En lektion i journalistik

av Robbie Lauler

I dag levererade jag mitt allsvenska förhandstips och det blev så klart mycket reaktioner. Det blir det alltid. Det spelar ingen roll hur jag tippar, det blir alltid mycket reaktioner.

* Tippar jag som majoriteten då är jag en feg fan som gjort copy/paste på fjolåret och satt nykomlingarna på nedflyttning.

* Tippar jag inte som majoriteten är jag en klickfiskande provokatör som vill ha uppmärksamhet.

Allt det där vet jag naturligtvis om – och skiter i.

Tipset är Plus-låst och har överhuvudtaget inget med klick att göra. Om jag hade velat jaga klick hade steg ett varit att INTE publicera som Plus. Artiklar som är Plus får nämligen aldrig många klick. De får inte ens en tiondel av klicken som en öppen artikel får.

Det finns tre övergripande syften med publiceringen av årets förhandstips:

1. Att ge de prenumeranter som skaffat Plus under januari/februari (då vi satsat stort på allsvenskan) en gedigen och genomarbetad lägesuppdatering för samtliga lag här och nu. Därför är tipset 30 jävla tusen tecken långt. Det är längre än ett Niva-dokument. Jag skrev på det i fem dagar och är nöjd med många av analyserna och formuleringarna. Det är ni som läst det också, tack för det.

2. Sälja Plus. Jag hoppas det kan leda till cirka 50 nya Plus-abonnemang. Det är rimligt. Plus-materialet ska vara något extra, fördjupande, för de som vill veta mer. Det är motsatsen till klickartiklar.

3. Ge min bild av vad jag tror om allsvenskan här och nu. Jag tror att Blåvitt ryker, att Gnaget floppar, är inte helt övertygad om att Malmö vinner och tycker Bajen gör väldigt mycket rätt.

Om ni har hört, läst, trott, tyckt eller sagt något annat så är det fel. Ovan har ni anledningarna till att jag tippade allsvenskan i dag – och här kan ni läsa hela mastodontgenomgången:

Robert Lauls allsvenska förhandstips 2019.

FAS TVÅ

av Robbie Lauler

Den allsvenska försäsongen är på väg in i fas två. Det innebär att rapporteringen snart förändras. Från fokus på sportchefer, nyförvärv och truppbyggen (där Sportbladet har varit ledande i bevakningen under januari/februari, enligt mig) går det nu över till matcher, startelvor, taktik och prestationer.

Glöm allt ni sett under träningsmatcherna. Det saknar värde i ett större perspektiv. Det handlar mer om att få igång kroppar, leta efter tempot. Själv ser jag inga träningsmatcher. Det är en principsak.

Men nästa helg börjar svenska cupen och då är det plötsligt på riktigt. Då betyder resultatet något. Det innebär inte att spelet sitter direkt, däremot kommer man kunna se vad lagen vill göra när det är på allvar.

Det gör också att det börjar bli dags att sätta ihop det traditionella allsvenska förhandstipset. Det borde rimligen passa bra framåt fredag. Redan på lördagen kliver ju BK Häcken och AIK in i spel mot Brage respektive J-Södra. Östersund-Halmstad, Karlstad-Sirius och Örebro-Gais är andra cupmatcher att se fram emot under lördagen. Sedan rullar det på under söndag och måndag.

Att tippa serien innan svenska cupen är så klart vanskligt. Men dels tror jag ingen har följt den här försäsongen lika noggrant som jag (pga tvungen då jag varit borta i två år), dels har jag tillgång till det ryska spionföretaget Instat. Där finns allt om jag behöver backa bandet. Med allt menar jag allt. Varenda sekund fem år bakåt om jag vill titta på hela matcher exempelvis.

Jag tror att vi kommer se en tredelad allsvenska 2019:

* Ett bottenstrid med sex lag.

* Ett ingenmansland bestående av fem lag.

* Och fem lag som gör upp om ”Lennart” och Europa-platserna.

Framåt fredag tänkte jag konkretisera jag detta till ett förhandstips plats 16-1.

Väcker det några tankar?

Det kan inte fortsätta så här – om spel och spelreklam

av Robbie Lauler

Något som närapå golvade mig under min beroendebehandling var spelmissbrukarnas situation. Man ska inte jämföra grader i helvetet, men på vissa sätt är spelberoendet det värsta beroendet av alla.

Många missbrukare – oavsett vad man missbrukar – förlorar arbete, bostad, vänner och familj. Efter avslutad behandling handlar det om att börja bygga upp allt igen, brick by brick.

Spelmissbrukarna har ofta förlorat allt det här, dessutom med sådana astronomiska, ekonomiska skulder att de aldrig kan bli skuldfria igen under en livstid. Jag tänkte: vilken jävla uppförsbacke måste inte det vara ovanpå allt annat elände.

Jag själv – som hade kvar arbete, bostad och vänner, ja till och med en ganska bra fondportfölj – insåg att min egen resa med alkoholismen var rena nedförsbacken jämfört med de oerhörda härvor spelmissbrukarna försatt sig i genom sin sjukdom.

Ovanpå allt detta måste spelmissbrukarna idag hantera en fullständigt absurd mängd spelreklam. Som nykter alkoholist störs jag överhuvdtaget inte av alkoholreklam, jag upplever att den är ansvarsfullt utformad och jag ser den ärligt talat inte särskilt ofta. Jag tänker åtminstone inte på den. Där fungerar det bra, upplever jag.

