Kalla mig gärna nörd men jag älskar matcher som Manchester United-Real Madrid. När fotbollen verkligen blir det där schackpartiet mellan tränarna vars olika drag besvaras med ett mer eller mindre lyckat motdrag.

Schackliknelsen används ofta slarvigt – i första halvlek var den så relevant den kan bli.

Inspirerad av andra halvlek på Bernabéu där Manchester United fick bra kontroll på Real Madrid valde Alex Ferguson att bänka Wayne Rooney som under de flesta omständigheter är självskriven i vilket fotbollslag som helst i världen. Danny Welbeck tog den släpande anfallsrollen och Ryan Giggs var placerad till höger (!).

Med det skickade sir Alex först och främst en stressande signal till Real Madrid att ”Det är ni som måste göra målen, vi är vidare”. Spelmässigt fick det effekten att Welbeck screenade bort Xabi Alonso som inte kunde vända bollar ut till vänster. Om han ändå lyckades såg gamle Giggs till att det dubblades på Ronaldo snart sagt varje gång. Därmed var Reals två viktigaste pjäser bortplockade. Laget som var tvingade att göra mål kom ingenstans.

Det var inte bara ett taktiskt genidrag av sir Alex – han fick även spelarna att förstå och utföra ordern exakt enligt plan.

Kunde José Mourinho svara i andra halvlek?

Inte till en början.

I stället kom Uniteds ledningsmål som en logisk konsekvens av att de skapade något på nästan varje omställning – 1-0 efter att Sergio Ramos styrt ett inlägg i eget mål.

Matchens mest avgörande beslut togs nu varken av Mourinho eller sir Alex utan av Nani och domaren Cüneyt Cakir. Nani hoppade efter en boll och satte dobbarna rakt i magen på Arbeloa – Cakir visade det röda kortet.

Å ena sidan var det farligt spel som riskerade att skada vilket är utvisning enligt reglerna. Å andra sidan var det oavsiktligt eftersom Nani inte ens såg Arbeloa. Domaren hade att göra en bedömning, det var möjligen hårt dömt, men går inte att säga att det var fel enligt reglerna som tittar på ”brutaliteten” och om ”motståndarens säkerhet riskeras” (se nedan).

…det är lite luddigt formulerat, det kan jag hålla med om, men regelverket kan inte heller beskriva varenda tänkbar situation i detalj som kan uppstå på en fotbollsplan. 42:an i kistan på en motspelaren är rätt brutalt.

Så här: den spelare som med fart hoppar framåt med ena benet utsträckt och foten vinklad uppåt utan koll på omgivningen riskerar alltid att bli utvisad om han träffar en motspelare. Hur lite ”meningen” det än är. Ungefär som vid en glidtackling med dobbarna före där motståndaren kommer in från sidan och hinner före och får sulorna över smalbenen.

José Mourinho fick läge att agera och det gjorde han utan att tveka och han gjorde det direkt. Ut med Arbeloa, in med Luka Modric som öppnade upp United med ett exakt och markvinnande passningsspel. Några minuter efter inhoppet tryckte Modric in 1-1 via ett klassavslut från distans. När Ronaldo senare rullade in 2-1 i öppet mål utan att fira hjälpte inte ens sir Alex sista rockad – att byta in Wayne Rooney. United med tio man behövde göra två mål och de gjorde inte ens ett på duktige reservkeepern Diego Lopez.

Real Madrid till kvartsfinal efter en på många sätt fantastisk matchserie där en utvisning blev extremt avgörande, det går tyvärr inte att bortse från det.