När Blåvitt räddade kontraktet

av Robbie Lauler

För exakt 42 år sedan vann IFK Göteborg division II södra, åtta poäng före Helsingborgs IF, och tog steget upp i allsvenskan. Där har Blåvitt blivit kvar, i en era som sannolikt aldrig någonsin kommer att överträffas av ett svenskt klubblag. Under de 42 år som gått har IFK Göteborg vunnit elva SM-guld, tagit sex svenska cupen-titlar, blivit tvåfaldiga Uefacupmästare samt semifinalister i Europacupen och kvartsfinalister i Champions League.

Men inom fotbollen finns en statistisk sanning som står över alla andra sanningar: Inget lag är bättre än innevarande säsongs tabellposition. När IFK Göteborg åker till Stockholm för att möta Brommapojkarna i den 26:e omgången ligger Kamratföreningen fem poäng från nedflyttning och kval. Senaste matchen, hemma mot hjälplösa tabelljumbon Trelleborg, slutade 2-2. Blåvitts insats i första halvlek kan beskrivas som en av de mest mediokra sedan 1977.

Sedan dess har IFK:s klubbledning sparkat sportchefen Mats Gren och ersatt honom med akademichefen Jonas Olsson samt lyft upp ungdomstränarna och trotjänarna Hannes Stiller och Hjalmar Jonson för att stötta huvudtränare Poya Asbaghi. Blåvitts plan för att undvika kvalspel och nedflyttning är ett rakare, enklare 4-4-2-spel än den 3-4-3-fotboll som Asbaghi misslyckats att implementera under säsongen.

Det är den 22 oktober 2018. En solig och blåsig höstdag. Men samtidigt som mörkret sänker sig över Grimsta IP inför avspark mojnar det. Trädtopparna bakom den drygt 500 man stora Blåvittklacken är stilla. Ett förebud om ordning och reda på Kamratgården, säker mark och allsvenskt spel säsongen 2019? Eller bara lugnet före stormen? Bland supportrarna brottas hopp alltid med tvivel. 

Utanför spelargången under Grimstas nybyggda läktare väntar styrelseledamoten Kennet Andersson på avspark. Om han är orolig så döljer han det väl, det varken hörs eller syns, handslaget är fast. Bredvid står Jonas Olsson, alltid kortfattad, aldrig otydlig:
Det handlar om att ta poäng.

Prick 18.00 annonseras startelvorna. Det blir 4-4-2 med Robin Söder och Tobias Hysén på topp. I pressrummet är stämningen uppsluppen. Göteborgs-Posten med Mattias Balkander i spetsen är tidigt på plats. När det mullrar till bakom en vägg, som om någon flyttar ett tungt bord, skojas det friskt.
Nya, tunga Blåvitt är på väg ut.

Sportbladets Michael Wagner, som följt IFK Göteborg i över 20 år som reporter, funderar på eventuella frågor vid presskonferensen efteråt:
– Om Blåvitt spelar brottarfotboll och vinner med 3-0, ska man då fråga Poya om det är så här han INTE vill att laget spela?

Tobias Hysén är sist av planen efter uppvärmningen. Han klappas om av en BP-ledare. Det är hans sista säsong i IFK Göteborg, sedan är Tobbe klar som spelare. Det går att ställa frågan om Tobias 378:e A-lagsmatch är den viktigaste match han någonsin kommer göra för Blåvitt.

– Vi ska tillbaka, för vi är IFK, sjunger klacken i det vakuum som uppstår när planen töms för att snart fyllas på riktigt.

När domaren Andreas Ekberg blåser till spel radar de blåvita spelarna upp sig i en av de rakaste 4-4-2-uppställningar den allsvenska fotbollen skådat sedan Pelle Olsson lämnade Gefle. IFK har ägnat det två veckor långa uppehållet åt ett nygammalt spelsätt som huvudtränaren egentligen inte vill spela. En omvändelse under galgen, men hur kommer det att fungera? Kommer det att fungera?

Blåvitt har inte vunnit en enda match på konstgräs i årets allsvenska, BP är ett utpräglat konstgräslag och hemmalaget tar tag i både boll och match de inledande minuterna. Göteborgsspelarna hittar inte rätt i pressen, men behåller organisationen. När IFK får en frispark på egen planhalva skickar mittbacken David Boo Wiklander en stenhård lyra mot Tobias Hysén. Nio gånger av tio den här säsongen har laget rullat igång bollen i backlinjen, men nu är det riskminimering och försvarsfokus som gäller. Ytterbackarna Emil Salomonsson och Victor Wernersson värderar noggrant de få tillfällen de följer med framåt. Det handlar om att ta poäng, en eller tre. I just den här matchen, mot bottenkonkurenten BP, är noll poäng inte längre något alternativ.

Poya Asbaghi vankar av och an framför avbytarbänken med armarna i kors, Göteborgsklacken dominerar ljudkulissen, BP hittar inga luckor bakom Blåvitts backlinje, Robin Söder suger in bollar och regisserar omställningar, han trivs bättre i en tvåmannakedja och Blåvitt ökar successivt bollinnehavet. Ett Salomonsson-inlägg hittar Giorgi Kharaishvili som drar till på uppstuds men bollen går över. Det är 20 spelade minuter utan klar målchans för något av lagen.

Så i den 25 minuten. Ny Blåvitt-frispark på egen planhalva, ny långboll mot Hysén som vinner duellen, skarvar till anfallskollegan Robin Söder som hittar ut till Sebastian Olsson som tar emot och drar in 1-0 i via bortre stolpen.

Långboll, duellspel, två samarbetande forwards, yttermittfältare som fyller på, 1-0. Blåvitts plan B har burit frukt nästan direkt. Efter en knapp halvtimme på Grimsta talar väldigt mycket för att IFK Göteborg spelar i allsvenskan även 43 raka år. När Robin Söder tio minuter senare driver in i straffområdet och släpper bollen snett inåt bakåt mot August Erlingmark drar fansen in luft för ett 2-0-jubel men avslutet går rakt på Nikola Petrics utfällda ben. Det är en miss Blåvittalangen kommer gräma sig för resten av det här decenniet om BP skulle vända matchen. Men resultatet står sig första 45 minuterna och det blir en halvlek där ett lågt spelande Blåvitt inte släpper till en enda målchans emot sig.

Två minuter in på andra halvlek kommer matchens delikatess. En ny, lång frispark från egen planhalva, Hysén gör plats för sig själv och sätter ned bollen med bröstet till Söder som nyper på halvvolley. Bollen tar i utsidan av krysstolpen. Ett par decimeter längre till höger och Poya Asbaghi hade kunnat använda anfallet som en reklamfilm för effektiv 4-4-2-fotboll.

