Med all respekt för övriga 14 lag:
Allsvenskan 2013 började på Borås Arena.
Och som den började.

När Elfsborg och AIK vandrade ut från spelargången möttes de av en fullsatt Borås Arena, två gulsvarta väggar, en inramning och en ljudkuliss som i andra sammanhang hade klassats som ett arbetsmiljöproblem.
Elfsborg-AIK var sist ut av den första omgångens åtta matcher och hälsningen till konkurrenternas tillställningar var tydlig:
– Tack för förfesten, nu öppnar nattklubben.
När Mohamed Bangura byttes in i 78:e minuten vrålade reportern Michael Wagner i mitt öra:
– Det känns som en guldfinal!
– Vad sa du? vrålade jag tillbaka.
På den ljudnivån var det.

Mindre imponerande att AIK-klacken (eller delar av den) inte hade mer finess än att ropa ”Visa pattarna” åt en kvinnlig sjukvårdare som hjälpte Elfsborgs Marcus Rohdén med en skada. Eller det alltid lika tröttsamma ”hora”-skanderandet.

Men det var enstaka plumpar i en i övrigt berusande läktarupplevelse som i kombination med intensiteten och nerven nere på konstgräset skapade exakt den känsla som kollegan Wagner försökte beskriva: det var som att SM-guldet stod på spel direkt.
Och för all del, Elfsborg och AIK är två lag som de flesta har tippat i den absoluta toppen i år.
Vi som inte har gjort det fick en del fundera på.

Elfsborg, som vanligt anförda av Anders Svensson men nu också med en begåvad norrman bredvid honom, markerade revir centralt och sårade AIK med hotande passningar framåt, mot den högra kanten i första halvlek, mot den vänstra i andra.
Det var ofta så det såg ut: om AIK täppte till en yta, hittade Elfsborg fram på en annan.
Att Gnaget ändå var närmast ett ledningsmål innan halvtidsvilan – Kennedy Igboananikes skott i underliggaren – framstod där och då som en tillfällighet. AIK anföll egentligen bara med två man, fler spelare hann inte upp innan Elfsborg vunnit tillbaka bollen.

Men Igboananikes avslut i straffområdet var ingen slump skulle det visa sig. För när AIK väl lyckades ta sig hela vägen fram var Elfsborgs försvarsspel påtagligt passivt och obeslutsamt. Vid Nabil Bahouis 1-0 hade Joackim Jörgensen eller Andreas Klarström enkelt kunnat hålla Henok Goitom felvänd i förstaläget men tvekade vem som skulle gå dit. Vid 2-1 var Elfsborg två-mot-en i straffområdet men Goitom fick avsluta i fred.
– Vi har två mittbackar där Jörgensen tränat mittfältare alla träningar fram till denna veckan och snabbt fick vikariera. Jon Jönsson har bara spelat 45 minuter sedan november, sa Jörgen Lennartsson som ändå påstod sig vara nöjd med försvarsinsatsen.
Det kan man kanske förstå mot nämnda bakgrund, men en samspelad backlinje hade knappast släppt in två mål på AIK:s fåmansattacker.

Utöver osäkerheten i eget straffområde imponerade Elfsborg alldeles oerhört i perioder, speciellt med tanke på att Viktor Claesson, Mohamed Bangura och Niklas Hult började på bänken, David Elm var sjuk och Tom Söderberg skadad.
Två gånger kom de tillbaka från underlägen, båda gångerna genom högklassiga prestationer av James Keene som oväntat la beslag på huvudrollen i matchen. Båda målen möjliggjordes av centrala bollvinster och AIK kommer att må bra av att få tillbaka Celso Borges där.
– Att de får stå så fria och slå bollen gör det svårt för oss där bak, sa Alexander Milosevic om Keenes 2-2-kvittering.

Som ni hör är jag inte lika imponerad av AIK:s prestation men vi ska komma ihåg ett par saker:
Gnaget är trögstartade av naturen, Elfsborg på Borås Arena är allsvenskans svåraste bortamatch, AIK tog en poäng, var nära att ta tre och fick igång Henok Goitoms målskytte direkt. Det är en start som det här laget och deras supporters kommer att växa av, närmast på Friends Arena nu på söndag.
Stackars Syrianska.