Filmklubben hade precis kollat klart Citizen Kane och diskussionen landade väl kring L L L för den gamle klassikern. Hur bra än film än må vara 1941, är det klart att det långsamma tempot, två utdragna cabarénummer plus att allt (utom DVD-menyn) är i svartvitt, påverkar hur dagens filmögon betraktar det 1h59min långa konstverket.

Men som sagt: starka L L L för en film från 1941 är ett bra betyg – och tänk att Orson Welles bara var 24 år när han regisserade samt spelade huvudroll. 24 år! Ett sådant geni lär inte ens Hugo Niva växa upp till.

Vi gav extramaterialet – en dokumentär om filmskapare Welles vs tidningskung Hearst – en chans men då vi insåg att den klockade in på 1h48min packade vi ihop för kvällen.

Det var då vi nåddes av rapporterna att en självmordsbombare sprängt sig till döds i närheten av den så pulserande och affärstäta Drottninggatan. Lyckligtvis utan att andra människor kom till allvarlig skada. 

Så hände det till slut alldeles runt knuten. När vi läste på nätet var det inte ett hotell i Asien, nu small det några kilometer bort från där vi smaskade smågodis framför TV:n.

Vi läste om det hot som skickats till TT och Säpo där det antyds att detta bara är början, att fler uppmanas ta efter. Utan att ge sig in i en diskussion om något kan det inte vara kul att vara i Lars Vilks kläder i dag. Men det handlar så klart inte bara om en enskild provokatör utan också om en utveckling i världen och Sverige som går mot hårdare tag i alla riktningar och dess följder.

Jag promenerade ändå hem genom ett snöigt, blåsigt och kallt Stockholm, från DN-skrapan till Solna. Det är då man tänker på vilka krafter som gynnas av sådana här händelser, vilka reaktioner det väcker hos oss, hur det slår mot vår trygghet i vardagen.

En snöboll som rullat genom Sverige ett tag fick fart denna vinterkväll lördag 11 december och jag vet inte om det spelar så stor roll vem som började knuffa. Vi får stoppa den tillsammans i stället.

…eller så får vi helt enkelt ringa Jack Bauer.