AIK hade chansen att kliva på längst bak i guldtåget.
Då smet Kalmar före.
Och kopplade loss sista vagnen.

Det talas gärna om måstematcher hit och och ödesmatcher dit, ofta överdrivet eftersom det svänger snabbt i fotbollsserien som ibland kallas all(a-slår-alla)svenskan.
Sex poäng kan gå fort att ta igen, nio pinnar är ingen omöjlighet att hämta upp.
Men den Gnagare som tar ett djupt andetag (jag rekommenderar verkligen det) och knappar in 343 på text tv:n för att slänga ett getöga på tabellen kommer snart upptäcka det verkliga problemet: AIK är inte bara åtta poäng bakom, det är framför allt åtta lag framför.
I kväll kan lagen vara ännu fler och poängskillnaden ännu större.
Att passera så många motståndare kräver en betydligt högre lägstanivå än AIK har visat upp hittills.
AIK behövde vinna.
AIK vann inte.
Ibland är det inte svårare än så.

Så vad hände på Guldfågeln Arena?
Framför allt mötte AIK en motståndare som imponerade. Det är en sak att vinna mittfältet i kraft av tre-mot-två samt utnyttja AIK:s felpassningar i uppbyggnadsfasen – en helt annan att hitta tajmingen i djupledsspelet som Kalmar gjorde.
Jonathan Ring kom på ena kanten, Romario på den andra, Måns Söderqvist på båda, Papa Diouf överallt och när det behövdes stack Melker Hallberg iväg. Fan vet om inte Nanne Bergstrand tog en diagonallöpning mot bortre hörnflaggan också.
Fotboll är som allra roligast när bollhållaren har ett framåtlöpande alternativ i nästan varje spelsekvens. För Kalmar FF och deras publik var det säsongens skojigaste match på Guldfågeln Arena. Första hemmasegern, en behaglig sjätteplats och gångavstånd till Europa(kval).
Samtidigt kopplade de loss AIK från guldtåget.

Daniel Majstorovic menade efteråt att det handlar om att klättra så mycket som möjligt innan uppehållet och sedan ta det vidare därifrån, Andreas Alm spekulerade i att AIK kan vara med i toppstriden fem omgångar från slutet.
Det förutsätter att något förbättras, därför frågade jag Alm om han ser en röd tråd i lagets prestationer som förklarar att de förlorar fler matcher än de vinner:
– Vi har skapat extremt mycket målchanser. Fler än AIK gjort sedan jag kom in i tränarrummet. I dag skapade vi fem och det var inga dåliga chanser, det var frilägen. Så det handlar om effektiviteten. Ineffektiviteten vid målchanser är nog det man kan peka på. Sedan släpper vi till för många chanser också.
Men det är just effektiviteten i avslutsfasen som är det största bekymret?
– Tillsammans med att vi släpper till målchanser. Vi hade fem emot oss i dag. Mot Göteborg hade vi 7-1. Innan det 9-7. Vi ligger på höga tal. Offensivt finns det där men vi slår dit bollen för sällan, sa Alm.
Men AIK har gjort elva mål i år. Serieledaren IFK Göteborg har gjort tolv. Tabelltrean Elfsborg 13. Det är inte där skon klämmer mest.
Snarare handlar det om defensiven (är Daniel Majstorovic verkligen bästa valet bredvid Per Karlsson?) plus att AIK framstår som ett lag som behöver lära sig att spela efter resurserna. Utan skadeförföljde Henok Goitom har de inte spelartyper för att dominera matchbilder mot medelbra till bra motstånd. Det visade sig vid 0-1 mot Åtvidaberg, det visade sig mot Kalmar.

Mot Nanne Bergstrands femmanna-mittfält valde Andreas Alm en 4-4-2-startelva med den bästa innermittfältaren i anfallet. Ändå envisades AIK med att försöka spela sig upp centralt vilket resulterade i de situationer där backlinjen i allmänhet och Majstorovic i synnerhet såg ut som om de hade gått vilse i en småländsk skog.
– Det blev en matchbild där vi skulle spelat lite rakare, inte så mycket via mittfältet, suckade ”Nisse” Johansson efteråt.
Det är alltid lätt att vara efterklok men man kan tycka att chefstränaren borde anat detta på förhand.
Å andra sidan var det inte Andreas Alms fel att Ibrahim Moro och Helgi Danielsson gjorde fler grova misstag på 28 minuter än vad ett fungerande innermittfältspar gör under en hel säsong.