Men spelreklamen…ja ni vet ju själva hur fan det ser ut.

I dag finns den överallt, och då menar jag verkligen överallt: på tv:n, i medierna, på busskurarna, i tunnelbanan, på sociala medier, nätsajter och i de populära poddarna. Samhället är fullständigt genomsyrat av spelreklam, på nästan alla nivåer. Och inte sällan är det stora, kända profiler som är ambassadörer och marknadsförare: Zlatan Ibrahimovic, Mikael Persbrandt, Sarah Sjöström, Måns Zelmerlöw och Henric Lundqvist. Varför vill de att vi ska spela mer (vilket ju är reklamens syfte)?

Dessutom har spelformer som nätcasinon tillkommit senaste åren och all modern forskning visar att det är den överlägset farligaste spelformen ur ett beroendeperspektiv: det går så fruktansvärt snabbt från insats till utfall, och förlusterna kan lika snabbt bli fruktansvärt stora. I min granskning av nätcasinon 2016 provspelade jag sex olika nätcasion och beskrev upplevelsen i en krönika: ”Efter en dryg timme på nätkasinot kommer tankarna. Ett bekant sug i kroppen. En känsla som är lätt att bli maktlös inför: Jag vinner nog nästa gång…”.

Det är detta man behöver förstå innan man skriver ledarkrönikor som Per Gudmundssons på SvD som på fullt allvar argumenterar för att reklamen inte är något problem eftersom antalet spelberoende inte blivit fler under hans mätperiod. Och särskilt mycket mer pengar spelar svensken inte bort idag jämfört med några år bakåt i tiden, har Gudmundsson räknat ut.

Men det är skillnad på att över lång tid förlora 50 000 på en Jack Vegas-maskin, jämfört med att spela bort 22 miljoner kronor på ett nätcasino som man stulit från sitt företag under ett drygt år. Till och med en avgörande skillnad. Och effekterna av den till mängden extrema och till utformningen hänsynslösa reklammangling vi nu ser är naturligtvis alldeles för tidigt för att kunna dra några slutsatser av. Hur kan Gudmundsson – med sin bräckliga bild av spelproblematiken – ha en susning om hur det här kommer påverka oss på sikt? Och hur kan man i så fall slå fast att det är utan risker. Det är nya svar byggda på daterade fakta, i bästa fall halvsanningar, oftare rent bedrägligt och förrädiskt.

Till sist: jag vet att folk kommer fråga hur jag kan jobba på Aftonbladet/Sportbladet som också pumpar ut reklam och dessutom startar en spelsajt. Det är klart att jag personligen önskar att vi inte gjorde något av det. Jag skulle gärna sänka min lön om så krävdes för att tidningen valde andra sorters annonsörer och inriktningar. Det har jag skrivit och argumenterat för många gånger, offentligt och i olika samtal.

Borde jag i så fall säga upp mig? Vissa tycker ju det. Själv anser jag att det vore det dummaste jag kan göra som journalist. Som journalist bör man fortsätta att granska spelbolagen samt att rapportera om avigsidorna med spel. Att säga upp sig för att undvika en ogenomtänkt hyckelridebatt skulle bara leda till att en mindre kritisk röst än min fick min roll på tidningen, medan jag själv fick ställa mig nere på torget i Solna centrum med ett plakat. Då är det bättre att utnyttja min position.

Jag tycker varken att alkohol, spel eller spelreklam bör förbjudas. Men det kan heller inte fortsätta se ut som det gör nu kring spelet, oavsett vad ledarskribenter som Per Gudmundsson hävdar. Så låt oss andra fortsätta kampen för de medmänniskor som är på väg ner i skiten, i stället för att vi som tycker någorlunda likadant kräver av varandra att vi ska säga upp oss från våra arbetsplatser.

LAUL MÖTER managers, tränare, sport- och klubbchefer i allsvenskan

av Robbie Lauler

1. JESPER JANSSON, sportchef HammarbyIF

Att allsvenska sportchefer jobbar 24 timmar om dygnet är ingen hemlighet och ingen nyhet. Jesper Janssons telefon ringer och vibrerar flertalet gånger innan vi hunnit prata i fem minuter. Han slår av ljudet och petar ner mobilen i jeansfickan. Som den rutinerade sportchef han hunnit bli har Jesper sina knep för att få ihop tillvaron:
– Om jag ska ta ledigt några dagar gör jag gärna det i samband med ett jobbuppdrag. Till exempel skulle jag besöka Juventus strax innan jul. Då tog jag med sonen så kombinerade vi arbetsresan med lite skidåkning, säger han.
Hammarbys sportchef bär en stålklocka som syns, bruna stövlar och en matchande, ribbstickad tröja av senaste modell. Han tar emot på splitternya klubbhuset i Årsta där föreningen är samlad sedan en knapp vecka, alldeles intill konstgräset som också byts mot ett nytt i dagarna. Pablo Pinones-Arce kommer upp för en trappa, Erik Sundin kliver ut genom en dörr och Stefan Billborn försvinner in genom en annan. Det är full fart, alla är här, försäsongen igång.
– Sedan på sommaren, då kan man dra ut skrivbordet på altanen och kolla träningen samtidigt som man jobbar, säger Jesper Jansson och visar stolt upp föreningens nya ”hem”. Betydelsen av ett sådant förtjänar att poängteras, både vad gäller att kunna visa upp för potentiella nyförvärv och för interkommunikation och arbetsmiljö:
– Det handlar om att öka självförtroendet på alla områden. Nu börjar det likna något. Innan var det division fyra-nivå. Vi satt utspridda över halva södra Stockholm, säger Jesper och pekar på en glänsande maskin:
– Har du fått kaffe?

