Visst finns det en Laul-Kalling i himlen?
avJag hinner få upp solglasögonen innan taxin kommer. Jag knuffar bort Pinocchio och Broder Birro framför mig i kön och hoppar in. Sedan gråter jag som ett barn i baksätet och vill aldrig kliva av, vill sitta där medan han kör runt med mig som ett gammalt maffialik, och dumpar mig från en bro när det blivit mörkt.
När jag kliver av nära hotellet får jag syn på en ung man i Laul-Kallingar. Han går med huvudet högt. Ögonen är sorgsna, men han går trots det med huvudet högt.
När vi möttes, jag och den unge mannen med Laul-Kallingarna, och han såg vem jag var och såg mina tårar, gick han fram och kramade mig.
Jag blev rörd och tackade.
Han sade:
– Självklart, mannen. Vi är i den här natten tillsammans.
– Ja, just det, sade jag och svalde mer gråt, och det är väl inte riktigt slut? Visst blir det en fortsättning till våren också?
Han svarade inte på det.
Log bara.
Jag tog det som ett löfte…
Jag blev rörd och tackade.
Han sade:
– Självklart, mannen. Vi är i den här natten tillsammans.
– Ja, just det, sade jag och svalde mer gråt, och det är väl inte riktigt slut? Visst blir det en fortsättning till våren också?
Han svarade inte på det.
Log bara.
Jag tog det som ett löfte…
…programmet i stor skärm här.