Jag skriver mer om själva matchen Brommapojkarna-Hammarby 2-1 på annat håll, i papperstidningen, men artiklarna kommer väl ut på nätet vad det lider.

Här tänkte jag filosofera lite kring att BP:s Pablo Piñones-Arce fick gult kort, hans andra, vilket innebar utvisning sedan han firat ett fantastiskt hörnmål framför Bajen-fansen.

Det första man alltid måste nämna i sådana här situationer – det var samma visa när John Guidetti fick ett andra gult kort efter ett straffmål i våras där han drog av sig tröjan i glädjeyran – är att spelarna får skylla sig själva, det är klantigt och onödigt eftersom reglerna har funnits där ganska länge nu.

Reglerna finns där, då finns alltid risken att kortet kommer upp.

Risken? undrar ni.

Ja, risken.

Det är som med alla andra domslut, en bedömning här också.

Den som drar av sig tröjan har visserligen inte så mycket att be för, det är undantagslöst varning enligt regelverket. Som jag har fått det förklarat för mig handlar det inte om sponsorerna utan hänger samman med att det även är förbjudet att visa undertröjor (eller kalsonger) med ”politiska, religiösa eller personliga uttryck” vilket sedan inte är domarens sak att bestraffa utan förbundens.

När det gäller Pablo Piñones-Arces gula kort mot Hammarby gjorde domaren Magnus Ahlsén bedömningen att det var gult kort eftersom han ansåg att Pablo uppviglade mot Bajen-fansen genom att sätta händerna bakom öronen i en så kallad ”Vad sa ni nu då?”-gest. Pablo hade kunnat få gult kort även utan just den gesten eftersom det också kan bedömas som en provokation att fira framför motståndarfansen…

…i Stockholmsderbyt på Råsunda tog Mohamed Bangura och Kwame Kariakari en snabb svängom framför Dif-klacken – de slapp varning.
Kalmars Daniel Mendes satte fingrarna mot himlen och tackade högre makter framför Dif-klacken på Stockholms Stadion – han blev varnad.

Bedömningarna blir olika eftersom det är olika situationer, olika domare, olika matcher, olika stämningar, olika arenor. Jag kan ha en personlig åsikt i vart och enskilt fall: rätt med kort för Pablos gester, fel att varna den bedjande Mendes, rätt att fria de dansande AIK:arna.

Men vad jag tycker är inte intressant överhuvudtaget, jag var inte domare i någon av matcherna och millimeterrättvisa mellan fotbollens alla situationer har aldrig existerat och kan aldrig existera.

Orden i regelverket domaren ska ta ställning till är om firandet och gesterna är ”provokativa, förlöjligande eller uppviglande”, därigenom uppstår ett utrymme för tolkningar precis som i de flesta domslut på fotbollsplanen.

I grund och botten tycker jag det är rätt att det finns ett utrymme i regelverket att spelare som provocerar eller uppviglar motståndarsupportrar kan bestraffas. Det är fullt rimligt att det ställs högre krav på ledare-tränare-spelare än på publiken i detta hänseende. Naturligtvis har Pablo en poäng när han lyfter frågan om vad en spelare ska tvingas höra för okvädingsord på sin arbetsplats men 1) hur ska domarna kunna ta ställning till det? och 2) publiken betalar för att komma till arenorna, de aktiva får betalt för att komma dit. Därför en logisk ansvarsfördelning att spelarna måste tåla mer än publiken även om man självklart önskar att de slapp otrevliga, verbala påhopp. Dessutom kan fansen straffas (bland annat genom böter till klubbarna) vid rasistiska slagord och sånger, dessbättre förekommer det sällan eller aldrig på svenska läktare men väl i exempelvis Ryssland som vi minns från AIK:s möte med CSKA Moskva.

Ett gult kort är inget hårt straff, det går att undvika hur mycket känslomänniska man än råkar vara, speciellt om man vet med sig att man redan har en varning. Det påverkar heller inte fotbollen negativt att spelarna måste undvika hångesterna samt fira sina mål en bit från motståndarfansens läktare.

Sedan måste domaren naturligtvis ha med i bedömningen att i de fall ett bortalag gör mål på en arena fylld till bredden med hemmafans (eller vice versa), någonstans måste spelarna kunna fira och kramas och dansa. Det var bland annat det som var tokigt när Daniel Mendes fick sitt kort på Stadion.