 

– Poya!
I 57:e minuten ropar Robin Söder mot bänken och tar sig för vaden. Han måste byta. Söder har så långt varit Blåvitts bästa spelare ihop med Tobias Hysén, och medan bytet förbereds gör firma Söder/Hysén en sista, lyckosam ansträngning ihop. Tobbe släpper bakom ryggen, Robin tar emot och sätter ut på vänsterkanten mot ytterbacken Victor Wernersson som värderat klokt hela matchen. Nu tar han sin första offensiva utflykt, ja han springer över hela BP:s planhalva, in med bollen i mål. Om de inte vore för den blåvita klacken bakom målet hade Wernersson förmodligen sprungit hela vägen hem till Göteborg i ren eufori.

Det har gått en timme på Grimsta, IFK Göteborg har 2-0 mot BP i 26:e omgången och åtta poäng ned till strecket. Det är bilden av ett räddat kontrakt, en förlorad säsong. Men på bänken tar Hannes Stiller inget för givet. Plötsligt flyger han upp och vrålar mot Sebastian Olsson och övriga mittfältare:
– Rätt sida!

Samtidigt går Hjalmar Jonson bor till Poya och säger något. Det pekas, diskuteras.

”Hjalmar Jonsons bluewhite army, Hannes Stillers bluewhite army”, sjunger klacken. Trotjänarnas intåg har betytt något, det är alla överens om den här kvällen.

På läktaren strax ovanför avbytarbänken kramar Kennet Andersson om Jonas Olsson. Jonas har fler blåvita upplevelser än någon annan i dagens IFK Göteborg och vet vad det alltid handlar om:
– Det handlar om att ta poäng.

Den här matchen, Jonas första som sportchef, tog IFK Göteborg alla tre. Hans Blåvitt, Sveriges mest framgångsrika klubblag genom tiderna, kommer spela i allsvenskan nästa år också.

För 43:e året i rad.

Till sist: Mitt tack

av Robbie Lauler

1Mitt ansvar.
2Mitt bidrag.
3Min plan.
4Min styrka.
5Min dröm.
6. Mitt diplom.

Att 2016 var ett sketår tycks de flesta överens om men jag håller inte med. För mig var 2015 året då klev jag rakt ner i missbrukets mörker, och 2016 blev året då jag kom ut på andra sidan.
Det är några människor jag särskilt skulle vilja tacka som har varit ett osvikligt stöd under resan mot nykterhet.
Chefen på Sportbladet Pontus Carlgren som följde med när jag på darrande men beslutsamma ben tog mig an den årslånga behandlingen som nyligen har avslutats. Jag kan verkligen rekommendera Ljung & Sjöberg för andra företag och personer som hamnar i vår situation, och jag saknar redan de andra sköna fyllona i samtalsgruppen. Lycka till, jag önskar ett nyktert 2017.
Jag vill tacka mina kollegor Simon Bank, Johanna Frändén, Jenny Modin, Michael Wagner och Johan Flinck som aldrig backar att vara så mycket mer än arbetskamrater – ni har blivit vänner för livet.
Tack Marre & Peter för tips och inspiration till att börja spara till Mustangen. Tack Philip O’Connor för sista pizzan i Sverige. Tack till Niklas Simonsson, Henrik Lundgren och Markus Wulcan för era ord. De är de små detaljerna som gör det.
Till kompisgänget på hemmafronten Ante, Samuel, Kalle och Henkan: Ni kommer alltid vara min familj.
Till mina systrar och föräldrar – tack för att ni genast förstod, accepterade och respekterade.
Tidigt blev 2016 också året då jag träffade en fantastisk tjej, och det är förstås till Carina Bergfeldt min tacksamhet är som allra störst. 2016 blev vårt år, och jag hoppas att 2017 blir det också.
Till alla andra därute som vet att ni har gjort mitt år till ett av de bästa någonsin (och ni är många):
Tack – och gott nytt år. Jag hoppas att 2017 blir för er, allt vad 2016 varit för mig.

BLOGGÅRET 2016

av Robbie Lauler

ÅRETS…

…LAG:
Östersunds FK. Stod för den största, lagmässiga prestationen i årets allsvenska: Kombinationen unikt spel med unikt bra resultat (för en debutant). ÖFK gick ut hårt mot Bajen för att sedan bara öka.

…MÄSTARE:
Mesta mästarna från Malmö. Tog det historiska nittonde guldet, ett fler än IFK Göteborg nu. Sånt svider, tro mig.

…MEST BORTGLÖMDA LAG:
Halmstads BK. Aldrig tidigare har ett allsvenskt avancemang kommit så i skymundan som när HBK besegrade Helsingborg på Hoolympia. Icke desto mindre välförtjänt, givetvis.

…MEST BORTDÖMDA LAG:
Häcken. Fick tre straffar emot sig mot Hammarby – vann med 4-2 ändå.

…ÖGONBLICK:
När Henrik Larsson gjorde sig redo för strid mot huliganerna. Upp med garden, lätt studsandes på tå. Den scenen finns ju egentligen inte.

…SPELARE:
Runár Mår Sigurjónsson, Gif Sundsvall. Ingen enskild spelare var så betydelsefull för sitt lag som islänningen Sigurjónsson. Sedan rakade han av sig skägget, och drog till Grasshoppers för att dominera där också. Älskar Sigurjónsson.

…RUBRIK:
Rúnar Sigurjónssons ikoniska skägg – nu ett minne blott” (Sundsvalls Tidning).

…SKÄGG:
Sigurjónssons IKONISKA skägg i all ära – när det handlar om just skägg kommer ingen närheten av Malmö FF:s engeripaket Jo-Inge Bergets: Vilket omfång, vilken passform, vilken  m a k a l ö s  spänst i stråna:
skarmavbild-2016-12-16-kl-14-31-50

 

TRÄNARE:
Allan Kuhn vann guld – och fick sparken.
Eller så här:
Vann guld på första försöket – fick sparken direkt.
Själv förstod Kuhn ingenting, sa han.
Well, kanske inte årets bästa tränare men årets bästa tränarstory var det.

 

…MANAGER:
Östersunds engelske filosof Graham Potter ska väl med på den här listan också.

…SMEKNAMNET-SOM-FÖRSVANN:
”Party-Janne”. Läs hela historien här.

…SPORTCHEF:
Azad Budak, AFC Eskilstuna. Sägs vara svensk fotbolls hårdast arbetande man. Den journalist som tar rygg på Azad någon vecka under Silly Season lär komma hem med ett läsvärt reportage.

…VD:
Mikael Ahlerup. Aldrig tidigare har väl en fotbolls-vd legat så centralt i nyhetsflödet som AIK:aren Ahlerup under året. Gjort ett gott jobb för Gnaget trots illvillig kritik från ljusskygga figurer.

…PAMP:
Det finns fan inga riktiga pampar kvar i svensk fotboll längre. Tragiskt.
(Fotnot: Inom allsvensk fotboll kännetecknas pampen av en äldre, välbeställd man från Skåne med en gedigen position inom det lokala näringslivet, lätt rundlagd och klädsamt tunnhårig som blir oproportionerligt rasande över bagateller medan all tyngre kritik rinner av likt vatten på en gås).

