Sommaren 2019 förändrades världen

av Robbie Lauler

Märkte ni när världen förändrades? Den förändrades sommaren 2019 och kommer aldrig mer att bli sig lik. De som förändrade den hade slitit för det länge.

* * * * * * * * * * * *.* * * * * *

Det skedde inte i Almedalen. Inte i något allvarstyngt parlament eller vid ett ödesmättat presidentval.

Det var inget forskningsgenombrott presenterat i en ansedd vetenskapstidskrift, ingen förödande naturkatastrof eller omfattande olycka.

Det var, som så ofta när historien verkligen förändras, ett krig som tog slut.

Men inte den sortens krig som upphörde genom freden i Versailles 1919 eller på segerdagen 1945 då mänskligheten vaknade upp till en ny era med nya spelregler och nya kartor.

Sommaren 2019 utkämpades striden i Montpellier. Nice. Valenciennes. Paris. Lyon. Reims. Le Havre. Grenoble. Rennes.

När världen förändrades sommaren 2019 skedde det på Stade de la Mosson, Allianz Riviera och Parc de Princes för att nämna några av arenorna där sommarens fotbolls-VM har spelats.

* * * * * * * * * * * *.* * * * * *

Hur vet man att något verkligen har förändrats? Går det att veta innan det är officiellt bekräftat via statistik, nya lagar eller konkreta politiska beslut?

Jag tror det.

Allt börjar ju alltid med en känsla. I det här fallet en känsla av något oåterkalleligt. Ohejdbart. Definitivt. Elementärt.

Sommaren 2019 riktades hela världens blickar samtidigt mot fotbolls-VM i Frankrike. Dam-VM var epicentrum för världens största idrott och kulturyttring.

En ljuslilaskimranfe kalufs är för alltid en del av vårt kollektiva minne. När vi minns 2019 så minns vi VM i Frankrike och Megan Rapinoe på ett liknande sätt som vi minns Diego Maradona och VM i Mexiko 1986.

* * * * * * * * * * * *.* * * * * *

Med världen som åhörare förklarade Megan Rapinoe för Donald Trump hur det skulle bli framöver och vad som skulle hända sedan.

Under en månad i Frankrike blev världens viktigaste kvinna större än världens mäktigaste man.

För en månad sedan var Megan Rapinoe en kvinna av kött och blod, hon kunde bli ignorerad och krossad. Idag är hon en mer än en människa: Megan Rapinoe är en symbol, incorruptible, everlasting – en legend.

* * * * * * * * * * * *.* * * * * *

Det går inte att dra tillbaka klockan den här gången. Historien är redan skriven. Bakom Rapinoe finns en lång rad spelare som ingen längre kan trampa på.

De är för stora nu.

Det kommer fortfarande finnas de som skrattar åt nedvärderande skämt om deras fotboll, vår fotboll, men majoriteten skrattar idag åt den som drog skämtet. Och det är med den känslan allt börjar och slutar. För nu kommer resten också.

Sommaren 2019 var sommaren då fotbollsvärlden gick i en ny era och fick nya spelregler och en ny karta.

 

Fokuserar fotbollsrörelsen på det den själv kan påverka?

av Robbie Lauler

I den behandling och det tolvstegsprogram jag gick mot min alkoholism lärde jag mig skillnaden mellan att vara dysfunktionell och lösningsinriktad.

Den som är dysfunktionell har svårt att fokusera på sin del. Istället för att försöka påverka det man själv kan påverka, så skyller den dysfunktionelle på sådant som ligger utanför den egna kontrollen. Man skyller på andra, på annat.

I behandlingen lärde jag mig att identifiera mina brister. Sedan förändra mitt beteende. Aldrig skylla på olyckliga omständigheter, hela tiden fokus på mitt eget dåliga agerande, min förändring till det bättre. Det var en framgångsrik metod för mig.

