FF tänkte jag att man kanske skulle skriva om Sverigedemokraterna på de rosa sidorna också. En kille från Nigeria sänker skåningar. Eller som djurgårdsklacken sjöng i riktning MFF-fansen: ”SD SD – hysch hysch”. Det är i olika delar av Skåne det främlingsfientliga partiet är som starkast.

Men jag valde att koncentrera mig på fotbollen i min matchkrönika. SD har stort stöd även i många andra delar av landet. Och jag tycker inte att vi ska tillbaka till tidigt 70-tal och den tidens språkbruk som min rubrik driver med.

Men framför allt av den enkla anledningen att fotboll inte är det bästa argumentet i den här debatten. Låt säga att det finns en och annan sverigedemokrat som också är MFF-supportrer (det borde det rimligen göra). Jag tror att de älskar sina Mehmeti och Pekalski och Rexhepi och allt vad de heter. Definitivt så länge killarna levererar någorlunda på planen. Och inte begår brott.

…enligt samma logik tycker Mjällbysupportern Jimmie Åkesson att det är bra att Patrick Osiako från Kenya stannar kvar i MAIF, vilket SD-ledaren twittrade om i augusti.

(Klickade ni på Jimmie? Här är originalet).

Om vi ska ta debatten med aktiva sverigedemokrater och deras anhängare – dryga 300 000 som röstat – är det inte framgångsrika fotbollsspelare med utländsk bakgrund vi ska lyfta fram.

Min högst amatörmässiga – och givetvis långt ifrån unika – förklaring till SD:s framgång är att de dels stöds av en kärna renodlade rasister som helst vill kasta ut varenda invandrare ur vårt land. Dels har de stöd bland en stor grupp människor jag personligen haft mycket att göra med genom åren, nämligen män – i princip bara män – som vill räcka ett finger åt etablissemanget. Det har kryllat av dem i mitt kommentarsfält och i min mejlbox i ett antal år. De anser att jag är en del av fotbollsetablissemanget (det har de så klart rätt i) och därför ogillar de mig.

Jag tror att mängder av SD-väljare är människor som känner samma ilska och frustration mot det politiska etablissemanget, mot mediaetablissemanget. De göds av det kollektiva avståndstagandet mot Sverigedemokraterna, och framför allt älskar de när vi attackerar med argument som går att sticka hål på, som till exempel rasismanklagelser. Den här gruppen SD-anhängare är inga rasister. Det vet de i botten av sina hjärtan. Därför stärks de ännu mer när vi anklagar de för att vara rasister.

Det viktiga är att förklara vad de har röstat på. Där har vi alla ett ansvar. Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti. Ett främlingsfientligt parti som menar att invandring från vissa länder är ett hot mot vår kulturella identitet. Därför ska denna invandring begränsas. Man vill assimilera, inte integrera. Hårdare tag mot vissa människor. Vi mot dom. Det tummas allt kraftigare på alla människors lika värde. SD har sina rötter i rasismen och företrädare med bakgrund i nazistiska organisationer. Allt detta finns inom SD och gör sammantaget SD till ett främlingsfientligt parti. Fingrarna mot etablissemanget är en röst på ett främlingsfientligt parti, en dörr jag undrar om dessa fingrar egentligen ville öppna.

Jag ser inte invandrare som ett hot mot vår kulturella identitet. Jag ser invandrare som människor som berikar Sverige, precis som ”svenskarna” gör. Sedan finns det problem av olika slag i vårt samhälle. Då får vi försöka lösa dessa. Om problemet är medelålders, vita män som sysslar med ekonomisk brottslighet koncentrerar vi oss på det. Är det problem med integrationspolitiken koncentrerar vi oss på den. Vi röstar inte helt plötsligt på ett parti vars fokus ligger på att döma ut människor de inte känner eller har pratat med som ett hot mot vår kulturella identitet. Ett parti som inte ens har någon integrationspolitik. Det går inte ihop för fem öre. Så ni kan ta ner fingrarna, för budskapet har nått fram.