Läs vidare: Så ska Hammarby vinna mer – med hjälp av Juventus
Lyssna på podden: Robert Laul möter Jesper Jansson

 

2. JENS GUSTAFSSON, manager IFK Norrköping

I begreppet ”manager” ryms som bekant både sportchefens och tränarens arbetsuppgifter, men det är definitivt mer tränare än sportchef över Jens Gustafssons outfit denna torsdag. Han tar emot i entrén till Östgötaporten i en neongul tröja och ett par tajta träningsbyxor. Jag hade väntat mig en hjälpligt struken skjorta åtminstone.
Själv menar Jens att det är säsongsbetonat.
– Efter vår sista match, Häcken på Hisingen, har jag varit mycket mer sportchef. Och även den här veckan och nästa. Sedan tar tränarskapet över min tankeverksamhet mer och mer, säger han.
Så hur går det ihop med klädvalet? Jodå, det finns förklaring till det också.
– Jag har lite svårt att vara på ett ställe. Jag vill gärna vara med på träningsplanen också, erkänner Jens Gustafsson.
Jag inbillar mig att ”manager” måste se ganska bra ut på visitkortet, men titlar är inget Jens Gustafsson fäster någon större vikt vid.
– Människor följer inte titlar, de följer något annat. De följer mod, säger han.
Just ordet ”mod” är speciellt. I många år trodde jag själv att mod handlade om våghalsiga upptåg eller att gå i fronten för en tidning som uppburen profil. Men livet skulle lära mig att mod är motsatsen till rädsla. Mod betyder att inte vara rädd.
Jag frågar Jens Gustafsson vad han menar med att ”människor följer mod”?
– Det finns många med chefstitel som inte agerar som ledare alls. Och det finns många utan titel som agerar som ledare ändå.
– Fotbollsspelare, eller andra högpresterande människor, följer inte efter någon på grund av en titel. Det krävs annat. Det krävs mod. Och med mod menar jag att man tar ansvar när saker inte går som de ska. Det skapar en vilja att i framtiden ge allt för den personen, säger Jens Gustafsson.

Läs vidare: Uppmanar publiken att bua – åt egna spelarna
Lyssna på podden: Robert Laul möter Jens Gustafsson

 

3. BOSSE ANDERSSON, sportchef Djurgårdens IF

Tiderna förändras, människor kommer och går, mycket är nytt i fotbollsvärlden i dag jämfört med för 19 år sedan då Sportbladet startades.
Men det finns ett par undantag.
Djurgårdens fotbollskansli är fortfarande beläget i Klocktornet på Stockholm Stadion och mannen som håller ihop föreningens sportsliga verksamhet heter fortfarande Bosse Andersson.
(Ska man vara petig låg kansliet på Valhallavägen en kort tid, och en ungefär lika kort tid sysslade ”Super-Bosse” med annat, men det får betraktas som parenteser i sammanhanget.)
Bosse, som fyllde 50 år i höstas, har varit verksam inom fotbollen i hela sitt liv, försakat mycket men upplevt desto mer.
– Det är klart man får offra och försaka en del, men jag tror det gäller alla yrken. Det finns fördelar med det här jobbet, jag har en stor frihet. Jag har fått uppleva så otroligt mycket och jag har en plan hur jag ska göra när jag är några år mer än 50 också, säger Bosse Andersson.
Under 2000-talet har han som klubbdirektör och sportchef varit med att vinna sju titlar (tre allsvenska guld och fyra cupguld) och vi ska strax återkomma till Bosses framtidsplan, både den för honom själv och för Djurgården fotboll – det som fortfarande efter 20 år driver honom och blivit någon form av fixering – men i dessa brinnande transfertider finns det ännu hetare frågor att ställa.
”Super-Bosse” är klädd i blåjeans, mörkblå tröja och en ljusblå skjorta där under. För mr Djurgården är ”Blåränderna” inte bara ett smeknamn på laget utan också en klädkod.

Läs vidare: ”Var över 50 miljoner i övergångssumma
Podd: Robert Laul möter Bosse Andersson


4. SONNY KARLSSON, sportchef BK Häcken

Bäst i väst?
BK Häckens sportchef tar emot på träningsanläggningen Gothia Park på Hisingen klädd i ett par beige chinos och en prickig skjorta. Över den en tajt, mörkblå väst.
Sonny Karlsson fyller 60 senare i år men han känns yngre. Kanske beror det på att han aldrig har långt till ett lagom elakt skämt. Som när Djurgårdens sportchef ”Super-Bosse” Andersson kommer på tal:
– Jag träffade Bosse i går. Han måste ha färgat håret, för nu hade han inga gråa hår längre. Men han gillar inte att jag säger det, säger Sonny med ett illa dolt leende.
Sedan Sonny Karlsson tog över som sportchef i BK Häcken 2008 har klubben inte bara etablerat sig på övre tredjedelen i allsvenskan, de har också haft tre olika tränare: Peter Gerhardsson, Mikael Stahre och Andreas Alm.
Gemensamma nämnare: Alla tre är förknippade med Stockholmslag och ingen är från Göteborg.
Vad detta beror på kan ur-göteborgaren Karlsson, uppvuxen i Mölndal och med över 300 A-lagsmatcher för BK Häcken, inte riktigt svara på.
– Jag har faktiskt inte tänkt på det, säger han.
Finns det inga bra göteborgare som är tränare?
– Det finns det säkert.
Vilka då?
– Eh…oj. Ja, vad finns det för några? Jag har inte funderat ett smack på det. Är Roger Gustafsson den siste stora?

