Min semester är slut för den här gången. Jag hade tänkt att minnas den för modinsommaraftonen i Liden, kvällarna på Hörnets uteplats ovan taken, det sprakande fotbolls-VM:et i Tyskland, Avenyrundorna med Samuel, Henkan, Kalle & Ante, AtmosFear, Cruzeiros P16- och Gais P17-lag i Gothia Cup, soliga stränder (nåja) och alla varma och uppmuntrande människor jag träffat under lediga dagar i Stockholm och Göteborg.

Minnet av sommaren 2011 blir ett annat.

I likhet med Palme-mordet, 9/11, Anna Lindh och Tsunamin i Thailand kommer jag för alltid att minnas var jag befann mig och kände den fredagseftermiddag när jag fick beskedet om Oslo 2011.

Ofattbart. Otroligt. Rädsla. Obehag.

Ju mer information som kommit fram, desto starkare har just dessa känslor blivit.

Ofattbart och otroligt för det omfattande våldet mot barn, ungdomar och vuxna. Rädsla och obehag för den välplanerade bakgrunden. Det är bara att hoppas och önska att en massmördarterrorists hat mot människor från egna och andra kulturer avskräcker alla och inte inspirerar någon. Att alla minns morden på oskyldiga mer än den förvirrade avskyn mot oliktänkande.

I kväll börjar jag jobba igen, IFK Göteborg-Halmstad i fotbollsallsvenskan på Gamla Ullevi. ”Är det inte konstigt att skriva om fotboll nu?”, undrade en kompis.

Det kanske det är. Men livet går vidare. Det måste alltid göra det.