Efter min krönika och alla andra artiklar om efterspelet till Syrianska-Ängelholm kan jag nu lägga fram bevis varför man som sportjournalist inte kan lyssna till alla er som mejlar och har synpunkter – vi måste ta våra egna beslut. Jag menar, vem ska vi annars lyssna på?

Å ena sidan skriver nämligen Gabriel…

”Väldigt tråkigt att behöva läsa din artikel om Syrianska. Den bekräftar inte minst att du har lite kunskap om läget i denna förening.
Till att börja med lyfter du det negativa först och skapar enorma rubriker ur inget. Ska du skriva, var objektiv.
Vill du framstå som en seriös journalist framöver bör du också tänka på att syrianer är ett folk som hela Sverige har varit emot hela året.
Som journalist har du enorm makt, media kan vinkla och skapa opinioner. Du är en av dem som just nu klankar ner på syrianska”.

…å andra sidan skriver Roger…

”Inte första gången Södertälje-pojkarna kaosar. 0-3-förlust? Nä, då är det rasistiskt. Ni skriver knappt om det, inga krigsrubriker för då kan ni bli kallade rasister. Illa att samhället är sådant. Ni är livrädda för ’rasiststämpeln’ som ni tyvärr skulle få om ni kritiserar en klubb som Syrianska. Ni journalister trippar runt på äggskal för denna förening”.

Nu har vi det svart på rosa. Det finns inga glasklara rätt och fel, det finns bara olika tolkningar, journalistik handlar inte om att göra folk nöjda utan om att göra en så objektiv tolkning av en händelse som möjligt. Att döma av reaktionerna lyckades vi ganska bra – vår rapportering retade upp båda läger lika mycket. Vi låg alltså mittemellan ytterligheterna.