När jag i vintras aningen motvilligt gjorde comeback på Sportbladet fick jag praktisera samma tankemodell ”i skarpt läge”, så att säga. Jag kunde inte påverka var cheferna placerade mig. Så antingen fick jag skaffa ett nytt jobb – eller så fick jag göra det bästa av situationen. Påverka det jag själv kan påverka.

Det har gått över förväntan. Att bevaka allsvenskan är kul igen. Podden med Per Bohman är en höjdpunkt. Responsen från er läsare fantastisk.

Men att möta fotbollsrörelsen på nära håll igen har också gjort mig fundersam. Idrotten har en särskild ställning i samhället. På den följer ett antal privilegier, men också många ansvarsområden.

Fokuserar fotbollen idag på det de kan påverka, eller ägnar sig fotbollen mer åt att skylla på andra?

Det är en fundering värdig hängmattan nu när Generalen ska ha lite välbehövlig semester under det allsvenska sommaruppehållet.

Kategorier allsvenskan, Nyheter
Taggar allsvenskan

En ärlig man, i en oärlig tid

av Robbie Lauler

‪Det är några månader sedan. Jag hade varit på kinarestaurangen Hongkong för ett affärsmöte. Då kom Lennart Johansson och Matte, hans personliga assistent. Lennart åt ofta lunch på Hongkong. ‬

Jag hade gjort en intervju under hösten 2018 där han pratade om hustrun L‪olas bortgång. ‬
‪Då var han pigg. ‬
‪Nu var han trött.‬
‪Jag sa till sportchefen när jag kom in på redaktionen:‬
‪- Lennart har inte långt kvar nu.‬
‪Mötet på kinarestaurangen blev sista gången jag träffade Lennart. ‬
‪- Hur mår du? frågade jag.‬
‪Det viftade han bort.‬
‪- Mår Du bra? sa Lennart och släppte inte min hand. ‬

‪Lennart Johansson brydde sig mer om andra än sig själv. Hans styrka var att kliva rakt in en strid mellan två olika uppfattningar och få alla att enas om en framkomlig väg. Han var fenomenal på att hitta lösningar. ‬”Johansson” som han ofta kallades.
‪Han jobbade in i det sista. Det lindrade saknaden efter hustrun Lola. Lennart behöll sitt kontor på Svenska Fotbollförbundets kansli. Jag vet att Lennart älskade fotbollen. Och han höll AIK ännu högre.‬

I den sista intervjun beskrev jag honom så här:‬
En ärlig man, i en oärlig tid.
Medan pamparna i de stora fotbollsförbunden åkt dit en efter en har det aldrig riktats några misstankar mot före detta Uefa-president Lennart Johansson”.
‪I fredags ringde en chef och berättade att det kommit ett tips om att Lennart åkt in på sjukhus. Jag ringde hem till Lennart, han hade fortfarande hemtelefon, men fick inget svar. Jag brukade ringa honom i bland, inte alltid för intervjuer, utan för att jag tror att han uppskattade det. Jag tror att alla människor som blir gamla, som förlorar vänner och livskamrater, kan känna sig ensamma. Hur många barn och barnbarn de än har, och Lennart hade många. ‬

‪Jag ringde dagen efter också men ingen svarade. Och inte när jag ringde i måndags heller. Jag förstod att det var allvar. Lennart Johansson, 89, hade slutat svara i telefon.
‪Men även om jag hade fått tag på honom, så ‬hade han säkert viftat undan oron och frågat med den genuina inlevelse hos någon som bryr sig mer om andra än sig själv:
– Hur mår Du?

Nu har det blivit din tur att vila, Lennart, vare sig du ville det eller inte.
Och vila i frid, för det har du sannerligen förtjänat.
Lennart Johansson 1929-2019

Kategorier Nyheter, personligt
Taggar fotboll

Fotbollsfans vs verkligheten 

av Robbie Lauler

Fans kan vara roliga ibland. Oavsett de kommer från Stockholm, Göteborg eller Malmö. Häromveckan kom det fram en AIK:are till mig och samtalet gick ungefär så här:

– Varför skriver du massa skit om AIK?