…ÖVERRASKNING:
Are you Sirius?

…VILKEN ELM?
Rasmus, utan någon som helst tvekan.

…VILKEN J-SÖDRA-THELIN?
Det vete fan.

…STARKASTE KLUBBLEDNING:
Malmö FF fastnade för kontroversiella valet Magnus Pehrsson trots skarpa reaktioner från omvärlden. Så agerar en stark klubbledning.

…SVAGASTE KLUBBLEDNING:
Djurgården förlängde med tränaren Pelle Olsson för att de trodde på honom, sparkade honom nån vecka senare när fansen gnydde. Så agerar en svag klubbledning.

…REKYL:
AIK-topparna Grundström & Segui gick till en vettlös attack via sociala medier mot domare Markus Strömbergsson efter en förlust mot Malmö FF.
Ska jag leda dig till optikern Markus Strömbergsson?” skrev Segui bland annat.
Några månader senare leddes både Grundström & Segui ut ur AIK:s styrelse av supportrar och valberedning.
Därmed ökar Gnagets chanser kanske att få domsluten med sig, nu när deras förtroendevalda inte beter sig hursomhelst mot domarkåren.

…AFFÄR:
Oaktat hur det nu gick till lyckades IFK Göteborg få in 15 miljoner kronor på kontot för Gustav Engvall. På kontot, alltså – efter alla procent och avdrag hit och dit. Och 15 jävla miljoner är bra sett till vad Engvall åstadkommit i allsvenskan.

…SÅGNING:
Han kommer från Utsikten i divison ett – jag kommer från Bundesliga”.
Vi kan väl enas om att Öis-tränaren Marcus Lantz vann ordkriget mot avgående sportchefen Janne Carlsson.

…SUPERTALANG:
Givetvis Alexander Isak, 17. Kommentarer egentligen överflödiga men mognadsnivån sticker ut. Isak kan saker som 17-åring som andra forwards försöker lära sig hela livet utan att lyckas.

…KRAV:
Hämtar jag från Gnagarforum: 200-250 miljoner för Isak, annars MÅSTE sportchefen Björn Wesström avgå (förbjuden smiley).
skarmavbild-2016-12-16-kl-14-39-56

 

 

 

PENSIONÄRER:
Markus Rosenberg, 34, råkade fälla Nils-Eric Johansson, 36 med en passning till Patrik Carlgren. Säsongens dråpligaste sekvens, kolla själva eller fråga Rikard Norling. Ett år till blir det, 2018 kan ”Mackan” och ”Nisse” spela boule ihop istället.

…JUNIOR:
Fredrik Jönsson, Sportbladet. Få unga män klär så bra i vit hatt som Junior-Jönsson. En kvalitet att bära med sig genom hela livet.

…TOMHETEN-SOM-UPPSTÅR:
När man inser att Hammarby har kickat Nanne Bergstrand.

…VÄRVNINGSBOMB:
Andreas Isaksson till Djurgården.

…FLOPP:
Falkenbergs FF värvade Akseli Pelvas från finska SJK. Anfallarens första 13 matcher i FFF slutade med förlust, den fjortonde blev oavgjord, sedan lämnade Akseli Pelvas ”Laget vid havet” med de mindre smickrande statsen noll segrar, ett kryss och 13 förluster på 14 försök.

…MÅLVAKT:
Johan Wiland, Malmö FF. Urstark säsong.

…GLÄDJEVRÅL:
Peter Gerhardsson när allsvenskan fick gemensam matchboll i somras.

…GLÄDJEVRÅL 2:
Pelle Olsson är tillbaka.

…MATCH:
Sverige-Iran. Årets viktigaste fotbollsmatch i Sverige. Trots all kritik förbundet fick.

…HÄR DÖR FOTBOLLEN:
Nu testas att pausa spelet för att domarna ska få tillgång till tv-bilder på tveksamma situationer. Början till slutet för fotbollen som vi känner den. Tvi.

…SUPPORTERKLUBB:
”Falkarna”, Östersund FK, visar att en annan väg är möjlig. Fördöms av en del elitfans runt storklubbarna. Men förklara för mig vad det är för skillnad på en ljusshow och bengaler? Det är väl engagemanget som är det centrala? Man samlas för att göra något konstruktivt tillsammans. Dessutom är nödblossen olagliga till skillnad från ”Falkarnas” arrangemang. Så fortsätt kämpa, ni är på rätt väg, ni har folket bakom er.

…”SUPPORTERKULTUR”:
På Gamla Ullevi kastade en firmakille knallskott, på Tele 2 Arena lämnade maskerade män läktaren för att slåss med polis i protest mot Djurgårdens dåliga resultat och enligt samma logik skulle familjen Larsson attackeras efter Helsingborgs degradering.
Enligt firmakulturen är det rätt att agera så här om resultaten blir för dåliga. Det är samhället, spelare och övriga supportrar som måste förstå frustrationen, förstå att vi gör något.
Allt detta är ingredienser i en destruktiv, världsfrånvänd firmakultur – och avståndet till de goda supporterkrafterna är tyvärr tyvärr för smalt i dag.
Även om de goda supporterkrafterna aldrig skulle ta till handgripligheter sjunger de samma ramsor, delar samma påklistrade hat mot andra supportrar, de nöjer sig inte med den rivalitet spelet på planen bjuder samt accepterar en logik som säger att man bör markera när det är nog.
De goda supporterkrafterna behöver förflytta sig en bra bit åt sidan, öka avståndet och överge hatkulturen en gång för alla. Sluta att vara syret som är de mörka krafternas livsluft när de gång på gång kommer undan med våld och hat.

…SUPPORTER:
Robert Laul. Håller på alla lag, enligt de allsvenska fansen. Särskilt…alla lag.

…LJUDTEKNIKER:
Ibland får man dock lov att skratta åt eländet vilket den här lilla berättelsen hjälper oss att göra: I våras attackerades två TV4-journalister på Tele 2 Arenas pressläktare av en Djurgårdssupporter (en före detta firmakille).
Avspärrningar saknades, inga vakter fanns på plats.
Bråkstaken stoppades till slut av en ”polis som inte var i tjänst” som såg vad som hände och ingrep snabbt och resolut.
Det blev senare rättegång där supportern dömdes för misshandel och olaga hot till villkorlig dom och 50 timmars samhällstjänst.
Så hur var det egentligen med ”polisen som inte var i tjänst”?
Jo, senare skulle det visa sig att det var en kompis till P4 Stockholms Lasse Persson. Persson hade tagit med sig ”polisen” (som egentligen jobbar vid livvaktsskyddet på Säpo) för att se matchen privat men satt upp sig både sig själv och kompisen på ackrediteringslistan.
Polisen/livvakten gick därför in som ”ljudtekniker”, och efter att all turbulens lagt sig kom Djurgårdspersonalen fram till Lasse Persson för att tacka:
– Du, det var en jävla handlingskraftig ljudtekniker ni har. Tur att just han jobbade i dag.

…BLUFF:
Att 17-åringen som bröt matchen i Jönköping skulle varit ensam om hela grejen? Tror inte det va. Klart där måste legat organiserad matchfixning bakom. 17-åringen var springpojken som fick agera när det inte gjordes tillräckligt många mål. Om anti-korruptionsmyndigheterna inte utnyttjade tillfället till inhämta underrättelseinformation är det under all kritik.

…DIPLOM:
Fick jag för avklarad beroendebehandling, 14 månader som har gjort mig gott, en dag i taget.

…AVGÅ ALLA:
Är man inte hysteriskt trött på alla käbblande ledarskribenter så säg. Särskilt de alarmistiska domedagsprofeterna på Expressen och G-P. Hur många gånger kan man ropa ”Vargen kommer” med anständigheten i behåll? Och hur går det med systemkollapsen? Jaså, de hade visst missat att Sverige fortfarande är ett av världens rikaste och mest välmående länder.

…LEDARE:
Henrik Signell. Starkt att peta stjärnan, stå upp för laget och sedan ta kritiken när handbollsdrevet jagar i flock med 140 teckens Twitteranalyser.

…EXPERT:
Patrick Ekwall. Fotbolls-, mode- och handbollsexpert. Obegripligt att TV4 släpper ett sådant multigeni. Men grattis till Las Vegas som gör ett kap.

…INTE-EN-TUM:
Har dragit mitt strå till stacken för att motverka främlingsfientlighet och ”vi-mot-dom”-samhället bland annat genom att försöka förklara för opinionsbild…f’låt politiske journalisten Niklas Svensson med flera att som journalist har man en lojalitet till medborgarna, inte till makten. I en global värld som dessutom står i lågor är medborgare inte bara de som bor i ens egna land. För den debattartikeln på SVT Opinion blev jag och min familj mordhotade. Hur sjukt på en skala?

…KRÖNIKA:
Lena Andersson levererade oskrivna tankebanor i ”Om Sverige vore en storstad”. Ovanligt med helt nya tankar.

…EM-ANEKDOT:
Jag bevakade Island och Lasse Lagerbäck under EM i Frankrike. Efter första matchen, 1-1 mot Portugal i Saint Etienne, var jag nere i mixade zonen för att prata med spelare. Givetvis ville jag ha en ett par citat av Cristiano Ronaldo. Till slut kom han med ett par guldblänkande hörlurar över öronen. Jag tänkte att här måste jag höja rösten för att få en reaktion men när jag ropade blev det lite fel. Jag vet ju mycket väl att han heter ”Cristiano”, ändå stod jag plötsligt där och skrek på rak svenska: ”Kristian! Kristian?”.
Ronaldo tittade på mig som om jag precis landat från en annan planet (det var en helt rimlig reaktion) innan han pekade på presschefen som gick strax framför:
– Jag gör som den här mannen säger.
Ronaldo stannade en bit bort, jag fick lubba dit för att få mina citat, och jodå, Ronaldo levererade: ”Island är en liten nation som aldrig kommer vinna något”, menade Ronaldo eftersom de blivit så glada över ett kryss.
Efter EM var det just Island och Portugal vi skulle minnas bäst från mästerskapet: Lagerbäcks hårt löpande och välorganiserade startelva (samma hela turneringen) blev den stora underdog-sagan (tillsammans med Wales), Portugal vann till slut ”the whole shit” efter att just Cristiano Ronaldo tagit över coachingen i finalen mot Frankrike.
Erik Hamréns Sverige? Not so much.

ZLATAN:
Tycker mest det börjar bli ganska tjatigt med den fortsatt intensiva mediebevakningen av honom. Kan inte påminna mig om att jag läst en enda artikel om Zlatan i år, ja möjligen Fröken Frändéns intervju efter guldbollen. Däremot kan man inte gå in på Sportbladet utan att tvingas behöva scrolla förbi 16 olika Z-rubbar. Dag och ut och dag in, vecka efter vecka. Värdera mera, tack.

AVSKED:
Erkan Zengins ”Jag har också slutat i landslaget”. Föredömlig historieskrivning, Erkan.

…FÖRLUST:
Kim Källström. En människa som alltid legat mig varmt om hjärtat då våra vägar korsades tidigt i livet. Glad – men inte förvånad – att Kim har fått ett fint mottagande som tv-expert. Se nu till att flytta hem till Göteborg och allsvenskan också, Kim. Eller blir det Elfsborg igen?

UTVECKLING:
Landslaget har ett stabilt, hederligt, klassiskt, gammalt svenskt mittbackspar igen: Vigge & Granen. Känns tryggt inför framtiden.

SPELARFRU:
Maja Nilsson. Startade blogg i höstas vilket kräver följande tre reflektioner:
1. Maja är en rolig fan.
2. Det var på tiden att vi fick en mer sammanhängande inblick i hennes och Benfica-Lindelöfs liv.
3. Det får Patrik Brenning (han startade sin blogg i sensomras) att framstå som den innovativa och nyskapande trendsättare han emellanåt är.

PATRIK SJÖGREN:
Patrik Brenning.

…OS-ANEKDOT:
Jag hade aldrig bevakat damlandslaget tidigare men kastade rakt in i OS-dramat från kvartsfinalen och framåt. Vilken turnering det blev till slut – wow.
För mig började det alltså i Brasilia, Sverige skulle möta USA och var så långt från favoriter det går att komma. Men det slutade med seger efter en straffläggning där Hedvig Lindahl plockade straffar som vore de fallfrukt, och Hope Solo försökte psyka Lisa Dahlqvist till ingen nytta förstås.
Efteråt, i mixade zonen, frågade jag Hope vad som egentligen hände med hennes handskar?
– Kardeborreremmen gick sönder, sa Solo vilket var en halv lögn eftersom hon slitit sönder den själv.
Men hon flyttade fokus från det fiaskoartade psykningsförsöket till att Sverige var ”a bunch of cowards”, en skock ynkryggar, en samling fegisar (det låter grövre på amerikanska, eller hur?).
Hope Solos attack på Sverige i allmänhet och Pia Sundhage i synnerhet blev en världsnyhet, och det kändes ett tag som att hela Sverige klickade in på mina artiklar vilket ibland (men inte alltid) är en berusande känsla.
Pia Sundhage tog det hela med ro när jag frågade vad hon tyckte om Solos ”bunch of cowards”-snack:
– Det skiter väl jag i. Vi ska till Rio, hon ska åka hem.
Touché.

PIZZA:
Sista pizzan på Huvudsta pizzabutik innan jag flyttade till Washington blev en Råsunda special: Marinerad fläskfilé, oxfilé, bea, tomatsås, dubbel botten och extra ost. Bästa pizzan i stan.

