Klockan var kvart över ett och jag hade varit 35 år i en timme och en kvart när jag skrev på min Twitter:
”Då var man 35 då. Det firar jag med att åka hem och äta en knäckemacka och sedan gå och lägga mig”.

Jag vet att det är galen svenska, men det är Twitter, vem bryr sig? Ändå skriver jag om min födelsedag där och tänker: ”Kom igen, du är faktiskt 35 nu”.

En timme och en kvart tidigare hade Krokodilen och Månsson från eurosport.se sjungit ”Ja må han leva” och gett mig en Gott&Blandat och en Red Bull.

Sanningen är att jag känner mig som en folköl.

Jag hoppade in en taxi och åkte till Ankdammsgatan i Solna där jag bor i världens största och tråkigaste hus. Min lägenhet kan vara världens fulaste. Idiotjäveln som bodde här innan hade tapetserat varenda vägg i gult, till och med garderobsdörrarna är gula, allt är gult. Det ser ut som Norrlands Guld men idiotjäveln som bor här nu har inte orkat tapetsera om på snart sex år.

På ett sätt känns 35 som en ganska tung ålder – jag är en man nu. Jag är inte strax över 30, jag är snart 40. Egentligen borde jag inte känna mig som en 3,5:a utan som en 35:a. Men det är svårt när du fortfarande jobbar nätter i ända med att skriva om fotboll och varenda jävla kväll kommer hem till samma gula, fula, tomma lägenhet i världens största och fulaste hus i Solna.

Egentligen skulle jag slutat på Sportbladet om exakt tre veckor, måndag 21 februari. Det var bestämt. Jag skulle fylla 35, jag har varit på Sportbladet i exakt tio år, vi hade flyttat till nya lokaler. Jag backade i sista stund av olika anledningar. Jag hade till och med börjat snickra på en lista med mina hundra bästa ögonblick på Sportbladet.

På plats nummer två har jag skrivit:
”2. Kontaktannonsen. Ärligt talat, vem hade jag varit utan den? Tack för din reaktion, Zlatan”. 

…mycket mer har jag alltså inte uträttat på tio år. Så man kan fråga sig vad jag tror att jag ska åstadkomma genom att stanna kvar. Jag är en fegis. En folköl.