– Skit? Jag hyllade er från guldtips till mål i fjol.

– Ja men då vann vi ju guld!?

– Ja, och i år har ni hittills presterat sämre.

 

Göteborgaren säger:

– Jaha, nu skriver du minsann bra om Blåvitt, din kappvändare.

– Ni spelar effektiv fotboll och tar mycket poäng med ett ungt lag.

– Så lät det inte ifjol!

– Nä men då höll ni ju på att åka ur också.

 

Och i Malmö ungefär så här just nu:

– Varför skriver du så positivt om Malmö?

– Tja, ni vinner era matcher och leder serien?

– Jo men vi spelar ju alldeles för dåligt.

Kategorier allsvenskan
Taggar allsvenskan

Om vikten av att stå för det man skriver

av Robbie Lauler

Om jag som journalist är starkt kritisk – som jag var mot IFK Göteborgs prestationer och resultat 2018 – ja då måste jag också ge laget det beröm de förtjänar när det går bättre igen.

Jag tycker inte det är konstigt alls. 

IFK Göteborgs vändning började synas mot Elfsborg (3-0), fortsatte mot Djurgården (1-2 på Tele 2) och Helsingborg (3-1) samt kulminerade med 3-0 mot AIK (se skärmdumpar nedan från mina analyser).

Så här har journalistik alltid fungerat och jag ser ärligt talat inte problemet.

Nu har till exempel AIK gjort en rad svaga, spelmässiga insatser mot bakgrund av att de är regerande mästare och den trupp de har – ska media inte kritisera Gnaget då?

För mig är det självklart: ris när det går dåligt under en period, ros när det går bra, jag menar, annars skulle alla artiklar alltid ha samma rubrik:
Håll ut, snart vänder det!”. 

För det vänder nästan alltid, förr eller senare.

Men hur kul skulle det vara? Och just på våra storklubbar tycker åtminstone jag att det ska ställas högre krav. På Blåvitt i fjol, på AIK nu.

Jag står för det jag skrev då, jag står för det jag skriver nu. Eftersom IFK Göteborg levererade dåligt då, och radikalt bättre nu, ser jag ingen motsättning.

– – – – – – – – – – – – – – –

Min kritik under säsongen 2018 handlade om trebackslinjen som jag upplevde att spelarna var otrygga i, att spelet på egen planhalva var för naivt och satte backlinjen i hopplösa situationer på grund av återkommande bolltapp, att centrala anfallaren fick för lite hjälp och därmed inte lyckades få fast bollen högre upp i planen. Jag ansåg att Blåvitt borde sätta defensiven i första hand för att sedan spela ett rakare anfallsspel, söka snabbare vägar framåt. Det resulterade i den här krönikan om Blåvitt i oktober, alltså långt in på säsongen. Där höll jag tränare Poya Asbaghi som ansvarig för att dittills inte ha vidtagit nödvändiga förändringsåtgärder (sportchefen Mats Gren hade jag kritiserat i olika mediesammanhang tidigare, men jag tyckte att även tränaren borde kritiseras).

– – – – – – – – – – – – – – –

Vem vet, kanske åldras de här artiklarna sämre än min kritik i höstas?

Var fan är faxen?

av Robbie Lauler

Det började med ett tips, fortsatte med att jag slog ett kontrollsamtal till Kronofogdemyndigheten, ledde till ett intressant nyhetsuppslag och föranledde följande fråga till handläggaren jag hade på tråden:

– Kan du mejla mig alla offentliga handlingar i ärendet?

Svaret?

– Vi kan tyvärr bara posta eller faxa.

Fax? Det var ett tag sedan jag hörde det ordet, men påminde mig om att det brukade finnas ett faxnummer i papperstidningen förr i världen…

 

 

 

 

 

…mycket riktigt, precis under en ilsken ledartext signerad Daniel Suhonen hittade jag ett faxnummer från en annan tid och ett annat liv, och jag bad handläggaren faxa alla handlingar till det.