…PK:
Herrförbundskapten Janne Anderssons utspel om att spelare i hans landslag ska lära sig nationalsången blev kritiserat. Men att Janne backade var Astrit Ajdarevics förtjänst tror jag.
När Sveriges OS-landslag höll presskonferens efter förlusten mot Japan frågade jag lagkaptenen Astrit hur han såg på Jannes uppmaning, och hur han själv tänkte kring att han inte sjöng inför Japan-matchen?
Jag ska aldrig glömma det svaret.
Astrit var så arg att han grät, han missuppfattade frågan, och var nog mest förbannad på mig egentligen men det spelade mindre roll: Ilskan mot ett krav att alla spelare ska sjunga en gammal nationalsång träffade förbundskapten Andersson med kraft, och dagen efter backade förbundskaptenen förbehållslöst.
Gott så, och tack Astrit Ajdarevic.

FILMER:
1. Arrival av Denis Villeneuve.
2. The Revenant av Alejandro Inarritu.
3. Nocturnal Animals av Tom Ford.
4. Moonlight av Barry Jenkins.
5. The Big Short av Adam Mckay.
BUBBLARE:
Eye in the Sky av Gavin Wood.

BESVIKELSE:
Batman vs Superman av Zach Snyder. Gick i och för sig att räkna ut med röva och en krita att den skulle vara skräp.

FÖRVÄNTNINGAR:
Dunkirk av Christopher Nolan. Detta episka andra världskrigsepos om Operation Dynamo har premiär juli 2017. Jag räknar inte med att kunna sova normalt innan dess.

SERIER:
1. 22/11 1963 av Stephen King och J.J Abrams.
2. Westworld av Jonathan Nolan och Lisa Joy.
3. Stranger Things av bröderna Matt och Ross Duffel.
4. The Night of av Steven Zaillan och Richard Price.
5. The fall (s03) av Tarsem Singh.
BUBBLARE:
Designated Survivor av David Guggenheim.

…TV:
Jag brukar skriva På Spåret här. Har gjort i tio år snart. Men tyvärr, säsongen 2016/17 bojkottar jag programmet för första gången på tjugo år. Startfältet är för svagt, bara massa journalister. Jag vill ha kändisar av ett helt annat virke, som GW, Carola och Henke Larsson.

MISS:
Modin, så klart!

PROFIL:
Jim Jaber.

KVINNA:
Carina Bergfeldt. Vilket år det blev för oss till slut, baby. Det trodde vi nog inte när jag spontanberömde dina kaninskor i en trappa på ditt gamla jobb i januari. Love you.

…TIPS-FRÅN-COACHEN:
Vägen till en kvinnas hjärta går via hennes skor plus blommor.

MAN:
Ornitologen Staffan Roos.
Motivering finns i min långa intervju med nya förbundskaptenen och musiknörden Peter Gerhardsson.
Jag frågade Peter:
”Kommer du att sköta musiken i omklädningsrummet inför matcherna?
– Nej. Jag provade det tidigt i karriären att låta alla i truppen spela in en låt till ett blandband, ett kasettband, som rullade inför matcherna. En kille, Staffan Roos, pluggade till ornitolog samtidigt. Så efter en bra Led Zeppelin-låt kom där plötsligt en fågel som pep i en och en halv minut. Alltså på vårt matchband. Sedan dess har jag gett upp det där, det får spelarna sköta själva.
– Jag kommer inte ihåg vad det var för en fågel men den var inte tempohöjande, direkt”.

PODD:
Spår av Anton Berg och Martin Johnsson.

SPORTPODD:
Mårten Bergmans långa intervju med Brwa Nouri.

JOURNALIST:
Niklas Orrenius, Dagens Nyheter.

SPORTJOURNALIST:
Per Bohman & Andreas Käck, Sportbladet. Gjorde grovjobbet i vår viktiga Lagardère-granskning.

SPORTBIL:
Ford Mustang Ecoboost. Fatta att jag har köpt den lilla vildhästen snart. En röd.

BOK:
Det svenska hatet av Gellert Tamas.

PLATTA:
”Då som nu för alltid” av Kent.

SINGEL:
”Din tid kommer” av Håkan Hellström.

LÅT:
”Sysselmannen” av Lars Winnerbäck.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

TILL SIST:  

FJOLÅRETS PROFETIOR
2016 vinner Malmö FF allsvenskan, Sverige går till kvartsfinal i fotbolls-EM, bloggen går i graven, Barcelona tar hem Champions League, Neymar vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin elfte guldboll.

ÅRETS PROFETIOR:
2017 vinner IFK Göteborg allsvenskan, Sverige åker ut i gruppspelet i U21-EM, damlandslaget vinner EM, bloggen går i graven, Barcelona tar hem Champions League, Ronaldo vinner Ballon D’or och Victor Nilsson Lindelöf håvar in sin första guldboll.

Bloggen tar nu semester några veckor och avslutar med ett ordspråk om julmat och juldryck som gör att ni inte behöver ha så dåligt samvete: ”Det är inte dagarna mellan jul och nyår som är problemet, det är dagarna mellan nyår och jul”.
God jul, gott nytt och missa för fan inte Ivanhoe.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

PS
Det är lite speciellt detta men efter 16 år och över 7000 artiklar och krönikor lämnar jag Sportbladet för att bli hemmaman i Washington.
2017 är jag tjänstledig.
Tillbaka 2018 kanske.
Skärmavbild 2016-07-29 kl. 16.43.18

Mitt diplom

av Robbie Lauler

1. Mitt ansvar.
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.
4. Min styrka.
5. Min dröm.

Vi kan kalla honom Uffe.
I 14 månader hade han hade varit på behandling för alkoholmissbruk, ditskickad av arbetsgivaren.

Uffe missade inte ett möte, gjorde alla uppgifter.
Han sa inte så mycket, i princip ingenting. Var han tvungen att prata höll han sig kort.
Men han gick till behandlingen vecka ut och vecka in, han satt på sin stol och lyssnade, han gjorde det han skulle.
Efter 14 månader var det tid för utskrivning.
Uffe lämnade det sista blodprovet, han tog emot sin medalj och sitt diplom, sedan klev han in på alkoholterapeutens kontor, sträckte fram näven och sa innan han gick ut genom dörren för sista gången:
– Tack för den här tiden. Nu ska det bli jävligt gott med en whisky.

Jag tar inte gift på att historien är hundra procent sann men den brukar berättas av terapeuterna på behandlingen där jag själv går. För Uffe slutade det tragiskt, han ska ha supit ihjäl sig bara några år senare.
Och så ser det ju ut, de flesta trillar dit igen. Majoriteten dör i den här sjukdomen.
I dag var mina 14 månader över.
Det som började i en kaotisk beslutsamhet för ett drygt år sedan tog slut i dag, när jag kramade om mina behandlingskamrater, och sa adjö till terapeuterna.
Jag gjorde inte som Uffe.
Jag tänker fortsätta göra allt jag kan för att leva ett nyktert liv. Och jag ska hänga upp det här diplomet på väggen, för det är det finaste diplom jag har fått i hela mitt liv:

skarmavbild-2016-12-08-kl-12-23-38

 

Taggar personligt

Min dröm

av Robbie Lauler

1. Mitt ansvar.
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.
4. Min styrka.

Det har varit ett otroligt arbetsår för mig personligen. Det började med granskningen av nätkasinon och spelmissbruk. Fortsatte med Laul vs Lasse under fotbolls-EM i Frankrike. Sedan åkte Laulinho till OS i Brasilien. Och till sist: Jag bevakade USA-valet på plats. Däremellan fullt fokus på allsvenskan.