Läs vidare: ”Guld inom tre år – annars slutar jag

Lyssna på podden: Robert Laul möter Sonny Karlsson

.

5. STEFAN ANDREASSON, klubbchef IF Elfsborg

Stefan Andreasson, 50, rullar in på parkeringen utanför Elfsborgs kansli i en mörk, rymlig Mercedes.
– Den är begagnad, från 2016, säger han om bilen som skiner som den vore sprillans ny.
Det är lördag förmiddag. A-truppen befinner sig i Florida på träningsläger. På Borås Arena spelar U19-laget mot Stabæk, Emir Bajramis första match som tränare, men klubbchef Andreasson har inte tid med försäsongsfotboll.
Han har blivit något av en nestor inom svensk fotboll, sedan i våras invald i styrelsen för intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef. Den här perioden ligger hans fulla fokus på spelaraffärer och sponsorer. I fjol hade Elfsborg sponsorintäkter på 39-42 miljoner kronor, helt i linje med målsättningen på 40 miljoner, en av av få kurvor som inte pekar brant neråt.
I år ska den siffran upp ännu mer.
– Vi behöver mer pengar för att kunna utmana. Det var en bra dag i går, konstaterar Andreasson när han slår sig ner i intervjustolen i klädd en välstruken blå skjorta. Det tjocka, bruna håret ligger där det ska.
Mycket, för att inte säga allt, har förändrats för Elfsborg och Stefan Andreasson sedan han inledde sin tid i klubbledningen som spelande sportchef vid millennieskiftet. Han minns hur dåvarande tränaren B-A Strömberg glömde bort att Andreasson var en del av spelartruppen under en presentation. Till slut räckte en i styrelsen upp handen: ”Du B-A, ska inte Stefan vara med också?”
– ”Just det” sa B-A och så fick han skriva upp mig längst ner, berättar Andreasson och lägger till:
– Sedan gick han till sommaren.
Var det du som sparkade honom?
– Nej, det handlade inte om det. B-A var grym, men vi skiljdes åt.
Sannsagan om hur Anders Svensson på planen och Stefan Andreasson vid sidan av gjorde Elfsborg till ett topplag och maktfaktor i svensk fotboll under 2000-talet, tog två SM-guld och nådde Europaplats år efter år har berättats många gånger.
Nu finns det en ny historia att berätta.

Läs vidare: ”Efter jätteförlusten – så ska Elfsborg lyfta igen
Lyssna på podden: ”Robert Laul möter Stefan Andreasson

.

6. DANIEL ANDERSSON, sportchef Malmö FF

Effektivitet.
Ordet används ofta, men sätts sällan i ett sammanhang.
Kanske är Daniel Andersson sportchefseffektiviteten personifierad?
– Hur lång tid tar det? undrar Daniel när vi slår oss ner i Stadions pressrum prick klockan 14.00.
Hans ton är nyfiken, inte stressad.
– En timme ungefär, svarar jag.
En dryg halvtimme senare är frågorna slut och Daniel säger med ett snett leende:
– Jag visste att det inte skulle ta en timme.
Var det jag som hade för få frågor – eller Daniel som inte svarade på dem?
Intetdera.
Sportchef Andersson är den typ av intervjuobjekt som alltid tycks veta exakt vad han vill säga – och sedan säger det.
Det betyder inte att han duckar frågorna, tvärtom. Daniel levererar sitt svar och upprepar det om så krävs vilket gör följdfrågor överflödiga. Som journalist får du inte ut något av att ”lirka” med honom. Och genom att tjäna en halvtimme här och en halvtimme där får effektive Andersson mer tid över till sin huvudsakliga syssla: Att göra MFF ännu större, bättre och rikare. Det är nämligen det som är Daniels ansvarsområde.

Läs vidare: ”För dyrt att garantera ett SM-guld
Lyssna på podden: Bohman & Laul analyserar Daniel Andersson-intervjun

7. HENRIK RYDSTRÖM, tränare IK Sirius

I ett rödbrunt tegelhus intill Lötens idrottsplats har IK Sirius en ljus och fräsch kanslilokal på andra våningen med utsikt över konstgräset. Där ska jag träffa Henrik Rydström, 42.
Trodde jag.
I stället hittar jag honom i anslutning till spelarnas omklädningsrum, i ett litet förmak kallat ”tränarrummet”, hjälpligt möblerat med ett bord, fyra stolar, en kaffebryggare och ett skåp för svettiga träningskläder.
Långt ifrån så vitt och luftigt som inne på det nybyggda kansliet, men med en tydligare linimentdoft.
Henrik Rydström trivs uppenbarligen bäst nära sina spelare.
– Jag bestämde mig direkt jag blev tränare att jag ska prata mycket med spelarna. Jag saknade det när jag själv spelade. Man var i ett vakum där man fick tolka tränarens signaler. Jag tror inte på det, säger Rydström och lutar sig tillbaka i trästolen.
Efter 20 år som spelare och fem år som tränare i Kalmar FF stod det i höstas klart att han inte skulle få fortsätta som A-lagstränare. En situation hade uppstått där Rydström – som han själv beskriver det – blivit den tjatige tonårsgrabben som bott kvar hemma för länge.