Därmed återstod bara ett problem: var fan är faxen?

Jag staplade runt ett par varv på mina någorlunda nyopererade höfter, men gav snart upp letandet.

I stället tog jag hjälp av chefredaktörsassistenten som bad mig fråga nyhetschefen som bad mig fråga en annan nyhetschef som berättade att faxen är digitaliserad nuförtiden. I vårt intranät finns något som heter Faxlådan och där hamnar alla fax.

Så jag gick in på intranätet och hittade Faxlådan och klickade mig in, men faxen från Kronofogdemyndigheten lös med sin frånvaro.

Däremot låg där ett par andra fax, från typ Säpo, och jag mejlade kollegan som de var attesterade till: vilket nummer gäller egentligen?

– Det är 08-725 2040! Alltid härligt att faxa, svarade kollegan glatt.

Med andra ord: jag hade gett Kronofogdemyndigheten fel faxnummer. Och givetvis glömt att ta handläggarens namn.

Men skam den som ger sig.

Faxnumret 08-600 01 77 måste ju gå någonstans, tänkte jag, så jag frågade Christer D (han ser till att det finns nybryggt kaffe, byter tidningar i tidningsställen och fyller på fruktkorgarna samt en hel del annat mer eller mindre nödvändigt och är dessutom pålitlig som ett schweiziskt arméur, men inte heller Christer D hade någon aning om vart faxnumret gick).

Så jag gick bort till det som är kvar av pappersredaktionen, som håller till i en mer avskild del av kontorslandskapet numera, och frågade pappersredaktören om han visste något om faxnumret som dag efter dag står i vår papperstidning, men pappersredaktören såg ut som ett frågetecken och bad mig kolla med Roffe Ginman som sköter arkivet och har jobbat på Aftonbladet i exakt 51 år snart, men inte ens självaste Roffe Ginman visste något om faxnumret i papperstidningen.

Så jag vände mig till HR-avdelningen eftersom de ibland har koll på vissa saker. Där fick jag hjälp av en annan tidningssenior som trodde sig veta att det stod en fax borta vid chefredaktörens rum så vi gick dit men om det en gång stått en fax där så stod den i alla fall inte kvar längre.

HR-senioren tipsade mig då om att ringa vaktmästeriet vilket jag gjorde och vaktmästaren kunde efter visst huvdkliande påminna sig om att faxnumret eventuellt gick till någon av redaktionens drygt tio skrivare. Han visste dock inte vilken skrivare, men lovade att återkomma, men det dröjde och dröjde och dröjde…

Så plötsligt, som en skänk från ovan, plingade det till i mejlkorgen. Det var handläggaren från Kronofogdemyndigheten. Tydligen kunde de mejla ändå, dock inte de aktuella handlingarna, utan följande:

”Hej!
Pratade med dig tidigare idag angående (…). Jag fick ett faxnummer av dig och jag får tillbaka faxet. Dvs att numret stämmer inte eller så är faxen avstängd. Återkom med det korrekta numret alternativt en adress jag kan skicka det till med posten”.

Vilken glädje och lättnad. Jag gav honom det nya faxnumret, det som går till den digitala Faxlådan, och nu återstår bara att håva in fisken så att säga.

Så om ni undrar varför mitt eventuella knäck om ekonomiska bekymmer hos en svensk fotbollsklubb dröjer så ha lite tålamod – nu är handlingarna äntligen på G.

…och som en bonus sprang jag dessutom på ett helt annat avslöjande; nämligen att faxnumret som står i Aftonbladets redaktionsruta inte är aktuellt längre.

Jakten på de 29 miljonerna

av Robbie Lauler

IFK Göteborgs årsredovisning för 2018 offentliggjordes i dag. Den stora bilden var relativt känd: Blåvitt hade ett stort driftsunderskott (33,5 miljoner kronor) men resultatet räddades av vinst efter spelarförsäljningar (37,7 miljoner kronor) till ett försiktigt plus (1,3 miljoner kronor). Agentkostnader på drygt åtta miljoner kronor (!) sticker ut.

Det är tydligt att IFK Göteborg har betalat för höga löner till för svaga spelare. Samtidigt har den sportsliga ledningen levererat för låg tabellplacering i förhållande till de totala personalkostnaderna. Kort sagt: IFK Göteborg har underpresterat allt mer senaste åren. För det är sportchef och tränare ansvariga.

Idag har IFK Göteborg ingen sportchef, ingen kassör och ingen ekonomichef inför ett år då omsättningen enligt rambudgeten ska öka med 29 miljoner kronor (om man tar bort spelarförsäljningar). Ett år som har inletts med respass ur svenska cupen efter ett sabotage organiserat av personer i den egna klacken. Ett år som är det kanske viktigaste på jag vet inte hur länge att överleva i allsvenskan eftersom de centrala avtalen (tv- och spelavtal) går upp med upp med runt 100 procent till säsongen 2020.

IFK Göteborgs rambudget för 2019 innehåller 29 miljoner kronor mer i omsättning än 2018-resultatet (spelarförsäljningarna borträknade) och frågan är: var ska dessa 29 miljoner komma ifrån för att nå rambudgetens nollresultat (eller 930 000 kronor plus för att vara exakt)?

Jag ställde frågorna till klubbdirektören Max Markusson. Till att börja med om det är det här som ligger bakom att föreningens ekonomichef valde att kliva av tidigare i år?
– Anledningen till att vår ekonomichef slutar är fortfarande en sak mellan mig och henne. Eftersom hon inte talat med media om frågan så är allt bara spekulationer, säger Max.
* Var ska ni hitta de extra 29 miljonerna?
– Rambudgeten innehåller fortfarande intäkter från transfers så det är direkt felaktigt. Dock så är det inget vi specar ut.
* Hur ser du på ert ekonomiska utgångsläge utifrån detta perspektiv?
– Jag har hela tiden varit tydlig med att vår situation är tuff och utmanande. 2019 behöver vi göra allting rätt, men fortfarande så finns det en realism i detta som gör att vi tror på vår linje, säger Max Markusson.

Det är här IFK Göteborg står just nu, i uppstarten av ett år där allt måste göras rätt. För Blåvitts del kunde det dock inte ha börjat på ett sämre sätt, men de som sköt raketerna på Bravida Arena har fortfarande inte klivit fram för att kommunicera vilket ansvar de tänker ta på kort och lång sikt.

Kategorier allsvenskan

En lektion i journalistik

av Robbie Lauler

I dag levererade jag mitt allsvenska förhandstips och det blev så klart mycket reaktioner. Det blir det alltid. Det spelar ingen roll hur jag tippar, det blir alltid mycket reaktioner.

* Tippar jag som majoriteten då är jag en feg fan som gjort copy/paste på fjolåret och satt nykomlingarna på nedflyttning.

* Tippar jag inte som majoriteten är jag en klickfiskande provokatör som vill ha uppmärksamhet.

Allt det där vet jag naturligtvis om – och skiter i.

Tipset är Plus-låst och har överhuvudtaget inget med klick att göra. Om jag hade velat jaga klick hade steg ett varit att INTE publicera som Plus. Artiklar som är Plus får nämligen aldrig många klick. De får inte ens en tiondel av klicken som en öppen artikel får.

Det finns tre övergripande syften med publiceringen av årets förhandstips:

1. Att ge de prenumeranter som skaffat Plus under januari/februari (då vi satsat stort på allsvenskan) en gedigen och genomarbetad lägesuppdatering för samtliga lag här och nu. Därför är tipset 30 jävla tusen tecken långt. Det är längre än ett Niva-dokument. Jag skrev på det i fem dagar och är nöjd med många av analyserna och formuleringarna. Det är ni som läst det också, tack för det.