Nu?

Nu har det blivit dags att städa skrivbordet, som det heter.

I röran hittade jag mitt första anställningsavtal med Aftonbladet, från maj 2001. 16 år sedan. Nästan 17. I princip hela den vuxna delen av mitt 40-åriga liv.

Hög tid för ett nytt kapitel.

Från årskiftet är jag tjänstledig, och kommer att befinna mig i Washington, som hemmaman. Jag tror att alla moderna män mår bra av att sköta markservicen åt en kvinna åtminstone ett år av sitt liv. Fokus på pajbak, tvättmaskinen och dammsugning.

I december tar behandlingen slut som jag gått på sedan oktober 2015. Då är jag om inte friskförklarad så i alla fall färdigbehandlad. Alkoholism går inte att bota men den går att behandla. Jag blir aldrig frisk men jag kan leva ett friskt liv så länge jag inte tar det första glaset. Vi alkoholister behöver nämligen aldrig bekymra oss för andra eller femte eller tionde glaset, det räcker att vi håller oss ifrån första glaset. Så funkar den här sjukdomen på gott och ont.

Under behandlingen har jag lärt mig att leva i nuet: En dag i taget. Jag är nykter en dag i taget, jag lever en dag i taget, det viktigaste först. Försöker ta tag i de problem som uppstår, njuter av de glädjeämnen som erbjuds.

Står detta i vägen för framtidsdrömmar?

Nej.

Jag har drömmar, jag har mål. En dröm går i uppfyllelse nu. Jag får chansen att bo utomlands utan att behöva jobba, utan bojor och begär, bokstavligen. Jag tillhör de privilegierades skara men börjar för första gången på länge känna mig fri i själen också. Jobbstress och beroende är utbytt mot en tjej jag älskar, ett förhållande jag vill satsa på, ett nyttigt och hälsosamt liv (nåja).

Ett annat mål är mer materiellt. Jag har sedan tidiga tonåren varit intresserad av motorfordon. Jag minns den euforiska känslan när jag första gången körde moped. Jag var tolv år, fick prova Kalle Ljungs handväxlade Crescent Compact på en parkeringsplats i Jonsered. Jag fastnade direkt, och satte ribban högt: Till min 15-årsdag skulle jag spara ihop till en splitter ny Honda MT5:a. I tre vintrar sålde jag jultidningar för att nå högsta premiegruppen. Sedan krängde jag premierna också (det var en stereo, ett tv-spel och något jag inte minns). I februari 1991 hade jag sparat ihop de 12 000 kronorna som behövdes för lås och hjälm också, det var en förmögenhet för mig. Men det gick, och en vitröd MT5:a var äntligen min. Oj vilken lycka.

Motorintresset har hängt med sedan dess. Jag trimmade moppen, jag skaffade cross, jag jag tog så småningom körkort när jag kunde finansiera det, jag har haft en rad olika bilar men en dröm har aldrig blivit av: Att äga en Ford Mustang.

När jag så gick in i behandling i oktober i fjol funderade jag på något projekt vid sidan av, och jag behövde inte grubbla länge: Om jag kunde lägga undan de stålar jag tidigare brukade bränna på krogen, hur lång tid skulle det ta att spara ihop till en sprillans Mustang, en röd?

På ett drygt år har jag fått ihop runt 150 000 kronor vilket är en bra grundplåt, och lagom till USA-flytten är den beställd:
En röd Ford Mustang.
Med den mindre, miljövänligare turbofyran förstås.

This is allsvenskan

av Robbie Lauler

Jag har gnällt en hel del på allsvenskan i år.
Jag har sett tendenser länge som inte har känts bra.
Årets sista kvalmatch blev tyvärr ännu en sorglig bekräftelse att min dåliga känsla är rätt.
////
Halmstads BK är klara för allsvenskan efter en heroisk ”sista minuterna”-vändning, 0-1 till 2-1, jag gratulerar HBK, jag gläds med min gamle tränare från Ljungskile SK, Janne Jönsson, som varit en starkt bidragande orsak till framgången.

Tyvärr är det inte Halmstads triumf vi pratar om nu, utan de svarta scenerna på Olympia där ett gäng fega kryp gav sig på Helsingborgs enda målskytt i matchen, Jordan Larsson, efter slutsignalen.

Tränarens son, Henkes pojk, familjen Larsson som har gjort så oerhört mycket gott för HIF i ett större perspektiv. Det var deras insatser som maskerade våldsmännen i dag pissade på. Fy fan.

Var var vakterna, polisen, säkerheten? Det är oförsvarbart uselt av arrangerade förening Helsingborgs IF. Och hur kunde klubbdirektören knappt få en enda fråga om det i tv-sändningen efteråt? Det är en av de största skandalerna vi har sett i allsvenskan – igen. Maskerade fans använder våld – slag utdelades – mot egen spelare.

De maskerade våldsmännen kan egentligen aldrig kallas för supportrar. Enligt sunt förnuft ska deras agerande diskvalificera dem.

Men så fungerar det inte runt svensk fotboll.

I deras skruvade verklighet har de agerat som de allra trognaste fansen. I firmakulturen som finns runt storklubbarna ingår det nämligen att markera på ett så här sjukt sätt. Vi såg liknande scener på Tele 2 Arena i höstas när Djurgårdshuliganer försökte bryta ett derby genom att slåss med polis. Firmakulturen är alltjämnt stark runt allsvenskan.

Det här kommer inte att försvinna, tvärtom. Det är en del av svensk fotboll. Blir resultaten tillräckligt dåliga för det egna laget så accepteras det bredare. Då rycker även en del riktiga, engagerade, supportrar, på axlarna, ger sitt tysta stöd. Är resultaten tillräckligt usla…bra att någon gör något…och så vidare.

Ingen blir gladare än jag om det här har förändrats, eller om det är på vägt att förändras men det är tyvärr inte de signaler jag får. Och det var inte det vi såg på Olympia denna sorgliga eftermiddag när våldsscener och maskerade män satte punkt för allsvenskan 2016.

Taggar allsvenskan

Östersunds FK och Falkarna – nydanande inom supporterkultur

av Robbie Lauler

Det kom ett mejl från Tony. Jag tycker hans tankar är värda att spridas.

”Hej Robert,

Östersund är banbrytande på många sätt när det handlar om värderingsfrågor. Den allsvenska fotbollsklubben blir först att HBTQ-certifiera sig. Klubben driver också en rad andra projekt för mångfald, integration och socialt ansvarstagande.

