Det kom 18 Häckensupportrar till Stockholms Stadion. Fyra kämpade tiden ut i vätan intill den gula HISINGEN-banderollen, 14 tog tidigt skydd under tak.

Djurgårdssupportrarna?

Tja, när presskonferensen började en kvart efter slutsignal stod de fortfarande kvar ute i regnet och sjöng – trots 0-3. Imponerande.

Klasskillnad på läktaren, alltså – nere på planen hade Djurgården inte en chans.

Jag skrev om Häcken i dagens tidning. Jag filosoferade kring varför alla plötsligt håller på Häcken i guldstriden. Jag nämnde förklaringar som att Häcken är underdogs, att det saknas uppbyggd rivalitet, att andra lags supportrar inte ser Häcken som ett hot.

På Stadion i går insåg jag att jag glömt att nämna några faktorer – deras fotboll, deras spelare.

Vem vi ska börja med är inte svårt.

Den lille Oscar Lewicki, en i raden av dessa ultrabegåvade -92:or. En mittfältare med en skrämmande välutvecklad spelförståelse redan under första allsvenska säsongen – igår dessutom som mittback i 80 minuter. Tänk då på att Lewicki inte platsar i U21-landslagets startelva och ni förstår att rätt skött är det här en generation som kommer att nå långt. -92:ornas kval börjar först hösten 2013. Det nu pågående kvalet/playoffet är -90/-91:ornas. Även om startelvan och truppen innehåller flera -92:or.

Nåväl, Häcken var det.

Waris Majeed är förstås härlig att se med farten, mottagningarna och ödmjukheten mot lagkamraterna. Till och med Patrick Vieira blev imponerad i går. Jodå, Vieira var på plats för Manchester Citys räkning och jag frågade Patrick vad han tyckte om Majeed:
– In swedish? föreslog Vieira stillsamt.
You talk swedish!? svarade jag förvånat.
Han log.
Jag dog.
Och vi fortsatte på engelska:
– Det är första gången jag ser Majeed spela så jag har inte så mycket information. Jag har inte sett tillräckligt många matcher för att kunna uttala mig, sa Vieira.

Men efter matchen gick Vieira ändå fram till Majeed för att skaka hand och önska honom lycka till framöver. Återstår att se om det betyder något mer.

Huvudorsaken till Manchester City-scoutens besök var att diskutera ett samarbete med Djurgården som går ut på att City plockar spelare från akademin ”Right to dream” i Ghana (där Häcken hämtat Majeed och Nasiru Mohammed) som sedan placeras i Dif. De som utvecklas till landslagsspelare och deltar i 75 procent av Ghanas landskamper kan gå vidare till Premier League (sådana är reglerna i England), antingen till City eller säljas till andra klubbar. De som inte utvecklas på samma sätt blir Djurgårdens spelare. Ungefär så.

Häcken, ja. Vi har Martin Ericsson som haft Skandinaviens svängigaste formkurva i 32 år och nu plötsligt är fyra plus i match efter match. Eller Dioh Williams, så bekväm på små ytor att han hade kunnat bosätta sig på toppen av en flaggstång. Kari Arkivou, den enda finländaren i världen som kan göra snurrfinten i hög fart (Jari Litmanen inräknad som hade för bra spelsinne för att behöva springa snabbt). Mohammed Ali Kahn, allsvenskans häftigaste namn. Dominic Chatto som tränat motlägg mot Björn Borgs garagevägg. René Makondele som, utan att jag har räknat, måste ha allsvenskans högsta poängsnitt senaste åren.

Deras tränare, gamle Hammarbyforwarden Peter Gerhardsson, är en skön filur. I går bad han att få bli fotograferad tillsammans med Patrick Vieira utanför Stadion. Gerhardsson är Arsenal-supporter och efteråt sken han som om han precis klivit in på Gröne Jägaren.

…Gerhardsson alltså, inte Vieira. Han tog möjligen sikte på Café Opera.

På presskonferensen frågade jag vad Gerhardsson tycker om att vara allsvensk serieledare. Det tänkte han inte så mycket på, sa han.
– De andra ska ju spela också. Men jag kanske knappar fram sidan 343 på text tv och har den på under natten. 

Man kanske skulle ta och göra det samma. Det är inte varje dag Häcken leder allsvenskan. Men det är nog fan inte sista heller.