Läs vidare: ”Henrik Rydström, 42, flyttar hemifrån
Lyssna på podden: Robert Laul möter Henrik Rydström

8. MAX MARKUSSON, klubbdirektör IFK Göteborg

Ett mötesrum på Kamratgården i februari 2019:
– Jag har varit klubbdirektör i sju månader. Det känns som jag har jobbat här i sju år.
Han säger det halvt på skämt, halvt på allvar, men syftningen går inte att missförstå: det har hänt en hel del i IFK Göteborg sedan Max Markusson tillträdde i juni 2018.
Vid något tillfälle i höstas kallade jag honom för ”Mad Max” Markusson via sociala medier. Mest som en ordlek, men sedan började det hända grejer.
Situationen runt Mats Gren blev ohållbar. Tillförordnade sportchefen Jonas Olsson avböjde att bli permanent. Kassören hoppade av i förtid. Styrelsens vice ordförande värvades av Kristdemokraterna. Ekonomichefen lämnade Blåvitt efter 20 års trogen tjänst.
Plötsligt var det som att den nytillträdde klubbdirektören satt uppe på Kamratgården med mängder av viktiga beslut att fatta, omgiven av tomma stolar. Och nu var ”Mad Max”-metaforen mer relevant: Mel Gibsons ensamme trafikpolis Max Rockatansky som försöker bringa ordning i kaoset i ett dystopiskt ökenlandskap i den australiensiska storfilmen från 1979, samma år som Max Markusson föddes i Karlstad.
– Men jag växte upp i Göteborg, är han noga med att påpeka.
Apropå ökenlandskap: kontorslokalerna på Kamratgårdens andra våning för tankarna till ett brevlådeföretag – sparsamt möblerat, tomt på folk.
Det har sina logiska förklaringar. Dels är A-truppen och de anställda runt laget i Portugal på träningsläger. Och dels pågår fortfarande Silly Season på den administrativa sidan med hög personalomsättning som följd.
– Kompetensväxling, kallar Max Markusson det, men ännu så länge är det bara ett ord.

Läs vidare: ”Vi har ingen plan för superettan
Lyssna på podden: Robert Laul möter ”Mad Max

9. ERIC LJUNGGREN, ordförande AIK FF

Eric Ljunggren, 40, ger sällan eller aldrig längre intervjuer. Men när jag kontaktar honom samma dag som Dagens Nyheter publicerat en stort uppslagen artikel med rubriken ”Djup klyfta inom AIK:s styrelse” tackar han ja direkt.
Vi bestämmer att ses på Aftonbladets redaktion två dagar senare, och bland mina kollegor startar en vadslagning om han kommer dyka upp.
Tjugo minuter innan utsatt tid får jag ett SMS och jag tänker spontant att ”jaha, där kom avbokningen”.
Men tvärtom.
Eric Ljunggren undrar bara om han ska köpa med sig bullar till intervjun.
Jag svarar att det finns kaffe och bananer och med detta låter han sig nöjas efter en liten utläggning om att han själv stod på läktaren när klacken kastade bananer på Djurgårdens målvakt på den tid fansen fortfarande ägnade sig åt sådant.
– Tiderna förändras och det gäller att hänga med, konstaterar vi närmast i mun på varandra.
Eric Ljunggren, född och uppvuxen i Stockholm, har gått från ståplatsläktaren, via chefs- och vd-jobb på Metro och DN, till att bli konsult inom kommunikation och sedan ett knappt år AIK FF:s ordförande.
Be mig beskriva Eric Ljunggren med en mening och jag skulle svara ”raka motsatsen till Johan Segui– inte bara utseendemässigt”.
Han beskriver sitt första år som styrelseordförande som ”fantastiskt”, tillsättningen av klubbdirektören Jens T Andersson som det ”viktigaste steget” och anledningen till att han inte gjort så många intervjuer som ett ”medvetet val att hålla låg profil”.
AIK:s bolagsordförande, Per Bystedt, gör om möjligt ännu färre intervjuer och jag frågar Eric Ljunggren varför AIK:s två högsta företrädare har som princip att knappt prata med media?

Läs vidare: ”Jag skiter i falanger

Lyssna på podden: Robert Laul möter Eric Ljunggren

Kategorier allsvenskan
Taggar allsvenskan

Journalister bäst på att analysera fotboll

av Robbie Lauler

Vi har använt vår statistiktjänst för första gången, nämligen i den här djupanalysen där jag tittar närmre på Bajen-värvningen Dennis Widgren.

Resultatet är enastående. Det är ett oslagbart verktyg. Jag skulle verkligen rekommendera att ni skaffar Plus där detta material kommer att presenteras framöver.

Jag kan gå in på exempelvis ”misstag” och se samtliga Dennis misstag i rörliga små 15-sekundersklipp senaste åren (tidsperioden är valbar). Eller så går jag på ”brytningar” och får 15-sekundersklipp på det. Inlägg, assist, mål med mera, med mera – ALLT finns och nästan allt går att få rörligt i färdiga små klipp.

