Svenska Fotbollförbundet hade kallat till presskonferens i den nya tröjsponsorns lokaler ett Rasmus Elm-inkast från Friends Arena. Eftersom jag var tidigt på plats noterade jag ett antal färdigtryckta namnbrickor i entrén (av någon anledning måste alla presskonferensdeltagare bära namnbricka nuförtiden). På en av brickorna stod det Niklas Bodell, min före detta nyhetschef på Sportbladet.

Hoppsan.

Bodell ny presschef för Zlatan & Co?

Jag frågade kommunkationschefen Camilla Hagman som duckade.

Några minuter senare presenterades Bodell som ny presschef.

Förhoppningsvis kan den erfarne journalisten, informationschefen och Bajen-supportern förändra ryggradsreflexen inom SvFF att inte ens kunna svara ”Ja” på något som ska presenteras två minuter senare. En öppnare attityd skulle inte skada förbundet, tvärtom.

Nu blev Bodells första drag i stället att snacka in ex-Hammarbyaren Erkan Zengin i VM-kvaltruppen.

Skämt åsido, att Zengin är med handlar varken om presschefens grönvita hjärta eller tunneln på Didier Drogba, snarare var det ett sätt att parera flörten från Turkiets landslag. Både Alexander Kacaniklic och Jimmy Durmaz ligger före i kampen om vänsterkanten mot Irland, däremot kan Zengin säkert luftas i den efterföljande träningsmatchen borta mot Slovakien.

Däremot lär Alexander Gerndt sannolikt gå rakt in i VM-kvalstartelvan om en och en halv vecka. Så djup är landslagets anfallskris – mer om det i papperstidningen.

Gerndt-frågan har hela tiden handlat om samma sak: att Svenska Fotbollförbundet måste markera kraftfullt och trovärdigt mot brottet han är dömd för, kvinnomisshandel. Något SvFF gjorde först efter många turer de där decemberdagarna när domen föll för snart ett och ett halvt år sedan.

Nästa fråga: Skulle Gerndts avstängning varit på en månad, sex månader, tolv månader, 24 månader (som prövotiden är på) eller en livstidsavstängning från svenska landslaget? Där kommer alla aldrig att bli helt överens.

Jag kan hålla med de som tycker att fyra månader var överraskande kort tid och jag har själv drivit debatten att förbundet hanterat frågan på ett fegt och bristfälligt sätt.

Den här diskussionen har pågått i snart ett års tid.

Att Alexander Gerndt spelar landslagsfotboll igen, ett och ett halvt år efter domen i Helsingborgs tingsrätt och ett halvår efter domen i Hovrätten, tycker jag inte är någon ”skandal” som vissa menar.

Det är klart att idrottsförbunden kan införa nolltolerans för tid och evighet mot alla idrottsmän- och kvinnor som döms till villkorliga fängelsestraff. Men vill vi verkligen det?

Eller ska livstidssförbud för landslagsutövning för villkorligt dömda idrottsmän bara gälla vid misshandelsdomar eller kanske mer specifikt då kvinnomisshandelsdomar?

Om man tycker det, och det har jag full respekt för att man gör, men då är det snarare rättsväsendets syn på det aktuella brottet som bör angripas, eller själva straffskalan.

Och det kan man självklart kritisera indirekt genom att kräva mer av idrottsförbunden när förebilder är inblandade i sådana brott. Vi ställer högre moraliska krav på idrottsstjärnorna genom deras gynnade och påverkande position i samhället. Därför ser jag kritiken mot förbundet som naturlig och viktig, samtidigt som jag tror på tanken om en andra chans efter en villkorlig fängelsedom och avklarad landslagsavstängning.