2. Sälja Plus. Jag hoppas det kan leda till cirka 50 nya Plus-abonnemang. Det är rimligt. Plus-materialet ska vara något extra, fördjupande, för de som vill veta mer. Det är motsatsen till klickartiklar.

3. Ge min bild av vad jag tror om allsvenskan här och nu. Jag tror att Blåvitt ryker, att Gnaget floppar, är inte helt övertygad om att Malmö vinner och tycker Bajen gör väldigt mycket rätt.

Om ni har hört, läst, trott, tyckt eller sagt något annat så är det fel. Ovan har ni anledningarna till att jag tippade allsvenskan i dag – och här kan ni läsa hela mastodontgenomgången:

Robert Lauls allsvenska förhandstips 2019.

FAS TVÅ

av Robbie Lauler

Den allsvenska försäsongen är på väg in i fas två. Det innebär att rapporteringen snart förändras. Från fokus på sportchefer, nyförvärv och truppbyggen (där Sportbladet har varit ledande i bevakningen under januari/februari, enligt mig) går det nu över till matcher, startelvor, taktik och prestationer.

Glöm allt ni sett under träningsmatcherna. Det saknar värde i ett större perspektiv. Det handlar mer om att få igång kroppar, leta efter tempot. Själv ser jag inga träningsmatcher. Det är en principsak.

Men nästa helg börjar svenska cupen och då är det plötsligt på riktigt. Då betyder resultatet något. Det innebär inte att spelet sitter direkt, däremot kommer man kunna se vad lagen vill göra när det är på allvar.

Det gör också att det börjar bli dags att sätta ihop det traditionella allsvenska förhandstipset. Det borde rimligen passa bra framåt fredag. Redan på lördagen kliver ju BK Häcken och AIK in i spel mot Brage respektive J-Södra. Östersund-Halmstad, Karlstad-Sirius och Örebro-Gais är andra cupmatcher att se fram emot under lördagen. Sedan rullar det på under söndag och måndag.

Att tippa serien innan svenska cupen är så klart vanskligt. Men dels tror jag ingen har följt den här försäsongen lika noggrant som jag (pga tvungen då jag varit borta i två år), dels har jag tillgång till det ryska spionföretaget Instat. Där finns allt om jag behöver backa bandet. Med allt menar jag allt. Varenda sekund fem år bakåt om jag vill titta på hela matcher exempelvis.

Jag tror att vi kommer se en tredelad allsvenska 2019:

* Ett bottenstrid med sex lag.

* Ett ingenmansland bestående av fem lag.

* Och fem lag som gör upp om ”Lennart” och Europa-platserna.

Framåt fredag tänkte jag konkretisera jag detta till ett förhandstips plats 16-1.

Väcker det några tankar?

Det kan inte fortsätta så här – om spel och spelreklam

av Robbie Lauler

Något som närapå golvade mig under min beroendebehandling var spelmissbrukarnas situation. Man ska inte jämföra grader i helvetet, men på vissa sätt är spelberoendet det värsta beroendet av alla.

Många missbrukare – oavsett vad man missbrukar – förlorar arbete, bostad, vänner och familj. Efter avslutad behandling handlar det om att börja bygga upp allt igen, brick by brick.

Spelmissbrukarna har ofta förlorat allt det här, dessutom med sådana astronomiska, ekonomiska skulder att de aldrig kan bli skuldfria igen under en livstid. Jag tänkte: vilken jävla uppförsbacke måste inte det vara ovanpå allt annat elände.

Jag själv – som hade kvar arbete, bostad och vänner, ja till och med en ganska bra fondportfölj – insåg att min egen resa med alkoholismen var rena nedförsbacken jämfört med de oerhörda härvor spelmissbrukarna försatt sig i genom sin sjukdom.

Ovanpå allt detta måste spelmissbrukarna idag hantera en fullständigt absurd mängd spelreklam. Som nykter alkoholist störs jag överhuvdtaget inte av alkoholreklam, jag upplever att den är ansvarsfullt utformad och jag ser den ärligt talat inte särskilt ofta. Jag tänker åtminstone inte på den. Där fungerar det bra, upplever jag.

Men spelreklamen…ja ni vet ju själva hur fan det ser ut.

I dag finns den överallt, och då menar jag verkligen överallt: på tv:n, i medierna, på busskurarna, i tunnelbanan, på sociala medier, nätsajter och i de populära poddarna. Samhället är fullständigt genomsyrat av spelreklam, på nästan alla nivåer. Och inte sällan är det stora, kända profiler som är ambassadörer och marknadsförare: Zlatan Ibrahimovic, Mikael Persbrandt, Sarah Sjöström, Måns Zelmerlöw och Henric Lundqvist. Varför vill de att vi ska spela mer (vilket ju är reklamens syfte)?

Dessutom har spelformer som nätcasinon tillkommit senaste åren och all modern forskning visar att det är den överlägset farligaste spelformen ur ett beroendeperspektiv: det går så fruktansvärt snabbt från insats till utfall, och förlusterna kan lika snabbt bli fruktansvärt stora. I min granskning av nätcasinon 2016 provspelade jag sex olika nätcasion och beskrev upplevelsen i en krönika: ”Efter en dryg timme på nätkasinot kommer tankarna. Ett bekant sug i kroppen. En känsla som är lätt att bli maktlös inför: Jag vinner nog nästa gång…”.

Det är detta man behöver förstå innan man skriver ledarkrönikor som Per Gudmundssons på SvD som på fullt allvar argumenterar för att reklamen inte är något problem eftersom antalet spelberoende inte blivit fler under hans mätperiod. Och särskilt mycket mer pengar spelar svensken inte bort idag jämfört med några år bakåt i tiden, har Gudmundsson räknat ut.

Men det är skillnad på att över lång tid förlora 50 000 på en Jack Vegas-maskin, jämfört med att spela bort 22 miljoner kronor på ett nätcasino som man stulit från sitt företag under ett drygt år. Till och med en avgörande skillnad. Och effekterna av den till mängden extrema och till utformningen hänsynslösa reklammangling vi nu ser är naturligtvis alldeles för tidigt för att kunna dra några slutsatser av. Hur kan Gudmundsson – med sin bräckliga bild av spelproblematiken – ha en susning om hur det här kommer påverka oss på sikt? Och hur kan man i så fall slå fast att det är utan risker. Det är nya svar byggda på daterade fakta, i bästa fall halvsanningar, oftare rent bedrägligt och förrädiskt.

Till sist: jag vet att folk kommer fråga hur jag kan jobba på Aftonbladet/Sportbladet som också pumpar ut reklam och dessutom startar en spelsajt. Det är klart att jag personligen önskar att vi inte gjorde något av det. Jag skulle gärna sänka min lön om så krävdes för att tidningen valde andra sorters annonsörer och inriktningar. Det har jag skrivit och argumenterat för många gånger, offentligt och i olika samtal.

Borde jag i så fall säga upp mig? Vissa tycker ju det. Själv anser jag att det vore det dummaste jag kan göra som journalist. Som journalist bör man fortsätta att granska spelbolagen samt att rapportera om avigsidorna med spel. Att säga upp sig för att undvika en ogenomtänkt hyckelridebatt skulle bara leda till att en mindre kritisk röst än min fick min roll på tidningen, medan jag själv fick ställa mig nere på torget i Solna centrum med ett plakat. Då är det bättre att utnyttja min position.

Jag tycker varken att alkohol, spel eller spelreklam bör förbjudas. Men det kan heller inte fortsätta se ut som det gör nu kring spelet, oavsett vad ledarskribenter som Per Gudmundsson hävdar. Så låt oss andra fortsätta kampen för de medmänniskor som är på väg ner i skiten, i stället för att vi som tycker någorlunda likadant kräver av varandra att vi ska säga upp oss från våra arbetsplatser.

Sida 1 av 397
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB