Zlatan Ibrahimovic har på tolv år vunnit tio ligatitlar i fyra länder och med sex olika klubbar.

Det är imponerande. Eller, det är inte bara imponerande, det är ganska fantastiskt. Det kommer att ha en framskjuten plats i historieböckerna hundra år framöver. Åtminstone 50.

Zlatan är en av våra största, förmodligen den störste, men han blev det inte den här kvällen.

Att PSG vinner franska ligan är inte särskilt mycket att hetsa upp sig över även om det nu var 19 år sedan sist. Med Qatars statskassa i ryggen borde de avgjort den kvalitetsmässigt halvmediokra serien långt tidigare.

Jag gjorde misstaget att driva runt på sociala medier där ett överraskande stort antal färska (får man väl anta?), svenska PSG-fans jublade över ligatiteln som om de inte gjort annat än följt detta lag år ut och år in.

Det gjorde mig irriterad utan att jag har rätt att bli det.

Kanske är deras lycka äkta och innerlig. Kanske var det mest kul att skriva något på Twitter eller Facebook som många andra också skrev. Kanske hejar de på Zlatan och det får man förstås göra. Förr eller senare slutar han att spela fotboll. Var tar intresset då vägen? Det är intressant att fundera på. Vad ska den här kvällen då placeras bredvid? Ett gripande biobesök? En minnesvärd konsert? Eller bleknar den bort likt en festkväll bland andra?

Jag tänker att det är lite som med barn. De hejar på den som ligger överst i tabellen. Själv hade jag en period kring 1980 då jag hejade på Öster. Öster! Men Öster var bra då. Innan Blåvitt tog över vann Öster allsvenskan ett par år.

Zlatan har vunnit tio ligatitlar i fyra olika länder. Men han har aldrig vunnit allsvenskan. Här varken kan eller vill shejker från Qatar köpa några titlar. Ju mer jag tänker på det, desto mer sympatiskt framstår det systemet.