…då man kunde gå från en förvisso väldigt bra trailer till årtiondets filmhändelse i sin helhet.
När biosalongen släcktes ner hade jag samma känsla i magen som inför att slå en avgörande straffspark. Ni som gjort det vet jag menar…ni andra – vad ska jag jämföra med – att gå på dejt?
Efteråt sa jag till min kompis Kalle som hejar mer på Tyskland än Sverige som satt bredvid att ”Nu behöver det inte göras fler filmer – alls”.
Ja, The Dark Knight Rises infriade våra högt ställda förväntningar.
Om man är såld på Batman Begins och The Dark Knight älskar man Rises, svårare är det inte.
Jag håller – ännu så länge – tvåan som det starkaste kortet i leken. Trean är, utan att säga för mycket, mer ”amerikansk” än föregångarna som är rensade från all sentimental smörja. Samtidigt tar vissa delar och scener i Rises actiongenren till en hittills oöverträffad nivå, vågar jag nog påstå. Exakt vilka går inte att avslöja utan att spoila men ni lär inte bli besvikna.
Jag kan ändå förstå de filmkritiker som nöjer sig med en fyra, trots att filmen – ställd mot alla andra actionfilmer som någonsin fått betyget fem – också måste vara en femma. Vad jag menar går inte heller att utveckla med risk för att förstöra upplevelsen.
Förutom det mästerliga hantverket i allt från manus till skådespeleri och själva grundstoryn är storheten med Batman-trilogin två: de som ger oss sagan tar den på allvar – och budskapet är ovanligt för en amerikansk blockbuster.
”Create enough hunger and everyone becomes a criminal”.
Orden är Liam Neesons rollkaraktärs, überskurken Ra’s Al Ghul, i Batman Begins.
Ju fler fattiga, desto fler brottslingar.
Det låter självklart innan vi tittar oss i spegeln.
Vad är fattigdom? Vem är fattig?
I grund och botten är det en jämförelse med de människor som finns runtomkring, i samma land eller region, som har mycket mer. I villaområdet är den fattig som inte har råd att betala bolånet. I förorten den som inte kan ge egna barnen samma mobiltelefon och kläder som kamraterna. Långt härifrån handlar fattigdom om att kunna ställa mat på bordet eller inte.
För några år sedan gick en svensk allians till val bland annat genom att spela på människors ilska mot de som utnyttjade ett generöst bidragssystem och som lurade till sig bekväma förtidspensioneringar. Tillräckligt många lyssnade, jag möter dem fortfarande emellanåt, de som klagar på de lata, de som inte jobbar, de som inte gör rätt för sig. Sällan talas om klyftor eller människorna som slås ut, om det på sikt kan skapa ett mer otryggt samhälle.
Batman-regissören Christopher Nolans (född i London, bosatt i Los Angeles) utgångspunkt är USA som är Sveriges raka motsats trots Alliansens ideologiska kursändring. Där existerar inga trygghetssystem i närheten av våra. Filmtrilogins rödaste tråd handlar följaktligen inte om ondskefulla socialbidragstagare eller mordiska förtidspensionärer utan vad som händer när skillnaden mellan fattig och rik blir för stor i ett samhälle, där bovarna blir fler och de enda metoder som återstår för att skapa trygghet är murar, hårdare straff och fler men allt maktlösare poliser.
”When a forest grows too wild, a purging fire is inevitable and natural. Tomorrow, the world will watch in horror as its greatest city destroys itself. The movement back to harmony will be unstoppable this time”, förklarar Neesons skurk den slutgiltiga lösningen på problemet.
Ur det det perspektivet hänger Batman Begins och The Dark Knight Rises ihop medan mellanfilmen, The Dark Knight, står mer för sig själv.
I The Dark Knight Rises har Gotham inte bara hämtat sig från det kaos Jokern skapade, staden har också lyckats utrota den organiserade brottsligheten. Dit räknas Batman som dragit sig tillbaka med ett pris på sitt huvud.
Men klyftan mellan de som har och inte har består.
I en scen talar kriminalassistenten John Blake med en pojke på det ungdomshem Wayne Enterprises inte längre kan skänka pengar till. Polisen frågar varför de unga männen söker sig ner i kloakerna och får svaret att de jobbar.
– Det finns väl inga jobb där nere? undrar Blake.
– Fler än här uppe, svarar pojken.
Under jord läggs pusselbit efter pusselbit för att genomföra en djävulsk plan vars första steg är att ta ifrån de rika de förmögenheter den vanliga Gotham-invånaren aldrig fått ta del av.
Nolan presenterar inte detta som en lösning, tvärtom, utan som en konsekvens av ekonomisk obalans.
The legend ends?
Knappast.
OBS! Om ni inte sett filmen, undvik att läsa kommentarerna här.