Det här kommer naturligtvis förändra hela journalistiken kring svensk fotboll. Det är en revolution. Åsikternas tid är förbi. Krönikor och analyser kommer vila på en helt annan faktamässig grund, spelares insatser beskrivas mer detaljerat än någonsin tidigare och tränares uttagningar och taktik skärskådas långt mycket mer ingående.

Journalister har alltid varit bättre än spelare och fans på att beskriva, analysera och förstå vad som händer på planen. Det är själva poängen och anledningen till att folk läser oss mer än någon gång tidigare i historien. IFK Norrköpings Simon Thern gnällde på media ifjol men just där är den gode Thern snett på det. En spelare som springer runt och analyserar matchen framför sin egen prestation har fokus på helt fel sak.

Spelarnas möjligher att bedöma en match är sämre överlag. Av den enkla anledning att spelarna deltar i matchen vilket är en dålig position för en heltäckande, överblickande analys. Fansen står ofta på en kortsida, sysselsatta med banderoller, bengaler och allmänt bröl. Ej att förglömma den enögdhet som kan råda oavsett var fansen står eller sitter. Det är en dålig utgångspunkt för att bedöma insatser och matchutveckling.

Spelare och fans är väldigt bra på väldigt många saker, men inte på att analysera fotbollsmatcher. Tränare däremot, har oftast bra koll. Särskilt för att de ser om matcherna i efterhand samt jobbar med videoanalys.

Journalisterna sitter på arenans bästa platser, vi kan veva repriser på datorskärmen och bjuds dessutom på ett energivande pressfika i pausen. Därför har journalisternas analyser alltid varit mer tillförlitliga och träffsäkra. Det som nu händer, med den nya tekniken, är att analyserna blir snudd på helt exakta.

Nya tag 2019

av Robbie Lauler

När jag lanserade min bok (Alkisbarn // Fotboll, fylla och fajt) i våras lovade jag att fem kronor per sålt exemplar under 2018 skulle tillfalla Bris, Barnens rätt i samhället. Boken trycktes i 3000 inbundna exemplar och majoriteten är vad jag förstår sålda. Någon ny upplaga är inte planerad, däremot kommer boken ut som pocket i april.

Det dröjer tydligen tills alla returer är räknade osv innan det går att veta exakt hur många inbundna ex som såldes under 2018. Men skit samma: Jag chansar på att resten blir sålda på ett eller annat sätt framöver. Jag har därför swishat 15 000 kronor till Bris enligt överenskommelsen med mig själv.

Min nyårsförhoppning är att alla barn som Bris har hjälpt 2018 får ett bättre 2019. Det är så vi tar oss framåt, med ett litet steg i taget i rätt riktning.

Ett innerligt tack till alla er som köpte boken, ett extra varmt gott nytt år just till er, det här gjorde vi tillsammans, det är era pengar och nu kommer de till nytta.

Jag vill också skriva ett par ord direkt till Dig som är ensam just i kväll, nyårsafton 2019.

Kanske känns ensamheten aldrig så mycket som just på nyårsafton.
Att inte vara bjuden.
Att inte ha någon att bjuda.
Att vara den ingen tänker på.
Man undrar varför?
Är det något i ens beteende?
Kanske hade man mängder av vänner förut, men idag finns det få eller inga kvar i ens närhet.
Man undrar var det gick snett. När det började. Hur det kunde gå så långt att nyårsafton 2018 sitter man helt själv utan att ha någon att fråga varför.

Ni som är ensamma, ni är inte ensamma. Vi är mängder av människor som genomlider eller har genomlidit den här satans kvällen ensamma. Det är inte vårt fel att våra bekanta inte hade lust eller ork att ställa fram en stol till. Gått igenom telefonlistan igen. Tänkt efter lite.

Så vi vände ensamheten till vår fördel. Vi accepterade och omfamnade den. Vi tog kontroll över våra känslor och vårt öde och vi gick köpte något att äta och satte på en bra film och när raketerna flög i luften från grannens balkong så log vi för oss själva i vår soffa för vi visste att vi hade blivit lite modigare och tryggare inför nästa år. Och under det året behandlade vi våra medmänniskor särskilt väl och var extra ärliga mot både vår omgivning och oss själva, och om ingen jävel bjuder oss på nyårsfest då heller, då vet du åtminstone en sak till ett hundra procent:
Det är deras förlust, inte din.

Gott nytt år.
God fortsättning.
Med nya tag, mot 2019.

Kategorier personligt
Taggar personligt

Om min allsvenska ”comeback”

av Robbie Lauler

Under sommaren 2018 påbörjades en större omorganisation på Aftonbladet. Jag flyttades från Plus-redaktionen (som ska göras om) tillbaka till Sportbladet. Enligt bemanningsplanen är det där jag har min tjänst.

Det var jag inte nöjd med. 

Jag tyckte mina skäl att inte behöva återvända till sportjournalistiken var goda. En position så nära förknippad med mitt tidigare missbruk. Varför chansa? Men förklaringen jag fick var att detta är bäst för tidningen.

Efter att ha begrundat tillvaron under hösten har jag förlikat mig med situationen. Det är inte mitt beslut att återvända till Sportbladet, och jag får helt enkelt lyfta blicken från mig själv. Jag hoppas att det blir bra på alla plan. Jag är priviligerad jämfört med många andra kollegor i en tid då journalistisk kompetens pressas tillbaka till förmån för digital förmåga. Jag får möjligheten att återgå till mitt kärnområde allsvensk fotboll. Bevaka matcher, skriva krönikor, podda och fördjupa.

