Mycket reaktioner på mitt senaste blogginlägg om Zlatan. Vissa förstod det, andra inte.

Det Zlatan gör – att skriva en bok rakt från hjärtat om hur han är, hur han tänkt, vad han gjort, vad som hänt – är det jag älskar och beundrar.

Sedan håller jag förstås med om att Zlatan i många av de situationer som han beskriver agerar som ett barn, eller rättare sagt: som en upprorisk tonåring. Han resonerar som en tjurig egoist utan förmåga till reflektion.

Men det spelar ingen roll.

Det här handlar inte om att stämpla Zlatan som människa. Han har gjort något unikt, ärligt och modigt – det är det jag hyllar.

Däremot kan det räcka med förhandsartiklar i tidningarna nu. Man vill ha något kvar att läsa.

Det är självklart inte okomplicerat att vara så öppen – hur reagerar landslagskompisarna, vad vågar förbundskapten Erik Hamrén säga i omklädningsrummet i fortsättningen? Ur mitt perspektiv som journalist välkomnar jag självklart öppenhet framför slutenhet och kan bara applådera och hoppas att fler tar efter.

Det mest fascinerande är ändå omvärldens tolkning av Zlatan-journalistiken. Under många många år beskylldes sportmedierna för att vara rasistiska (!), för att vi bara vinklade på det negativa kring Zlatan. Vi är samma människor som skriver i dag, rasistisk har journalistiken kring Zlatan aldrig varit (herregud så dumt) men vi vinklar fortfarande ofta på det negativa (rubrikerna från boken handlar ju mest om Zlatans bråk) men när vi gör det nu, slickar vi i stället Zlatans röv heter det enligt till exempel Johan Croneman.

Alltså: när vi skrev om Zlatans bråk för fem-tio år sedan var det Zlatan-hat, när vi skriver om Zlatans bråk nu är det Zlatan-fjäsk. Hur ska ni ha det?

Ingenting har alltså hänt med journalistiken, det som hänt är att Zlatan släppt en bok som är helt unik i sitt slag. Att Croneman & kompani tycker av vi borde såga boken visar mest att han saknar insyn i den internationella toppfotbollen.

Det är också fascinerande att vissa inte tycks kunna hålla två saker i huvudet samtidigt: man kan älska att Zlatan har skrivit en bok utan censur, man kan tycka att han beter sig som en idiot emellanåt ändå. Är det verkligen så svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt?

I tio år har jag blivit kallad Zlatan-hatare, nu slickar jag tydligen hans röv. Ändå skriver jag precis samma sak som tidigare: jag hyllar öppenhet, jag går igång på skandaler och bråk (annars ska man inte jobba på en kvällstidning).

Det är rätt uppenbart att det är perspektivet utifrån som har förändrats snarare än journalistiken kring Zlatan. Vi sportjournalister som skriver har inga dolda agendor även om jag börjar lära mig att till och med andra journalister tror det (läs; Croneman). Så starka känslor väcker alltså Zlatan.

Varför skulle det inte gå att tycka ett par-tre olika saker om Zlatan, måste man antingen vara för eller emot, välja sida? Jag är oberoende journalist, vissa saker gillar jag med Zlatan, andra gillar jag inte. Det är inte svårare än så.

Croneman & kompani borde läsa mitt blogginlägg från när Zlatan blev klar för Milan.

Att påstå att jag slickat röv för Zlatan, det är som att påstå att jag slickar röv för Lasse Lava också. Påståendet är lika absurt. Men visst, om Lava tar Island till VM-guld, då kommer jag att hylla honom och då kommer Croneman komma farande med att jag slickat Lavas röv sedan Sverige fick stryk mot Spanien med 4-0 i den där träningslandskampen.

Men nog om boken nu.

I stället rekommenderar jag Banks och min intervju med Lennart Johansson. Vi träffade honom i veckan och han levererar också.

Det mest intressanta är att han inte tror på Michel Platinis baby Financial Fair Play:
”– Jag tror varken resurserna eller kunskapen att efterleva det finns. Väldigt många av storklubbarna i Europa är på ruinens brant. Det är att kräva för mycket. Det är en noggranhet i kontrollen som är större än för ett vanligt företag. Det finns enklare sätt. Att leva efter de regler och lagar som finns.
Behövs det inte en ekonomisk styrning av fotbolls-Europa?
– Jo, men jag tror att man har tagit i för kraftigt. Jag tror inte många klarar av att orka uppfylla kraven.
Så vad händer med FFP?
– Jag tror att det dör ut, att det läggs ner. Det finns inte kapacitet att dra igenom”.

Vad gäller cupfinalen mellan Helsingborg-Kalmar (3-1) är den första reflektionen:
Har Mikael Stahre och Håkan Mild verkligen gjort läxan ordentligt, Daniel Sobralense ska spela i IFK Göteborg nästa säsong. I går skämde han ut sig rejält i sin sista match för Kalmar.

Den andra är:
Helsingborgs historiska trippel – eller kvadrupel – ger en bra bild av svensk klubblagsfotboll 2011: den domineras av Helsingborgs IF och Helsingborgs IF endast. De har gjort något som går att kopiera men inte att göra bättre.

Mer om finalen här.

I övrigt är jag krasslig och har legat hemma några dagar, vi får se man hinner repa sig till morgondagens fotbollsgala.