Den nya supporterförningen, Falkarna, går i samma fotspår som klubbledningen. Istället för att skrämma bort publik har klacken en välkomnande attityd. Till bortamatchen mot ärekrivalen GIF Sundsvall hade supporterföreningen gjort en banderoll med texten: ‘Kämpa tills ni blöder – Norrlandsbröder’.

Graham Potters fru fick ett eget tifo. När har det förr hänt att en tränarfru hyllats? 

Lasershowen hemma mot Hammarby var mäktig och ett nytänk istället för bengaliska eldar. Nu var det ljuseffekter, rökmaskiner, supportrar med flaggor på planen, allt godkänt och kontrollerat. Till och med flyget hade kontaktats för att förvarnas..! Så ska en slipsten dras. Även motståndarna, Hammarby, välkomnades genom att en del av lasershowen gick i grönt.

Jag är inte själv från Östersund men hamnade på Östersunds-Postens hemsida när jag ville läsa om ryktena att Potter var aktuell för Djurgården. Hade aldrig hört talas om Falkarna tidigare. Men jag fastnade och läste allt jag hittade om supporterföreningen.

Är inte detta värt att lyfta fram som ett gott exempel? Då kanske vi skapar en annan supporterkultur inom fotbollen. Kanske även i storstäderna.

Själva möttes exempelvis Östersundsfans och Östersundsspelare av banderollen; ‘Ingen historia, ingen kultur – hoppas ni åker ur’ när de spelade mot IFK Göteborg. Järnkaminerna sjöng om hur de hatade Norrland när Djurgården gästade Jämtkraft Arena men möttes ändå av kärlek.

Detta bör lyftas fram. Tycker jag.
MVH
Tony Berglund, Piteå/Hemmingsmark/Älvsbyn”.

Fest eller kolera?

av Robbie Lauler

Okej, jag erkänner. Det här blogginlägget skriver jag enbart för att rubriken är för bra för att vara sann…fast den är helt sann.

Och för att svaret är oväntat:

Jag väljer kolera.

Så här ligger det nämligen till. På måndag kan Malmö FF bli mästare i kostym. Det förutsätter att de själva vinner mot Östersund, att IFK Norrköping förlorar mot Falkenberg och att AIK förlorar mot IFK Göteborg.

I så fall leder MFF allsvenskan med tio poäng före Gnaget och ”Peking” med nio poäng kvar att spela om.

Inte särskilt troligt men faktum är att det kan bli allsvensk guldfest redan på måndag kväll, och därmed ska en guldkrönika levereras av er allsvenska favoritröst.

Men på måndag befinner jag mig i Washington.

Jag är på väg dit just nu. Anledningen är att min flickvän har fått kolera. Hon åkte till Haiti för att rapportera för SVT och åkte därifrån med denna gräsliga farsot. Efter några dygn på sjukhus i Washington är hon visserligen hyfsat på fötter igen men jag packade ändå en ryggsäck (två faktiskt) för att åka dit och stötta upp henne i en vecka.

Därför blir det ingen eventuell guldfest för mig på måndag, och jag hoppas att jag inte blir smittad av kolera heller. Men hellre det än pest, så mycket tror jag mig veta nu.

Jag kommer förstås att leverera allsvenska krönikor till helgen ändå, även om det blir från datorskärmen.

Räknar med att vara tillbaka i Sverige nästa onsdag, då det är mer troligt att Malmö FF säkrar guldet, mot Falkenberg borta. Spelar förresten utlånade Felipe Carvalho för FFF då?

Krönikan som aldrig kunde publiceras

av Robbie Lauler

Jag ska bjuda på en inblick i hur det fungerar.

Jag var på Stockholmsderbyt i går och levererade följande krönika, ”Det är så här vi har det i allsvenskan”, som i princip enbart handlar om skandalscenerna på Tele 2 Arena som startade i 80:e minuten.

Vissa tror att det är vad vi journalister vill skriva om.

Inget kan vara mer fel.

Det finns inget som är så jävla deprimerande som att skriva ännu en krönika om en avbruten match. Men det är en skyldighet att som krönikör förhålla sig till det som har störst nyhetsvärde.

Eftersom vi lever i snabbtyckstider hade jag i princip skrivit klart den krönika jag ville skriva, och jag tänkte faktiskt publicera den här eftersom jag har kvar den på datorn.

I 80:e minuten hoppade huliganerna ner från läktaren, och det var bara att sätta nytt papper i maskin.

Så har hade det sett ut om inte om varit…

En betydelselös match mellan tabelltian och tabellnian i den allsvenska mittenlunken?

Glöm.

Ett Stockholmsderby är aldrig betydelselöst.

Den som påstår det har aldrig varit på plats, aldrig sett tifona och intensiteten, hört sångerna och måljublen. 

Kvällens drabbning var inget undantag, återigen särskilt inramat av att Djurgården inte vunnit ett Stockholmsderby på fem år. 

Ja mot Hammarby hade de inte vunnit på över 3300 dagar, sedan 2007: I derbysammanhang känns det lika länge sedan som Titanic blev film.

Efter så många försök har djurgårdare ställt sig frågan lika många gånger: Vad krävs egentligen för att bryta den här förbannade förbannelsen? 

Svaret är enkelt att formulera men svårare att förverkliga: Det krävs något extra.

Det krävs en Mathias Ranégie som vinner allt i luften, en Alexander Faltsetas som tar två hammarbyare plus boll med samma tackling och en Kevin Walker som fullföljer hela vägen in mellan Bajens nykomponerade mittbackspar.

Det var exakt detta Djurgården gjorde första halvtimmen: Luftbollarna matades mot Ranégie – fyrtornsfotboll i dess renaste form – och de få gånger bollen ramlade ner hos motståndaren var lagkamraterna där för att sätta press. Hammarby fick inte någon tid alls att bygga anfall, eller ens att ställa om.

Det var en perfekt matchplan, det gav 2-0 genom Walker på genombrott och Ranégie på nick, och Djurgården hade derbyspöket i en ask.

De glömde spika igen locket.

Medvetet eller omedvetet tog de ett steg tillbaka i stället för att fortsätta kliva på framåt, Hammarby kom närmare straffområdet, Johan Persson hittade en lucka, Erik Israelsson en till och Romulo sköt mot felplacerade resermålvakten Kenneth Höie – det var reducerat.

Fem minuter senare: Frispark av Kennedy Bakircioglü är alltid en potentiell målchans, och Arnor Smárason förvaltade den i tomrummet som uppstod framför en den här gången chanslös Höie – det var kvitterat.

Det var inte bara kvitterat: Det var en ny match. Djurgården förmådde inte längre att göra det där extra som de inlett med.

Eller närmare bestämt: Hammarby tillät de inte att spela den fotbollen längre.

Om första halvlek var en explosion i alla riktningar, blev den andra ett exempel på när Hammarby tog tillbaka kontrollen.