I dessa ekonomiskt ansträngda tider har vi dessutom identifierat åtminstone tre områden där vi kommer driva sportjournalistiken framåt trots sparkrav. Det är stimulerande och handlar om fotbollsstatistik och fotbollsekonomi. En mer faktabaserad journalistik, mindre känslor och färre åsikter.

Det är väl bara att acceptera att jag påminner om en gammal storklubb på det sättet: Ibland får man ta ett par år i superettan för att bygga om inför nästa storhetstid.

Faktum är att när sportchefen och jag inledde satsningen på en ”mr svensk fotboll” inför säsongen 2011, så hade allsvenskan ett publiksnitt på drygt 6000 åskådare. När jag slutade som allsvensk krönikör efter säsongen 2016 låg snittet på drygt 9000. 

Jag tror att om vi idag skulle göra en liknande satsning på damallsvenskan hade vi garanterat kunnat hjälpa till att knuffa upp publiksiffrorna med 50 procent där också, från dagens 800 per match till 1200 per match, ja kanske till och med dubbla snittet.

Men just nu fokus på herrallsvenskan, åtminstone för mig. Med tanke på de nya tv- och spelavtalen som tickar in efter säsongen 2019 – och framför allt fördelningen av dessa pengar – blir det en djävulsk säsong för nedre mitten- och bottenlagen.

Det har aldrig varit viktigare att klara nytt kontrakt än 2019. Är det något år även nedre mitten- och bottenlagen måste rusta, så är det inför 2019.

Samtidigt är de s k räddningsplankorna få, det kommer bli ett race på alla nivåer, i alla omgångar, från start till mål, där varje enskild poäng kan vara skillnaden mellan en stabil framtid i fotbollens finrum eller en tynande tillvaro längre ner i seriepyramiden.

Så skyhöga är insatserna det allsvenska ödesåret 2019.

Nyårskrönika 2018

av Robbie Lauler

I februari åkte jag utan större betänkligheter till Thailand för två veckors solsemester. Jag minns att jag tänkte efteråt: Det här måste jag göra om nästa år!

Sedan kom den rekordvarma och ökentorra sommaren och med den full insikt om klimathotets allvar.

När jag planerar 2019 märker jag att min inställning har påverkats. Det tar emot. Det blir omöjligt. Jag kan inte längre sätta mig på ett flygplan för att åka över halva jordklotet bara för att jag vill ha sol ett par månader innan solen ändå kommer hit. Jag stannar hemma.

Visst, jag borde insett det tidigare, jag dömer ingen annan och jag skriver det inte för att framhäva mig själv. Jag äter fortfarande kött, har en Ford Mustang i garaget. Jag konstaterar bara att jag förändrades under året. 

Jag vet inte hur mycket vi människor förändras, men jag antar att det sker mest hela tiden.

Ibland är förändringarna små – man testar en ny frisyr och hittar hem. Ibland är de livsomvälvande – man sätter ett nytt barn till världen, som min lille systerson Björn på bilden här nedanför med syskonen Alva och Ludde. 

Och ibland inser man att det som verkade så självklart och oproblematiskt igår har blivit helt otänkbart idag. 

Gott slut och gott nytt år.

1DB038AE-1273-4BB2-B0A8-55A8AF794BC6

Framtidens fotboll

av Robbie Lauler

Hur ska svenska klubblag bäst förbereda sig för framtidens fotboll? Vilka spelartyper bör de utbilda i sina akademier och ungdomslag, vilka spelartyper kan bidra till bra allsvenska resultat och vilka spelartyper kan sedan säljas vidare till större klubbar?

Ja, utöver fotbollens roll som folkrörelse – och det övergripande målet att fostra goda samhällsmedborgare – är talangutveckling något som upptar stor del av fotbollsföreningars elitverksamhet. Helt rätt för här finns mycket mer att göra.

Utan att svensk fotboll tappar sina traditionellt starka områden – försvarsspel, organisation, kollektivets avgörande betydelse – och utan att fastna på självklarheter som det vida begreppet ”bättre teknik” – skulle jag vilka peka på tre områden som borde bli nya fokusområden:

Fart, fysik, effektivitet.

Högst fart.‬
‪Bäst fysik.‬
‪Störst effektivitet.‬

‪Varför skulle inte Sverige kunna bli ledande på de här områdena?‬

‪Hur mycket fys tränar en 15-åring? Hur mycket jobbar man med snabbhet inom juniorfotbollen?‬ Hur mycket tajming i straffområdet nöter en tolvåring?‬

‪Här går att höja nivån med relativt små medel.

Framtidens fotboll handlar inte om stort bollinnehav (possession). Det är ett förenklat synsätt och en myt som behöver avlivas. Framtidens fotboll handlar i första hand om fart, fysik, effektivitet. Det viktigaste utbildningsmässigt för svensk fotboll är att få fram spelare som klarar att agera MED BOLL i högre fart, och göra fler tempoväxlingar med och utan boll.

Förebilden är inte Östersunds FK, glöm Östersund skulle jag säga, det har blivit en tankefälla i debatten att det går att kopiera rakt av, men det var ett mirakel, en engångsföreteelse. Att försöka kopiera det Östersund gjorde är som att hänga upp hela verksamheten på att få fram en ny Zlatan Ibrahimovic. Det kommer kanske dröja hundra år igen. Det är ingen ansvarstagande verksamhetsplan.

