En halvtimme försenat började det till slut, det historiska, sista derbyt på Råsunda, Djurgården-AIK. Förseningen berodde på stopp i tunnelbanan och det var smått kaotiskt med folk som sprang längs spåren.

Vi som var på plats på Råsunda fick uppleva tifon när de är som mest genomarbetade. AIK:s såg ut så här, med Samuel Ayorinde i mitten, det sades att han satt en bit ovanför duken med sin son för att se matchen men missade att han själv spelade en av huvudrollerna inför avspark…

…på södra läktaren kontrade Djurgården med följande trestegsraket…

…sedan började matchen och undantaget ljudkulissen höll den inte samma klass. Spelkvaliteten var låg, och första 20 minuterna kom AIK så fel med sitt mittfält att det inte ens blev tal om någon derbykamp. Daniel Sjölund och Simon Tibbling kunde plocka upp andrabollarna och fördela vidare ut på Kasper Hämäläinen och Peter Nymann Mikkelsen. Det hängde ett djurgårdsmål i luften.

Men till slut insåg Helgi Daníelsson och Celso Borges vartåt det barkade och korrigerade sina positioner, tog tag i duellspelet och vände bollar på Martin Mutumba som tryckte bak Djurgården genom att utmana, avsluta och hota med löpningar. När det var dags för halvtidsvila hade AIK tagit över helt.

Andra halvleken blev också försenad då bengalerna brann i båda klackarna. Det skulle bli upprepade avbrott under andra halvlek och efteråt sa domaren Jonas Eriksson att reglerna kanske är för svartvita, att det borde finnas utrymme för bedömningar, brinner det en eller två bengaler – är det verkligen nödvändigt att stoppa spelet då?

Att det inte går att spela just när det ser ut så här är en annan sak…

…AIK hanterade avbrotten bättre och fortsatte på den inslagna vägen från första halvlek, den här gången med skillnaden att i stället för Mutumba och Daniel Gustavsson, var det Kwame Karikari, Mohamed Bangura och Celso Borges som fick lägena – då satt 1-0, 2-0 och till slut 3-0. Gnagets största derbyseger på över tjugo år var ett faktum.

Diskussionen efteråt handlade om eldandet och regeringens samordnare Björn Eriksson beskrev det som ”fotbollens största problem” i Sverige. Hans väg verkar vara att hitta nya metoder att stoppa införseln av pyroteknik.

Jag förstår de fans som förespråkar organiserad, tillåten bränning – det är en fråga supporterorganisationen SFSU driver på ett klokt sätt – men i dagsläget är det förbjudet och ingen kan i långa loppet vilja ha det som i går.

Man ska också ha i åtanke att om bengalerna nu är svensk fotbolls största problem, så mår svensk fotboll trots allt rätt bra, även om det är ett gissel som kostar vissa klubbar en del pengar.

En modern tradition i samband med tvillingderbyt är att AIK:s Andreas Alm och Dif:s Magnus Pehrsson tjafsar med varandra efteråt. Jodå, i går också:

– För övrigt är jag riktigt nöjd med att Kennedy inte spelade matchen. Den kvicka lilla spelaren är skön att slippa, sa Alm efter presskonferensen apropå att anfallaren inte ens var med i Djurgårdens trupp.

Som journalist kunde man naturligtvis inte undgå att tolka detta som att AIK-tränaren tyckte att Magnus Pehrsson tagit ut fel lag, och resten av storyn var enkel att dra hem.

Tränarna gör sitt för att hålla rivaliteten vid liv även om Pehrsson inte var lika pratglad just i går som retstickan Alm.