LAUL MÖTER managers, sportchefer och tränare i allsvenskan

av Robbie Lauler

1. JESPER JANSSON, sportchef HammarbyIF

Att allsvenska sportchefer jobbar 24 timmar om dygnet är ingen hemlighet och ingen nyhet. Jesper Janssons telefon ringer och vibrerar flertalet gånger innan vi hunnit prata i fem minuter. Han slår av ljudet och petar ner mobilen i jeansfickan. Som den rutinerade sportchef han hunnit bli har Jesper sina knep för att få ihop tillvaron:
– Om jag ska ta ledigt några dagar gör jag gärna det i samband med ett jobbuppdrag. Till exempel skulle jag besöka Juventus strax innan jul. Då tog jag med sonen så kombinerade vi arbetsresan med lite skidåkning, säger han.
Hammarbys sportchef bär en stålklocka som syns, bruna stövlar och en matchande, ribbstickad tröja av senaste modell. Han tar emot på splitternya klubbhuset i Årsta där föreningen är samlad sedan en knapp vecka, alldeles intill konstgräset som också byts mot ett nytt i dagarna. Pablo Pinones-Arce kommer upp för en trappa, Erik Sundin kliver ut genom en dörr och Stefan Billborn försvinner in genom en annan. Det är full fart, alla är här, försäsongen igång.
– Sedan på sommaren, då kan man dra ut skrivbordet på altanen och kolla träningen samtidigt som man jobbar, säger Jesper Jansson och visar stolt upp föreningens nya ”hem”. Betydelsen av ett sådant förtjänar att poängteras, både vad gäller att kunna visa upp för potentiella nyförvärv och för interkommunikation och arbetsmiljö:
– Det handlar om att öka självförtroendet på alla områden. Nu börjar det likna något. Innan var det division fyra-nivå. Vi satt utspridda över halva södra Stockholm, säger Jesper och pekar på en glänsande maskin:
– Har du fått kaffe?

Läs vidare: Så ska Hammarby vinna mer – med hjälp av Juventus
Lyssna på podden: Robert Laul möter Jesper Jansson

 

2. JENS GUSTAFSSON, manager IFK Norrköping

I begreppet ”manager” ryms som bekant både sportchefens och tränarens arbetsuppgifter, men det är definitivt mer tränare än sportchef över Jens Gustafssons outfit denna torsdag. Han tar emot i entrén till Östgötaporten i en neongul tröja och ett par tajta träningsbyxor. Jag hade väntat mig en hjälpligt struken skjorta åtminstone.
Själv menar Jens att det är säsongsbetonat.
– Efter vår sista match, Häcken på Hisingen, har jag varit mycket mer sportchef. Och även den här veckan och nästa. Sedan tar tränarskapet över min tankeverksamhet mer och mer, säger han.
Så hur går det ihop med klädvalet? Jodå, det finns förklaring till det också.
– Jag har lite svårt att vara på ett ställe. Jag vill gärna vara med på träningsplanen också, erkänner Jens Gustafsson.
Jag inbillar mig att ”manager” måste se ganska bra ut på visitkortet, men titlar är inget Jens Gustafsson fäster någon större vikt vid.
– Människor följer inte titlar, de följer något annat. De följer mod, säger han.
Just ordet ”mod” är speciellt. I många år trodde jag själv att mod handlade om våghalsiga upptåg eller att gå i fronten för en tidning som uppburen profil. Men livet skulle lära mig att mod är motsatsen till rädsla. Mod betyder att inte vara rädd.
Jag frågar Jens Gustafsson vad han menar med att ”människor följer mod”?
– Det finns många med chefstitel som inte agerar som ledare alls. Och det finns många utan titel som agerar som ledare ändå.
– Fotbollsspelare, eller andra högpresterande människor, följer inte efter någon på grund av en titel. Det krävs annat. Det krävs mod. Och med mod menar jag att man tar ansvar när saker inte går som de ska. Det skapar en vilja att i framtiden ge allt för den personen, säger Jens Gustafsson.

Läs vidare: Uppmanar publiken att bua – åt egna spelarna
Lyssna på podden: Robert Laul möter Jens Gustafsson

 

3. BOSSE ANDERSSON, sportchef Djurgårdens IF

Tiderna förändras, människor kommer och går, mycket är nytt i fotbollsvärlden i dag jämfört med för 19 år sedan då Sportbladet startades.
Men det finns ett par undantag.
Djurgårdens fotbollskansli är fortfarande beläget i Klocktornet på Stockholm Stadion och mannen som håller ihop föreningens sportsliga verksamhet heter fortfarande Bosse Andersson.
(Ska man vara petig låg kansliet på Valhallavägen en kort tid, och en ungefär lika kort tid sysslade ”Super-Bosse” med annat, men det får betraktas som parenteser i sammanhanget.)
Bosse, som fyllde 50 år i höstas, har varit verksam inom fotbollen i hela sitt liv, försakat mycket men upplevt desto mer.
– Det är klart man får offra och försaka en del, men jag tror det gäller alla yrken. Det finns fördelar med det här jobbet, jag har en stor frihet. Jag har fått uppleva så otroligt mycket och jag har en plan hur jag ska göra när jag är några år mer än 50 också, säger Bosse Andersson.
Under 2000-talet har han som klubbdirektör och sportchef varit med att vinna sju titlar (tre allsvenska guld och fyra cupguld) och vi ska strax återkomma till Bosses framtidsplan, både den för honom själv och för Djurgården fotboll – det som fortfarande efter 20 år driver honom och blivit någon form av fixering – men i dessa brinnande transfertider finns det ännu hetare frågor att ställa.
”Super-Bosse” är klädd i blåjeans, mörkblå tröja och en ljusblå skjorta där under. För mr Djurgården är ”Blåränderna” inte bara ett smeknamn på laget utan också en klädkod.

Läs vidare: ”Var över 50 miljoner i övergångssumma
Podd:

Kategorier allsvenskan
Taggar allsvenskan

Journalister bäst på att analysera fotboll

av Robbie Lauler

Vi har använt vår statistiktjänst för första gången, nämligen i den här djupanalysen där jag tittar närmre på Bajen-värvningen Dennis Widgren.

Resultatet är enastående. Det är ett oslagbart verktyg. Jag skulle verkligen rekommendera att ni skaffar Plus där detta material kommer att presenteras framöver.

Jag kan gå in på exempelvis ”misstag” och se samtliga Dennis misstag i rörliga små 15-sekundersklipp senaste åren (tidsperioden är valbar). Eller så går jag på ”brytningar” och får 15-sekundersklipp på det. Inlägg, assist, mål med mera, med mera – ALLT finns och nästan allt går att få rörligt i färdiga små klipp.

Det här kommer naturligtvis förändra hela journalistiken kring svensk fotboll. Det är en revolution. Åsikternas tid är förbi. Krönikor och analyser kommer vila på en helt annan faktamässig grund, spelares insatser beskrivas mer detaljerat än någonsin tidigare och tränares uttagningar och taktik skärskådas långt mycket mer ingående.

Journalister har alltid varit bättre än spelare och fans på att beskriva, analysera och förstå vad som händer på planen. Det är själva poängen och anledningen till att folk läser oss mer än någon gång tidigare i historien. IFK Norrköpings Simon Thern gnällde på media ifjol men just där är den gode Thern snett på det. En spelare som springer runt och analyserar matchen framför sin egen prestation har fokus på helt fel sak.

Spelarnas möjligher att bedöma en match är sämre överlag. Av den enkla anledning att spelarna deltar i matchen vilket är en dålig position för en heltäckande, överblickande analys. Fansen står ofta på en kortsida, sysselsatta med banderoller, bengaler och allmänt bröl. Ej att förglömma den enögdhet som kan råda oavsett var fansen står eller sitter. Det är en dålig utgångspunkt för att bedöma insatser och matchutveckling.

Spelare och fans är väldigt bra på väldigt många saker, men inte på att analysera fotbollsmatcher. Tränare däremot, har oftast bra koll. Särskilt för att de ser om matcherna i efterhand samt jobbar med videoanalys.

Journalisterna sitter på arenans bästa platser, vi kan veva repriser på datorskärmen och bjuds dessutom på ett energivande pressfika i pausen. Därför har journalisternas analyser alltid varit mer tillförlitliga och träffsäkra. Det som nu händer, med den nya tekniken, är att analyserna blir snudd på helt exakta.

Nya tag 2019

av Robbie Lauler

När jag lanserade min bok (Alkisbarn // Fotboll, fylla och fajt) i våras lovade jag att fem kronor per sålt exemplar under 2018 skulle tillfalla Bris, Barnens rätt i samhället. Boken trycktes i 3000 inbundna exemplar och majoriteten är vad jag förstår sålda. Någon ny upplaga är inte planerad, däremot kommer boken ut som pocket i april.

Det dröjer tydligen tills alla returer är räknade osv innan det går att veta exakt hur många inbundna ex som såldes under 2018. Men skit samma: Jag chansar på att resten blir sålda på ett eller annat sätt framöver. Jag har därför swishat 15 000 kronor till Bris enligt överenskommelsen med mig själv.

Min nyårsförhoppning är att alla barn som Bris har hjälpt 2018 får ett bättre 2019. Det är så vi tar oss framåt, med ett litet steg i taget i rätt riktning.

Ett innerligt tack till alla er som köpte boken, ett extra varmt gott nytt år just till er, det här gjorde vi tillsammans, det är era pengar och nu kommer de till nytta.

Jag vill också skriva ett par ord direkt till Dig som är ensam just i kväll, nyårsafton 2019.

Kanske känns ensamheten aldrig så mycket som just på nyårsafton.
Att inte vara bjuden.
Att inte ha någon att bjuda.
Att vara den ingen tänker på.
Man undrar varför?
Är det något i ens beteende?
Kanske hade man mängder av vänner förut, men idag finns det få eller inga kvar i ens närhet.
Man undrar var det gick snett. När det började. Hur det kunde gå så långt att nyårsafton 2018 sitter man helt själv utan att ha någon att fråga varför.

Ni som är ensamma, ni är inte ensamma. Vi är mängder av människor som genomlider eller har genomlidit den här satans kvällen ensamma. Det är inte vårt fel att våra bekanta inte hade lust eller ork att ställa fram en stol till. Gått igenom telefonlistan igen. Tänkt efter lite.

Så vi vände ensamheten till vår fördel. Vi accepterade och omfamnade den. Vi tog kontroll över våra känslor och vårt öde och vi gick köpte något att äta och satte på en bra film och när raketerna flög i luften från grannens balkong så log vi för oss själva i vår soffa för vi visste att vi hade blivit lite modigare och tryggare inför nästa år. Och under det året behandlade vi våra medmänniskor särskilt väl och var extra ärliga mot både vår omgivning och oss själva, och om ingen jävel bjuder oss på nyårsfest då heller, då vet du åtminstone en sak till ett hundra procent:
Det är deras förlust, inte din.

Gott nytt år.
God fortsättning.
Med nya tag, mot 2019.

Kategorier personligt
Taggar personligt

Om min allsvenska ”comeback”

av Robbie Lauler

Under sommaren 2018 påbörjades en större omorganisation på Aftonbladet. Jag flyttades från Plus-redaktionen (som ska göras om) tillbaka till Sportbladet. Enligt bemanningsplanen är det där jag har min tjänst.

Det var jag inte nöjd med. 

Jag tyckte mina skäl att inte behöva återvända till sportjournalistiken var goda. En position så nära förknippad med mitt tidigare missbruk. Varför chansa? Men förklaringen jag fick var att detta är bäst för tidningen.

Efter att ha begrundat tillvaron under hösten har jag förlikat mig med situationen. Det är inte mitt beslut att återvända till Sportbladet, och jag får helt enkelt lyfta blicken från mig själv. Jag hoppas att det blir bra på alla plan. Jag är priviligerad jämfört med många andra kollegor i en tid då journalistisk kompetens pressas tillbaka till förmån för digital förmåga. Jag får möjligheten att återgå till mitt kärnområde allsvensk fotboll. Bevaka matcher, skriva krönikor, podda och fördjupa.

I dessa ekonomiskt ansträngda tider har vi dessutom identifierat åtminstone tre områden där vi kommer driva sportjournalistiken framåt trots sparkrav. Det är stimulerande och handlar om fotbollsstatistik och fotbollsekonomi. En mer faktabaserad journalistik, mindre känslor och färre åsikter.

Det är väl bara att acceptera att jag påminner om en gammal storklubb på det sättet: Ibland får man ta ett par år i superettan för att bygga om inför nästa storhetstid.

Faktum är att när sportchefen och jag inledde satsningen på en ”mr svensk fotboll” inför säsongen 2011, så hade allsvenskan ett publiksnitt på drygt 6000 åskådare. När jag slutade som allsvensk krönikör efter säsongen 2016 låg snittet på drygt 9000. 

Jag tror att om vi idag skulle göra en liknande satsning på damallsvenskan hade vi garanterat kunnat hjälpa till att knuffa upp publiksiffrorna med 50 procent där också, från dagens 800 per match till 1200 per match, ja kanske till och med dubbla snittet.

Men just nu fokus på herrallsvenskan, åtminstone för mig. Med tanke på de nya tv- och spelavtalen som tickar in efter säsongen 2019 – och framför allt fördelningen av dessa pengar – blir det en djävulsk säsong för nedre mitten- och bottenlagen.

Det har aldrig varit viktigare att klara nytt kontrakt än 2019. Är det något år även nedre mitten- och bottenlagen måste rusta, så är det inför 2019.

Samtidigt är de s k räddningsplankorna få, det kommer bli ett race på alla nivåer, i alla omgångar, från start till mål, där varje enskild poäng kan vara skillnaden mellan en stabil framtid i fotbollens finrum eller en tynande tillvaro längre ner i seriepyramiden.

Så skyhöga är insatserna det allsvenska ödesåret 2019.

Nyårskrönika 2018

av Robbie Lauler

I februari åkte jag utan större betänkligheter till Thailand för två veckors solsemester. Jag minns att jag tänkte efteråt: Det här måste jag göra om nästa år!

Sedan kom den rekordvarma och ökentorra sommaren och med den full insikt om klimathotets allvar.

När jag planerar 2019 märker jag att min inställning har påverkats. Det tar emot. Det blir omöjligt. Jag kan inte längre sätta mig på ett flygplan för att åka över halva jordklotet bara för att jag vill ha sol ett par månader innan solen ändå kommer hit. Jag stannar hemma.

Visst, jag borde insett det tidigare, jag dömer ingen annan och jag skriver det inte för att framhäva mig själv. Jag äter fortfarande kött, har en Ford Mustang i garaget. Jag konstaterar bara att jag förändrades under året. 

Jag vet inte hur mycket vi människor förändras, men jag antar att det sker mest hela tiden.

Ibland är förändringarna små – man testar en ny frisyr och hittar hem. Ibland är de livsomvälvande – man sätter ett nytt barn till världen, som min lille systerson Björn på bilden här nedanför med syskonen Alva och Ludde. 

Och ibland inser man att det som verkade så självklart och oproblematiskt igår har blivit helt otänkbart idag. 

Gott slut och gott nytt år.

1DB038AE-1273-4BB2-B0A8-55A8AF794BC6

Framtidens fotboll

av Robbie Lauler

Hur ska svenska klubblag bäst förbereda sig för framtidens fotboll? Vilka spelartyper bör de utbilda i sina akademier och ungdomslag, vilka spelartyper kan bidra till bra allsvenska resultat och vilka spelartyper kan sedan säljas vidare till större klubbar?

Ja, utöver fotbollens roll som folkrörelse – och det övergripande målet att fostra goda samhällsmedborgare – är talangutveckling något som upptar stor del av fotbollsföreningars elitverksamhet. Helt rätt för här finns mycket mer att göra.

Utan att svensk fotboll tappar sina traditionellt starka områden – försvarsspel, organisation, kollektivets avgörande betydelse – och utan att fastna på självklarheter som det vida begreppet ”bättre teknik” – skulle jag vilka peka på tre områden som borde bli nya fokusområden:

Fart, fysik, effektivitet.

Högst fart.‬
‪Bäst fysik.‬
‪Störst effektivitet.‬

‪Varför skulle inte Sverige kunna bli ledande på de här områdena?‬

‪Hur mycket fys tränar en 15-åring? Hur mycket jobbar man med snabbhet inom juniorfotbollen?‬ Hur mycket tajming i straffområdet nöter en tolvåring?‬

‪Här går att höja nivån med relativt små medel.

Framtidens fotboll handlar inte om stort bollinnehav (possession). Det är ett förenklat synsätt och en myt som behöver avlivas. Framtidens fotboll handlar i första hand om fart, fysik, effektivitet. Det viktigaste utbildningsmässigt för svensk fotboll är att få fram spelare som klarar att agera MED BOLL i högre fart, och göra fler tempoväxlingar med och utan boll.

Förebilden är inte Östersunds FK, glöm Östersund skulle jag säga, det har blivit en tankefälla i debatten att det går att kopiera rakt av, men det var ett mirakel, en engångsföreteelse. Att försöka kopiera det Östersund gjorde är som att hänga upp hela verksamheten på att få fram en ny Zlatan Ibrahimovic. Det kommer kanske dröja hundra år igen. Det är ingen ansvarstagande verksamhetsplan.

Förebilden är snarare kombinationen AIK-Malmö FF: Det lag som kombinerar AIK:s försvarsorganisation+tempoväxlingar med MFF:s internationella hårdhet+effektivitet.

Men Giffarna då? invänder kanske BomBomBohman eller någon annan lågmäld virtuos nu. Ja, de har varit konsekventa, byggt tålmodigt och gjort häpnadsväckande resultat utifrån förutsättningar och breddgrad. Men en allsvensk sjätteplats är ändå ett tunt argument i debatten, särskilt som det också handlar om att man fått tillgång till ett gäng spanska överflödsspelare. Det är mer av en anomali just nu, men jag lovar att återkomma angående Gif Sundsvall om de följer upp detta med återkommande, allsvenska topplaceringar över tid.

Det innebär inte att bollinnehav i matcher är betydelselöst, man behöver klara att vila med boll (likt MFF i årets Europa League), flytta upp laget, få fast bollen högre upp i planen och allt det här. Men bollinnehav för bollinnehavets skull är lika ineffektivt som långbollar som enda vägen framåt. Det är dessutom resurskrävande, osäkert, kortsiktigt och ändå något publiken snart tröttnar på om det inte leder till fler segrar än förluster.

Kategorier allsvenskan

Oskyldig till alla anklagelser

av Robbie Lauler

Det är roligt det här med hur vissa saker ”fastnar” på vissa människor. Av någon outgrundlig anledning har en del fotbollsfans nu fått för sig att jag är patologiskt svag för formationen 4-4-2.

Många märkliga rykten har jag fått försvara mig mot i mina dar (en gång skrev någon på Flashback att jag var en kannibal som brukade fritera mina offer innan jag åt upp dem), men det här med 4-4-2 är nog ett av de mest bisarra ändå.

Jag har aldrig sagt att 4-4-2 skulle vara bättre än någon annan formation. Aldrig någonsin och kommer aldrig heller att hävda. Av den enkla anledning att det inte finns en formation som är bättre än andra. Det faller på sin egen orimlighet. Allt beror nämligen på spelarmaterialet.

En normal fotbollstränare resonerar ungefär så här: Först tittar hen på spelarmaterialet, sedan väljer hen ut ett lämpligt spelsätt och till sist så bestämmer hen formation. Det kan bli 4-4-2, 3-5-2, 4-3-3, 4-2-3-1 eller 3-4-3 (eller varför inte det mer offensivt vågade 1-6-3 som den japanske generalen Yoshijirō Umezu lanserade 1936 vilket betvingade Sverige i en klassisk OS-match).

Vissa tränare, de i klubbar med riktigt mycket pengar, kan förstås köpa nya spelare som passar det spelsätt de vill spela, men den lyxen har sällan svenska klubblagstränare. Renoveringen får i så fall ske över lite längre tid.

Viktigast för prestationen är spelarmaterial, sedan kommer spelsätt och till sist formation. Den enskilt mest betydelsefulla individen för ett lags resultat är tränaren som brukar sägas ha en påverkansgrad på 10-20 procent över tid. Vissa hävdar mer, andra mindre och så här har världens bästa tränare Pep Guardiola uttryckt sig om saken:
– Det är spelarna som presterar. Jag brukar ta golf som exempel. Vi tränare är som caddies. Vi förser dem med klubborna, men det är de som slår bollen ner i hålet.

Jag kan för lite om golf för att ta strid mot Pep, så jag köper det han säger.

Historiskt är 4-3-3 det vanligaste formationen fotbollsvärlden över. 4-3-3 har kommit och gått sedan 1960-talet, men i tre decennier var 4-4-2 vanligast och mest framgångsrikt (1980-, -90-, och -00-talet). Dock används 4-4-2 fortfarande frekvent, och det enda jag har sagt om 4-4-2 är att det är historielöst att kalla det omoderntBosse Hansson satt i SVT-studion efter VM 1990 och dömde ut 4-4-2 som föråldrat, men det har den gode Bosse fått käka upp i 29 år snart (framför allt fick han käka upp det redan nästa VM då Sverige tog brons i USA med spelarna i ett klassiskt 4-4-2 med Tomas Brolin i en friare roll till höger på mitten).

Jag har också sagt att den relativt ovanliga 3-4-3-formationen är svårare och dyrare för svenska klubblag. Det kräver helt enkelt lite mer av fler individer och är mer ovant för många svenskfostrade spelare. Har man endast 22 träben att tillgå (ni fattar liknelsen) är deras möjligheter att hämta hem poäng större i ett riskminimerande, långbollssparkande 4-4-2 än om dessa arma satar ska behöva försöka spela en avancerad bollinnehavsfotboll i ett 3-4-3 ovanpå allt annat elände också.

Men har man ett spelarmaterial som passar det spelsättet – likt IFK Norrköping och Gif Sundsvall säsongen 2018 – går det naturligtvis alldeles utmärkt att göra bra resultat även om man ställer upp med tre backar, fyra fältare och en tremannakedja som utgångspositioner.

Därmed är det utrett en gång för alla: Jag är helt oskyldigt till alla anklagelser om att favorisera 4-4-2 bland fotbollens olika formationer.

Krossa glastaket

av Robbie Lauler

Hösten 2017 började jag som tränare för Unite Stockholms tjejlag. Det var min enda erfarenhet av att träna tjejlag och en av mina första funderingar var: Varför är inte barn- och ungdomsfotbollen mer blandad? Varför tränar inte pojkar och flickor ihop? Det skulle öka respekt, förståelse och utveckla individerna både som människor och spelare.

Till och med inom internationella fotbollsförbundet Fifa (i andra avseenden en av världshistoriens mer konservativa institutioner) har man insett att ju färre restrikriktioner gällande könsblandade lag, desto bättre mår fotbollen, barnen, ungdomarna, rörelsen. Utveckling på många olika plan.

Budskapet jag försökte hamra in i vårt tjejlag var att krossa glastaket. På samma sätt som att miljontals pojkar världen över försöker kopiera Messis och Mbappés finter och dribblingar kan ni också göra det! Majoriteten av alla pojkar och flickor kommer aldrig bli någon ny Messi eller Mbappé, men det ska aldrig få finnas något hinder i strävan eller drömmen hos barn och ungdomar att bli ”den nye Messi eller Mbappé”. Ingen tjej ska någonsin behövs höra, känna eller tänka:

– Jag kan inte bli så där bra för de är ju killar.

Den glastaket behöver krossas och en väg dit är via mer blandade barn- och ungdomslag. Den grävande TV4-reportern Andreas Sundberg har närmat sig detta i ett Kalla Fakta-reportage, inte exakt samma vinkel, men ur ett könstillhörighetsperspektiv, och det faktum att svensk fotboll på sina håll ligger flera steg efter. 

Inom Svenska Fotbollförbundet pågår sedan maj 2017 en utredning på området och jag kan inte se någon annan fortsättning på frågan än att den nu får nytt bränsle inför SvFF:s årsmöte i vår. Vilka övergripande regler och riktlinjer ska gälla för enskilda föreningar? När sätter Riksidrottsförbundet ner foten för att hela idrottsrörelsen ska marschera i kapp med samtiden?

Att det finns utmaningar med mer blandade lag – till exempel en risk att spelare slutar innan detta blir en ny norm – är just en utmaning att hantera och förhindra när framtidens normer formas, och inte något som bör stå i vägen för en nödvändig och oundviklig förändring. Istället ställs det nya sorters krav på framtidens ledare (det kommer det alltid att göra) att hantera de nya situationer som uppstår. De borde ses som möjligheter, inte hinder.

Facit: Malmös Europa-marsch

av Robbie Lauler

Malmö vann, Istanbul brann, himlen var blå, hej och hå. Där uppe vankade Håkan Jeppsson runt, förmodligen med armarna knäppta bakom ryggen och ett dåligt behärskat leende; nöjd, inte förvånad. Det är på många sätt salig Jeppssons personalpussel som ligger till grund för allt.

Vem kan förresten vara förvånad? Malmö brukar göra lite som de vill när de är ute i Europa och härjar. Och den här gången är det på riktigt.

Låt mig börja analysen i Sverige.

Om man tittar på Malmö FF:s allsvenska säsong i år är det tydligt vad som sticker ut: Duell- och kampspelet. Där är MFF i topp i tabell efter tabell. Det gjorde ont att möta Malmö 2018 (och då syftar jag inte bara på Markus Rosenbergs armbågar…). Det visar att den internationella nivån sitter i spelarnas ryggmärg. Kanske något tränarhårdingen Uwe Rösler tryckt på särskilt?

Så långt allsvenskan. Tittar man renodlat på matcherna i Europa League-gruppspelet är det en annan sak som sticker ut: Effektiviteten.

Malmö FF gjorde inte bara mål i alla matcher utom en (1,4 mål i snitt), nä, det som framför allt är intressant är effektiviteten (chanser/mål) i förhållande till motståndarlagens effektivitet. I fem av åtta matcher har Malmö högre effektivitet.

Alltså: MFF behöver färre chanser för att göra mål än motståndaren. I snitt gjorde Malmö mål på knappt 40 procent av sina målchanser, medan det internationella motståndet de har ställts emot i Europa League bara gjort mål på drygt 20 procent av sina chanser mot Malmö. Tre chanser för att göra mål, fem chanser innan de släpper in mål, är ett vinnande koncept.

Effektiviteten var länge svenska klubblags akilles internationellt, men Malmö FF har knäckt koden.

Anfallsduon Markus Rosenberg – Marcus Antonsson skapade 16 målchanser ihop på åtta matcher – och gjorde åtta mål. Rosenberg som den mer effektive: 60 procent mot Antonssons 45 procent. Det är riktigt bra siffror för en anfallsduo på internationell nivå.

Malmö FF har ett föredömligt varierat anfallsspel i Europa och målen kommer lika ofta efter längre anfall som efter snabbare omställningar. Utöver anfallsduon finns tre tydliga hot i Sören Rieks (genom ”key passes” och dribblingar), Andreas Vindheim (inlägg) och Anders Christiansen (distansskott). De är inte lika effektiva förstås, men utgör hot och bidrar till totalt 18 av Malmös målchanser. Det här är spelare som med sina prestationer och kvaliteter skapar utrymme för anfallsduon att kunna vara effektiv.

Spelmässigt är Malmö FF jämna med sina motståndare i det internationella spelet. De har 48 procent av bollinnehavet, vinner 51 procent av duellerna och har i snitt 80 procent lyckade passningar, precis som motståndarna. Mot Besiktas stack Fouad Bachirou med 88 procent lyckade aktioner, bäst av alla på planen.

Den generella matchbilden är att MFF klarat kampen och varit tillräckligt skickliga med boll för att inte bli tillbakatryckta. De kan vila med boll, anfalla på olika sätt och har vänt svensk fotbolls nackdel till sin fördel: Effektiviteten.

Vi talar alltså inte om ett lag som har försvarat sig till ett Europa League-slutspel, utan ett svenskt klubblag som bjudit upp till dans och utan tvekan spelat sig vidare. När Östersunds FK gick vidare i Europa League 2017/18 var det mer av ett mirakel, en engångsföreteelse, medan det Malmö FF gör nu är att förändra svensk fotbolls konkurrenskraft på internationell nivå i grunden.

Jag vet inte om Håkan Jeppssons vision verkligen sträckte sig så här långt, men det var det som blev hans arv.

Kategorier allsvenskan

Mr Facit reder ut bäst och sämst i allsvenskan 2018

av Robbie Lauler

Senaste dygnen har jag varit helt försjunken i Instat. Ni vet den ”ryska gruvan” som dåvarande Häcken-tränaren Peter Gerhardsson hänvisade till när han skrynklade ihop Svenska Fotbollsförbundets statstik under en presskonferens, slängde lappen på golvet och sa:
– Instat. Det är någon som sitter i en gruva i Ryssland nånstans. Där stämmer alltid allting exakt.

Nu har jag dissekerat allsvenska säsongen 2018 in i minsta detalj via just Instat, och utan att ha sett särskilt många matcher vet jag desto mer om varför det gick som det gick.

Ett axplock:

* De lag som var allra sämst lämpade att spela possessionfotboll var Trelleborgs FF och IFK Göteborg. TFF hade 79 procent i korrekta passningar och Blåvitt 81 procent jämfört med Norrlandslagen Östersund och Gif Sundsvall som toppar passningslistan på 88 respektive 87 procent. Så om ni undrar varför jag gnällde så mycket på Poya Asbaghi under året berodde det helt enkelt på att han inte gjorde en korrekt analys av sitt spelarmaterial. IFK Göteborg hade aldrig spelartyperna för att spela ”Poya-fotboll”.

* Om vi tittar på ”key passes” i stället är det andra lag i toppen, och tittar vi på lyckade ”key passes” så toppar mästarna AIK den viktiga tabellen, tätt följda av Hammarby och sedan en bit ner på tredje plats, Malmö FF (Blåvitt ligger i botten även när det gäller det mer hotande passningsspelet, både på antal ”key passes” och lyckade ”key passes” vilket stärker bilden att Blåvitt mest rullade runt utanför de ytor man helst vill nå innan de tappade bollen även där).

* Djurgården har högst träffprocent när det kommer till inlägg, tillsammans med Malmö FF. Djurgården har också minst antal bolltapp på egen planhalva, tätt följda av AIK även i denna viktiga kategori.

* Malmö FF är sammantaget det lag som vinner flest dueller, tacklingar och luftdueller på planen. Malmö är även bäst på bollåtererövring på motståndarens planhalva. MFF – hårdast i allsvenskan 2018.

* IFK Norrköping och BK Häcken sköt mest och bäst 2018.

* En oväntad delförklaring till AIK:s guld kanske: De drog på sig minst antal frisparkar (eller ”De hade domarna med sig!”, på supportersvenska).

* Högst totalindex enligt Instat vad gäller målvakter har Elfsborgs Kevin Stuhr-Ellegaard och förklaringen till det är att han hade OERHÖRT mycket mer att göra jämfört med tvåan och trean på listan, AIK:s Oscar Linnér och Malmö FF:s Johan Dahlin.

Som sagt, bara ett litet, litet, litet axplock. Jag tror att den här ökade tillgången till statistik kommer förändra rapporteringen och bevakningen av allsvenskan. Vad är en snabbkrönika värd när Instat (med flera) kommer med facit en stund senare? Hur som helst ett verktyg som är intressant att arbeta med.

Har ni frågor till mr Facit när det gäller något på individnivå så ska jag nog kunna plocka fram det ur Instat-gruvan också. För att travestera herr Gerhardsson en gång till: Där finns tamejfan allt.

Kategorier allsvenskan
Sida 1 av 396
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB