Vanligaste frågan efter derbyt (förutom vilka som var inblandade i det där punggreppet): Varför bröts inte matchen helt? Matcher har brutits tidigare i år för samma händelser.

Min motfråga: Är det verkligen så svårt att hålla i sär saker och ting?

Tre matcher har brutits helt i år.

Mellan Syrianska och AIK small det knallskott mot en assisterande domare, det kastades knallskott mellan motståndarsupportrar på olika läktarsektioner, det small även runt stackars små bollkallar.

Mellan Malmö FF och Helsingborg small ett knallskott strax intill HIF:s målvakt Pär Hansson. Sedan sprang Knallskotts-Kenny in för att sträcka upp Hansson.

Mellan Malmö FF och Djurgården small det knallskott vid en kameraman, det var dessutom oroligt bland MFF-supportrar ovanför Dif-klacken och i klacken.

På Råsunda i våras och på Råsunda i går brann ett hundratal bengaler i både norr och söder, ett par tre knallskott small från Djurgårdshåll och spelarna lämnade planen men spelet kunde återupptas. Föreningarnas säkerhetsorganisationer var medvetna om vad som skulle hända efter paus (”Tack vare underrättelsearbete”) och spelare/ledare informerades i paus. Bengalbränningen skedde framme vid staketen. Stämningen var aldrig hotfull, känslan var inte att något kunde spåra ur. Det kändes mest som en onödig provokation efter de effektfulla tysta tio minuterna, de maffiga tifona och trycket som läktarsångerna skapade efter tystnaden. Rätt att fortsätta spela i går samtidigt som jag har förståelse varför matcher brutits helt tidigare.

Obeaktat om det varit rätt eller fel att bryta tidigare matcher råder inget tvivel om att det ganska enkelt går att hitta tydliga skillnader mellan de olika händelserna. Jag kan inte vara ensam om att se det, jag kan inte vara ensam om att tycka mig se en logik.

Efter matcher som brutits helt har det varit krigsrubriker på tidningssajterna. Det blev det inte i går. Så här såg det ut på Sportbladet i natt…

…också logiskt: en helt avbruten match, obeaktat om det varit rätt eller fel att bryta den, får långt mycket större konsekvenser än en som bryts i sex minuter, dessutom under relativt kontrollerade former.

Men det var ju mycket mer skriverier efter vårderbyt? invänder någon. Jo, men då måste det vägas in att de nya direktiven var helt okända, plötsligt beordrades spelarna av planen för att det brann bengaler på läktaren. Det var något nytt, alltså ett större nyhetsvärde.

Hur ser det ut i tidningarna i dag då? Tja, jag kan ju bara svara för Sportbladet, vi har nio sidor, varav två fokuserar på avbrottet och protestmanifestationen och stämningen på läktarna. Återigen: att det inte blir större om avbrottet beror på att matchen återupptogs och konsekvenserna då inte blir lika stora.

…så de som menar att vi av kommersiella hänsyn hugger på allt, blåser upp allt, fick sig nog en tankeställare.

Däremot hade vi planerat en enkät om hur det är att resa på bortamatcher som supporter – vilka arenor är bäst, vilka är sämst, hur skiljer sig mottagandet från andra klubbar och lokala polisen? Det fick stryka på foten när det nu dök upp en större supporterrelaterad nyhetshändelse. Utan bengalbränningen hade granskningen antagligen fått plats. Men det ska ju göras fler tidningar.

Annars var den största nyhetshändelsen, om ni frågar mig, bråket mellan Magnus Pehrsson och Andreas Alm. Pehrsson hade rätt i sak – att AIK i allmänhet och Kenny Pavey i synnerhet spelade över gränsen i slutet av matchen. Däremot hanterade Alm situationen bättre, han stod mest och flinade medan Pehrsson höjde rösten. Med tanke på slutresultatet, 1-0 till Djurgården, borde det varit tvärtom.

Men det blev bra TV, som det heter. Aldrig fel. Och även en kul uppföljning i pappersblaskan om vad som sades efter alla kameror stängts av. Utan att avslöja för mycket återkom båda tränarna till punggreppet åtminstone varsin gång.

Annars var det inget vidare derby. Det var knappt ett derby. Mesiga närkamper, ingen intensitet. Visst small det mot slutet men det var överfall, inte hårda, ärliga och tuffa tag.

Djurgården packade ihop sig centralt i defensiven och det klarade inte AIK att lirka upp. Offensivt såg Dif till att konsekvent spela förbi pressen, då fick Gnaget inte betalt för sin karaktäristiska aggressivitet.

Magnus Pehrsson må snubblat verbalt men den taktiska kampen vann han. 

AIK:s förlust innebär att om Helsingborg vinner mot Elfsborg på onsdag och Gais på söndag är HIF svenska mästare tre omgångar från slutet – det hör inte till vanligheterna i all(a-slår-alla)svenskan.

För Djurgården betyder segern att de inte behöver oroa sig så mycket ens för ett kvalspel längre. Tre poäng till lär räcka.

Kennedys Igboananikes mål var kvällens fotbollsmässiga behållning. Tänk att han ruschade från egen planhalva. Gjorde förresten inte Quirino ett liknande mål i ett Stockholmsderby en gång?

Till sist: klockan är över fyra på natten när jag skriver detta. Jag är helt slut. Om jag är snett på något beror det på brist på sömn, för mycket jobb och att jag har hört ordet punggrepp för många gånger. Då korrigerar vi när jag vaknar.