Resultaten uteblir, planerna är dåliga och ekonomin körd i botten. 
Det går att skapa positivt drag kring en fotbollsklubb ändå.
Genom profiler.
De behöver inte ens vara särskilt bra på fotboll.

Fotboll är världens största sport och vårt land är inget undantag: enligt en färsk Sifo-undersökning är fotboll folkets sport i Sverige. Det innebär bland annat att allsvenska lag har en gräddfil till såväl lokalpressens som riksmediernas bästa publiceringsytor. Det finns nästan alltid plats för en bra grej om fotboll oavsett vi pratar Borås Tidning eller Sportbladet.
Ett kaxigt eller genomtänkt utspel från en spännande profil ger garanterat rubriker även om laget ligger sist i serien och har en kohage till fotbollsplan.

Tyvärr är de svenska klubbledarna irriterande oförstående till att utnyttja eller ens förstå vad man kan uppnå genom publicitet i massmedierna – eller kommunikation med supportrarna som det egentligen handlar om. 
Stora klubbar som Djurgården vill hellre att spelare och ledare kommunicerar via egna hemsidan som endast de bokstavstrogna läser. I spetsen går Svenska Fotbollförbundet som nyligen skickade fram ex-kaptenen Lars Lagerbäck att kommentera den heta frågan om tränarutbildning. Men i stället för att ge en ”exklusiv intervju” till den tidning som drev debatten sattes Lagerbäck att författa en oändligt lång och svårforcerad partsinlaga på förbundets i högsta grad osexiga hemsida.

Det gläder mig att profiler som Lasse Nilsson och Martin Mutumba har hittat hem till allsvenskan igen. Nilsson återvänder till Elfsborg efter sex år i Holland/Frankrike och Mutumba till AIK efter ett halvår i ungersk exil. 2009 var ”M9” allsvenskans största profil med en tatuering som det pratas om än i dag. Å andra sidan gör det mig ledsen när jag förstår att Martin egentligen inte vill snacka med journalister, det känns inte rätt: ”Jag vill inte vara en mediehora”, tycks han tänka. Att inte AIK, Sveriges största fotbollsklubb, pratar med sina spelare i allmänhet och Mutumba i synnerhet om värdet av att sno åt sig allt medieutrymme som går att få är en gåta 2011. 
Negativ publicitet kommer du aldrig ifrån, den positiva kan klubbarna bättre styra och ju fler positiva artiklar de får ut, desto positivare blir helhetsbilden av föreningen. Eller måste man vara journalistutbildad för att begripa att den ekvationen inte går att protestera emot?

Det känns ibland som att fotbollen är ensam i Sverige om att inte förstå detta vilket är ett problem som till sist landar på Sef-konsulten Lars-Christer Olssons bord. Den blivande förbundsbasens (?) viktigaste uppgift, enligt honom själv, är att försöka ena föreningarna att dra åt samma håll.  Något som går så där: nyligen blev det klart att intresseföreningen Svensk elitfotboll (Sef) inte förlänger sitt centrala medieavtal med Sportbladet. Ett par storklubbar ville teckna enskilda avtal med andra bolag för att tjäna några kronor extra med resultatet att mindre föreningar står utanför allt. För Olssons linje var det ett steg i fel riktning.

En idé som Sportbladets marknadsavdelning presenterade var att samtliga tränare måste offentliggöra startelvan kvällen före match. Sedan kan tidningar och TV analysera och spekulera kring elvorna med fakta i ryggen. Resultatet hade blivit en mer intressant införmatch-journalistik för supportrarna och därmed ett större intresse. Förutsättningarna hade varit samma för alla lag. Men eftersom svenska fotbollstränare emellanåt är mer allvarstyngda och konservativa än katolska präster blev det blankt nej där också.
Loosen up, Lasses.

ALLSVENSKANS ELVA STÖRSTA PROFILER – OCH TVÅ MAN PÅ BÄNKEN

1. Martin ”M9” Mutumba, AIK.
”Martin har rånat era kiosker, han har hotat er med kniv…” sjunger norra stå när showen snart rullar vidare igen. Och vem minns inte upptågen under AIK:s guldår med 2LAX9-tatueringen som kronan på verket. I första intervjun 2011 fick vi veta att ”Alla i Göteborg har mittbena” och att ”Robin Söder är söt” samt ett par censurerade kapningar av diverse journalister… ”M9” har blivit pappa men det hindrar honom knappast från att spela boll med kidsen på gården i Rinkeby. Kort sagt: en profil.

2. Anders ”Taco” Svensson, Elfsborg.
En av svensk fotbollshistorias främsta landslagsspelare sett till antalet landskamper (112). Fler lär det bli. Ständigt ifrågasatt och föremål för debatt. Under sin tid som utlandsproffs i Southampton släppte han in ett TV-team i lägenheten när han hade lagat tacos till middag. Åtta år senare kallas han fortfarande ”Taco-Anders” av både supportrar och motståndarspelare.

3. Tobias ”Tobbe” Hysén, IFK Göteborg.
Det går knappt att prata om Glenns pöjk utan att någon utbrister ”Tobbe é klar” efter farsans utspel mitt i Blåvitt-klacken under en match mot Kalmar på Fredrikskans. Genomtrevlig och omtyckt i både Stockholm (nåja) och Göteborg (kanske inte i Gårda). Och snygg! Många tjejer hade uppskattat en bensax av Tobias.

4. Henrik Rydström, Kalmar.
Dalar på listan jämfört med hur det skulle sett ut för några år sedan. En briljant bloggare och skribent men när Rydström sålde sin själ till en kvällstidning innebar det att han får mindre utrymme i andra medier. Likt många profiler har han en omisskännlig kroppslig defekt: smala, bleka, inoljade ben som framhävs av för korta shorts från 80-talet.

5. Erik Edman, Helsingborg.
Den gamle landslagsrubrikmakaren höll oväntat låg profil första året när han vände hem. Men 2011 har Edman öppnat starkare. Sågningen av egna klubben kommer vevas framöver: ”Vi är jävligt snett på det. Vår produkt håller inte allsvensk klass. Man kan fan inte acceptera en passning med studs på en sträcka av tio meter”, vräkte Edman ur sig helt utan förvarning en vanlig januaridag. 

6. Pa Dembo Touray, Djurgården.
Har fascinerat oss större delen av 2000-talet. Från början hette han bara ”Dembo Touray” men som Erik Niva uttryckte det: ”En dag såg han sig själv i spegeln och tänkte: Pa!”. Tavla efter tavla rinner av målvakten, rena rama ”Bengt Madsen”-takterna och Touray har därför en egen Facebook-grupp som kräver att Svenska Fotbollförbundet tar tillvara hans pampegenskaper snart.

7. Tobias Grahn, Mjällby.
Går förstås inte att vara helt säker men det  v e r  k a r  som att Tobias Grahn stannar längre än ett år i samma klubb. Mest känd för att ha spelat i 211 olika klubbar under sin karriär. Också en begåvad retsticka på och utanför planen. Den allsvenska comebacken skedde mot AIK på Råsunda i fjol – då passade Grahn på att direkt håna hemmaklacken.

8. Nordin Gerciz, Örebro.
Den tekniske och underhållande mittfältaren passerar bloggande lagkamraten John Alvbåge som ÖSK:s profil i och med insatsen under januariturnén. Gerzic anlände totalt otränad och kröp runt ett konditionstest. Sådant gör bara äkta lirare. Gick dessutom bort sig rejält på en krog i Örebro i höstas men don´t try that at home, kids…

9. Peter ”Ijeh P” Ijeh, Syrianska.
Meritlistan motiverar en högre placering: bytte som skytteligavinnare klubb från Malmö FF till IFK Göteborg och blev först mordhotad, sedan indragen i tidernas svenska fotbollsskattehärva. Utöver allt det spelade han in raplåtar under artistnamnet ”Ijeh P”. Vi är många som är glada att nigerianen är tillbaka i allsvenskan även om han verkar hålla en lägre profil numera.

10. Dardan ”D-Rex” Rexhepi, Malmö FF.
Okej, han kanske inte är där ännu. Men i brist på profiler i såväl allsvenskan som hos regerande mästarna chansar vi på mer speltid och fler intervjuer med unge ”D-Rex” som uppges ha toppbetyg i alla ämnen i gymnasiet samt ägna sig åt poesi. Det är inget fotbollsspelare brukar kunna skämma bort sin publik med.

11. Lasse Nilsson, Elfsborg
Typisk spelare som motståndare och motståndarsupportrar älskar att hata: frisyren, filmningarna, dialekten, drygheten. Om Nilsson levererar på planen som han kan kommer det bli mycket snack om Elfsborgs tunga nyförvärv närmaste åren.

BÄNKEN
Per ”Texas” Johansson, Falkenberg.
Kommer inte spela allsvensk fotboll i år men bloggar om allsvenskan gör ”Texas” som bara den på hallandsposten.se. Ofta mycket underhållande, som sticket om senast det kom en spanjor till Halmstads BK: ”När jag frågade om han ville stanna i HBK några månader till sa han: ’To cold, Texas´. Då kom han ändå mitt på sommaren…”.

Russel Mwafulirwa, IFK Norrköping.
Kallas ”Nät-Russel” av Peking-suportrarna vilket blir ”nätrassel” i talspråk (ett annat ord för mål). Hur TV-kommentatorerna uttalar den malawiske anfallarens efternamn ska bli spännande att höra. (Tydligen [moá-foli-roá] men säg det snabbt tio gånger).