Förebilden är snarare kombinationen AIK-Malmö FF: Det lag som kombinerar AIK:s försvarsorganisation+tempoväxlingar med MFF:s internationella hårdhet+effektivitet.

Men Giffarna då? invänder kanske BomBomBohman eller någon annan lågmäld virtuos nu. Ja, de har varit konsekventa, byggt tålmodigt och gjort häpnadsväckande resultat utifrån förutsättningar och breddgrad. Men en allsvensk sjätteplats är ändå ett tunt argument i debatten, särskilt som det också handlar om att man fått tillgång till ett gäng spanska överflödsspelare. Det är mer av en anomali just nu, men jag lovar att återkomma angående Gif Sundsvall om de följer upp detta med återkommande, allsvenska topplaceringar över tid.

Det innebär inte att bollinnehav i matcher är betydelselöst, man behöver klara att vila med boll (likt MFF i årets Europa League), flytta upp laget, få fast bollen högre upp i planen och allt det här. Men bollinnehav för bollinnehavets skull är lika ineffektivt som långbollar som enda vägen framåt. Det är dessutom resurskrävande, osäkert, kortsiktigt och ändå något publiken snart tröttnar på om det inte leder till fler segrar än förluster.

Kategorier allsvenskan

Oskyldig till alla anklagelser

av Robbie Lauler

Det är roligt det här med hur vissa saker ”fastnar” på vissa människor. Av någon outgrundlig anledning har en del fotbollsfans nu fått för sig att jag är patologiskt svag för formationen 4-4-2.

Många märkliga rykten har jag fått försvara mig mot i mina dar (en gång skrev någon på Flashback att jag var en kannibal som brukade fritera mina offer innan jag åt upp dem), men det här med 4-4-2 är nog ett av de mest bisarra ändå.

Jag har aldrig sagt att 4-4-2 skulle vara bättre än någon annan formation. Aldrig någonsin och kommer aldrig heller att hävda. Av den enkla anledning att det inte finns en formation som är bättre än andra. Det faller på sin egen orimlighet. Allt beror nämligen på spelarmaterialet.

En normal fotbollstränare resonerar ungefär så här: Först tittar hen på spelarmaterialet, sedan väljer hen ut ett lämpligt spelsätt och till sist så bestämmer hen formation. Det kan bli 4-4-2, 3-5-2, 4-3-3, 4-2-3-1 eller 3-4-3 (eller varför inte det mer offensivt vågade 1-6-3 som den japanske generalen Yoshijirō Umezu lanserade 1936 vilket betvingade Sverige i en klassisk OS-match).

Vissa tränare, de i klubbar med riktigt mycket pengar, kan förstås köpa nya spelare som passar det spelsätt de vill spela, men den lyxen har sällan svenska klubblagstränare. Renoveringen får i så fall ske över lite längre tid.

Viktigast för prestationen är spelarmaterial, sedan kommer spelsätt och till sist formation. Den enskilt mest betydelsefulla individen för ett lags resultat är tränaren som brukar sägas ha en påverkansgrad på 10-20 procent över tid. Vissa hävdar mer, andra mindre och så här har världens bästa tränare Pep Guardiola uttryckt sig om saken:
– Det är spelarna som presterar. Jag brukar ta golf som exempel. Vi tränare är som caddies. Vi förser dem med klubborna, men det är de som slår bollen ner i hålet.

Jag kan för lite om golf för att ta strid mot Pep, så jag köper det han säger.

Historiskt är 4-3-3 det vanligaste formationen fotbollsvärlden över. 4-3-3 har kommit och gått sedan 1960-talet, men i tre decennier var 4-4-2 vanligast och mest framgångsrikt (1980-, -90-, och -00-talet). Dock används 4-4-2 fortfarande frekvent, och det enda jag har sagt om 4-4-2 är att det är historielöst att kalla det omoderntBosse Hansson satt i SVT-studion efter VM 1990 och dömde ut 4-4-2 som föråldrat, men det har den gode Bosse fått käka upp i 29 år snart (framför allt fick han käka upp det redan nästa VM då Sverige tog brons i USA med spelarna i ett klassiskt 4-4-2 med Tomas Brolin i en friare roll till höger på mitten).

Jag har också sagt att den relativt ovanliga 3-4-3-formationen är svårare och dyrare för svenska klubblag. Det kräver helt enkelt lite mer av fler individer och är mer ovant för många svenskfostrade spelare. Har man endast 22 träben att tillgå (ni fattar liknelsen) är deras möjligheter att hämta hem poäng större i ett riskminimerande, långbollssparkande 4-4-2 än om dessa arma satar ska behöva försöka spela en avancerad bollinnehavsfotboll i ett 3-4-3 ovanpå allt annat elände också.

Men har man ett spelarmaterial som passar det spelsättet – likt IFK Norrköping och Gif Sundsvall säsongen 2018 – går det naturligtvis alldeles utmärkt att göra bra resultat även om man ställer upp med tre backar, fyra fältare och en tremannakedja som utgångspositioner.

Därmed är det utrett en gång för alla: Jag är helt oskyldigt till alla anklagelser om att favorisera 4-4-2 bland fotbollens olika formationer.

Sida 1 av 396
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB