Tänk att Nilla Fischer är 28 år. Hon har aldrig tidigare pratat offentligt om mordhotet hon fick under sin tid i LDB Malmö. I dagens Bollklubben uppmärksammar vi detta stort. Vi låter även Caroline Seger, Kosovare Asllani och Lotta Schelin berätta om hatet, vi gör ett uppslag om det i tidningen och jag svarade på läsarnas frågor i en chatt.

Inför Sportbladets Amanda Fredin avslöjar våra största stjärnor i damlandslaget med egna ord att de hotas och hatas – för att de är kvinnor som spelar fotboll.

När SVT:s Uppdrag Granskning startade diskussionen om näthat på allvar i förra veckan hängde i princip alla andra medier på. Frågan är angelägen, drevet blir viktigt.

Men när en liknande sak sker inom idrottsjournalistiken hakar övriga sportredaktioner sällan på. Expressen har inte lyft diskussionen om hotet och haten mot damlandslagsspelarna, DN har inte gjort det, SvD har inte gjort det, TT har inte gjort det, G-P har gjort det, Sydsvenskan har inte gjort det, SVT har inte plockat upp den boll de själva satte i rullning och TV4 ligger hittills lågt.

Det finns nämligen en kultur inom sportjournalistiken att man inte ska credda varandra. Man kör sitt eget race. Därför upplevs granskningar inom sportjournalistiken sällan som särskilt tunga. Det är ingen annan som plockar upp det. Man vill inte ge varandra den uppmärksamheten. Det är en tydlig skillnad mot hur det fungerar i allmän- och politikjournalistiken.

Sportbladet är inte utan skuld, vi är en del av den här kulturen.

Många gånger när TV4 gjort något bra, då har jag fått skriva om det på min blogg. Tidningen vill inte ta i det.

För det handlar om en kultur.

Därmed sviker vi ibland vårt uppdrag, att sätta nyhetsvärdet och allmänintresset i första rummet.

Det är synd att det är så.

De hotade och hatade damlandslagsspelarna hade tjänat på att det inte var så, 2013.