Brassesamarbetet Alex till Romulo betydde både 3-2 och 4-2, Jacob Une Larsson bjöd på ett friläge men sista målet var bara hög omställningsklass i ett läge då Djurgården tryckte på för en kvittering. Domaren Andreas Ekberg hade däremellan missat vad som såg ut som en klar straff när Johan Perssons handflaxande framför Ranégie, det var en kväll då Djurgården hade både historien och samtiden emot sig.

Om det varit en vanlig fotbollsmatch hade Djurgården kunnat ta med sig att de gjorde 30 fina minuter, att Andreas Isakssons skada på uppvärmningen blev avgörande, att ett individuellt försvarsmisstag bäddade för en förlust.

Det hade inte varit någon katastrof på något sätt.

Nu blev det i stället en klassisk derbymatch åt andra hållet, ett derby där Djurgården hade chansen att ta första segern mot Hammarby sedan 2007 men tappade en 2-0-ledning, och får vänta ytterligare en säsong på nästa försök.

De som kallar matchen betydelselös underskattar glädjen i Hammarbylägret över detta simpla faktum”.

Ungefär så skulle det sett ut. Lite mer Bajen-glädje, en passande ingress, en positiv rubbe.

Nu blev det tyvärr något helt annat både på nätet och i papperstidningen. Det beror inte på mig utan på de våldsmän som hoppade ner från Djurgårdsläktaren, och på de personer i Djurgårdsklacken som kastade in bengaler på planen.

Problemen som tagit tio år att lösa

av Robbie Lauler

Glömt allt ni har läst, hört och sett tidigare om den här landslagssamlingen.

När landslagshösten 2016 summeras, när vi blickar tillbaka till september/oktober så kommer vi varken prata om Ola Toivonen, John Guidetti eller svaga publiksiffror. Det är frågor som lever vidare, som kommer få nytt liv på olika sätt.

Nä, när vi tittar tillbaka om ett par år så kommer vi att prata om hur svensk landslagsfotboll äntligen löste två av dess absolut största problem senaste tio åren.

Problem som gäckat både Lasse Lagerbäck och Erik Hamrén, problem som Hamrén aldrig lyckades lösa, problem som Lars-Jan nu inte bara fått ordning på utan redan har gjutit i cement.

Det beror mest på att fotbollsgudarna vill Sverige väl, och på att pendeln har börjat slå i en annan riktning än att Lars-Jan gjort några fantastiska genidrag.

Jag talar förstås om svensk landslagsfotbolls gordiska knutar: Högerbacksfrågan och mittbacksparet.

Nu har Sverige för första gången under -10-talet en trupp med två högerbackar, och ett mittbackspar som håller hög kvalitet på riktigt.

Det här är inga små saker, det har tagit tio jävla år att komma hit.

Ni vet hur det sett ut: Mikael Lustig är ofta skadad, och när han varit borta har yttermittfältare, vänsterbackar och mittbackar fått rycka ut till höger. Det har kort sagt varit omöjligt att få fram ett vettigt alternativ till den skadeplågade stackars Lustig. Det har pratats om Mattias Johansson, Anton Tinnerholm och Emil Salomonsson men ingen av dem har över tid visat sig tillför tillräckligt för en svensk A-landslagsplats.

Mot Bulgarien stod han plötsligt där, lika ung som självklar: Emil Krafth, 21. Ordinarie i Bologna, högt hållen internt av landslagsledningen. Klart godkänd i defensiven, bidragande i offensiven (assist till 2-0) och bäst av allt: Bakom Krafth trycker IFK Norrköpings Linus Wahlqvist, 19, på, med ännu större potential.

Inget ont om Tinnerholm och Salomonsson men det finns en anledning till att de har fyllt både 25 och 27, och fortfarande är kvar i allsvenskan: De är fansfavoriter, inte landslagsmässiga fotbollsspelare. Tyvärr har en del lokaljournalister gått på hajpen (ping @markuswulcan).

I alla fall: Nu har Sverige två dugliga högerbackar i en och samma landslagsstrupp. När hände det senast? Micke Nilsson var också en nödlösning från början även om han utvecklades till en bra högerback.

Nästa glädjebesked gäller mittbacksparet. Hur länge sedan är inte DET? Med Erik Johansson/Andreas Granqvist var Erik Hamrén något på spåren men Johansson slutade i landslaget innan det han bli något av det.

I dag har Sverige ett respektabelt mittbackspar i Victor Nilsson Lindelöf och Andreas Granqvist. ”Vigge” och ”Granen”.

Vi får backa till Olof Mellbergs/Daniel Majstorovics dagar men även de svajade en del, och fan vet om inte Mellberg/Petter Hansson egentligen var Sveriges senaste gedigna mittbackspar som höll över tid. Vi pratar 2008.

Så nog är det två extremt viktiga bitar som har löst sig under senaste landslagssamlingarna.

När det gäller resten – vem som ska spela bredvid Marcus Berg, hur publiksiffrorna ska ökas, varför Johan Guidetti och Jimmy Durmaz (!) duckade medierna efteråt (”Skulle hämta familjen…”) – så kommer allt det där att diskuteras vidare, och ta nya vändningar och turer.

Jag är inte till exempel inte helt säker på att Ola Toivonen startar mot Frankrike, då kan Guidetti mycket väl vara tillbaka i elvan. Och vad gäller publiksiffran 21 777 är inte den så dålig en regnig måndagkväll för ett landslag som inte hade bevisat något alls. Dessutom när ett fullständigt anonymt och generalblekt Bulgarien stod för motståndet

3-0 är bästa sättet att försäkra sig om att de som var på plats i går kommer tillbaka, och lockar med sig ytterligare ett par tusen till nästa match. En fotbollsnation av Sveriges kaliber kan inte ta för givet att landslaget ska dra 40 000 åskådare per kvalmatch som snittet var på Zlatans tid.

Jag tycker 20 000-25 000 åskådare är en normal siffra i en sådan här match, sedan kan den säkert stiga när det handlar om mer namnkunnigt motstånd.

Den kan stiga ytterligare om svensk fotboll får fram ett par ”Superswedes” igen, ”Vigge” är på god väg, matchens bästa spelare igår (ja, jag var med i juryn). U21-landslaget gör allt man kan begära av dem – och lite till. Joel Asoro och Alex Isak är spelare som redan ställt sig i ”Superswedes”-kön, och Carlos Strandberg står där sedan tidigare. För att nämna några.

Jag gör mig inga illusioner om att Sverige ska nå VM 2018, det får bli en bonus men EM 2020 ser jag redan fram emot.

Till sist: Alla som vill ha större rubriker om planstormaren som sprang in på Friends efter slutsignal: Vill ni verkligen ha större rubriker än de här? Det är ju skrattretande. Jämför ni det verkligen med den här jätteskandalen i allsvenskan? I så fall är mitt tips: Tänk om, tänk rätt.

Sida 1 av 394
  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB