Det jag ska skriva nu vet alla om, men det kan vara dags för en påminnelse.

Tanken slog mig när vi tränade inomhus, five-a-side, inför höstens journalistlandskamp mot Finland i Helsingfors om två veckor.

Försvarsspel handlar inte så mycket om skicklighet utan kunskap.

Om du håller boxen, inte går bort dig, följer-lämnar över konsekvent, stöter utan att stöta bort dig, så är det jävligt svårt för motståndarna att göra mål. Du behöver inte vara en särskilt duktig fotbollsspelare för detta, det räcker att du har hjärnceller nog att förstå vad det är du ska göra. Eller att någon har berättat det för dig på ett pedagogiskt sätt.

Det effektivaste sättet att såra inomhus är att en spelare drar sig mot kortlinjen vid motståndarmålet för att sedan kunna diagonala eller möta, en av ”yttrarna” tar en v-löpning och öppnar upp för instick centralt medan en ”back” drar iväg på kanten. Det ger bollhållaren tre alternativ där alla är bra.

Men om försvarsspelarna vet exakt vad de ska göra i varje givet alternativ, då är anfallande lag beroende av individuella prestationer, omställningar eller bollåtererövringar.

Riktig fotboll är förstås en helt annan sak. Men principen är den samma. Om alla spelare vet hur de ska göra i försvarsarbetet, blir det mycket svårare för motståndaren att göra mål.

Självklarheter givetvis men uppenbarligen värt att påminna om.

Man kan fråga sig varför Sverige i år har släppt in 19 mål på tolv landskamper, det är åt helvete mycket.

Det är ingen slump.

Sverige har ett nytt mittbackspar och därmed en ny backlinje eftersom ingen av mittbackarna har någon längre erfarenhet av mittbacksspel på landslagsnivå eller av spel i Champions League.

Andreas Granqvist är klok med bollen men svag i det kollektiva beslutsfattandet. Jonas Olsson är svag med bollen men klok i det kollektiva beslutsfattandet. Vad gäller ytterbackarna så har vi det vi har. Det är heller inga världsspelare.

Jag har sett många landslagsträningar och Erik Hamrén nöter sällan på detta. Jag förstår inte varför så mycket av träningstiden läggs på offensiven, den sköter ju sig själv. Sverige har egentligen systematiserad offensiv, det utgår från individuella prestationer och vilket humör Zlatan Ibrahimovic är på. Kolla årets 26 gjorda landslagsmål och du ser få mönster, möjligen är Sverige ganska oberäkneliga för rätt vad det är kommer högerback Lustig farande och trycker in 2-4 mot Tyskland på en perfekt djupledsboll från Kim Källström som började på bänken.

Men försvarsspelet går att automatisera. Samla backlinjen, Erik, prata med dem, förklara hur du vill att de ska agera, spela upp sekvensen vid Englands 1-1-mål, om Granqvist ser att Mikael Lustig inte hinner hem, då måste han ge understöd till Sebastian Larsson, att stå kvar gör ingen nytta, du måste släcka den mest akuta branden först och Rasmus Elm kommer ju bakifrån mot samma yta.

Men sådana sekvenser vill Hamrén inte spela upp, har han sagt. Han vill lyfta det positiva. Det finns en mental tanke bakom det som kan vara klok men i ett läge då Sverige gjort 26 mål och släppt in 19 på elva matcher, då kanske man ska tänka om. Offensivt har det här landslaget ett ganska gott självförtroende. Defensivt vet de inte riktigt hur de ska göra.

Det är ingen slump att Sverige har släppt in 19 mål på elva matcher, det beror delvis på att vi har en offensivare spelidé men det här är inte allsvenskan där Häcken kan spela som Tyskland, det här är på internationell toppnivå, då blir du straffad direkt om du inte står rätt, gör rätt, tänker rätt i alla lägen.

Lite som i five-a-side.