Mycket reaktioner på mitt blogginlägg om startelvan, för mig är det självklarheter men eftersom vissa läsare kanske följer landslaget mer sporadiskt, borde jag ha redogjort för hur jag ser på bakgrunden också.

Fakta är att Sverige har ett spelarmaterial som inte håller samma klass som det gjorde för ett par år sedan. Sverige har varken en stark försvarslinje att luta sig emot eller särskilt många vettiga anfallsalternativ utöver Zlatan Ibrahimovic.

Fakta är att Sverige har en förbundskapten som samtidigt gillar att prata om medaljer i mästerskap och tog sin an det här landslaget med en vilja att göra det till ett mer offensivt och spelförande lag.

Fakta är att det här krockade redan i EM-kvalet, och den enda lösningen på en sådan krock var rimligen att ta ett par steg tillbaka, att spela mer efter resurserna, något förbundskaptenen vid flera tillfällen till slut har tvingats att förändra (dock har han fortsatt att prata om medaljer men man kan inte få allt på en gång).

Landslagsfotbollen skiljer sig från klubblagsfotbollen, och som jag har lärt mig att förstå landslagsfotbollen innebär den att försöka skapa ett lagbygge där de bästa alltid spelar, där rollerna är tydliga, där alla vet exakt vad de ska göra. Att snabbt komma bort från hur det fungerar i klubblaget till att direkt ställa om till landslagets sätt att spela.

Eftersom tiden är begränsad i ett landslag och matcherna är få blir kontinuiteten överordnad eventuell dagsform när det kommer till laguttagningar. Inte in absurdum men som huvudprincip. I ett klubblag kan du oftare förändra från match till match eftersom du har betydligt mer tid till träning samt fler matcher.

Går man in i ett mästerskapskval med ett uttalat mittbackspar får man helt enkelt hålla fast vid det mittbacksparet så långt det är möjligt (skador och avstängningar kommer alltid att ställa till det ändå).

Om det efter en tid är helt uppenbart att en av mittbackarna inte duger, ja då ska han petas för gott, inte från en match till en annan eller för att en reserv råkar vara i bättre form för dagen. Det är enligt min mening ett slags nybörjarperspektiv på landslagsverksamheten, att hoppas att det blir bättre bara för att man kastar in något nytt.

Om Erik Hamrén nu anser att Jonas Olsson inte duger som mittback i ett svenskt landslag kan jag inte förstå hur Olsson kunde anses duga för en startplats för fyra dagar sedan, mot Österrike? I ett landslag ska inte laguttagningarna styras av enskilda misstag från en match till en annan. Det är det som motiverar att en förbundskapten har kontrakt och bär lön, att han ska se den stora bilden tidigare och bättre än vi som sitter på läktaren och framför tv-apparaterna. Det faller på förbundskaptenens ansvar att kunna avgöra vem som är bäst, alldeles oavsett ett grovt, individuellt, avgörande misstag som vem fan som helst kan notera.

…fakta är att vem som än kommer in i stället, det kan vara Per Nilsson, Olof Mellberg eller Thiago Silva, kan alla spelare göra – och gör – misstag i matcher, vissa blir mer avgörande än andra. Men laguttagningen ska inte vila på det, laguttagningen ska vila på vem som är bäst i ett helhetsperspektiv. Är det Per Nilsson? Okej, men då förutsätter jag att han spelar samtliga matcher resten av det här kvalet nu när bytt är bytt.

Om bytet endast är för den här matchen handlar det snarare om att Hamrén vill straffa den enskilda spelaren eller gå fans och medier till mötes som ofta kräver snabba och konkreta förändringar.

Om det handlar om att testa Per Nilsson, ja då kan jag säga att jag kräver mer av en förbundskapten än att han testar en mittback mitt under ett VM-kval – han ska ha bättre koll än så på helheten.

Om det handlar om att Hamrén anser att Per Nilssons passningsfötter – uppspelsfötter – anses vara bättre, då borde vi verkligen fått se honom redan mot Österrike där backlinjens spelskicklighet definitivt utmanades mot ett vilt pressande hemmalag. I kväll handlar det om att putta fram bollen till centralt mittfält mot en lågt stående motståndare, det fixade till och med Petter Hansson på hans tid.

Om det handlar om att Pelle är målfarlig, släng upp honom i kedjan i så fall, där saknas det målskyttar.

OBS! Det sista var ett skämt

Allt sammantaget innebär detta att petningen av Jonas Olsson är anmärkningsvärd, åtminstone som jag har lärt mig att förstå landslagsfotbollens mekanismer.

Alternativet är att jag är ute och cyklar, och så kan det förstås vara. Då får jag väl käka upp det här vid något tillfälle men jag tycker alltså inte att man ska petas för ett enskilt misstag utan för att man inte duger – ändrades det på fyra dagar gällande Jonas Olsson?

Men skit samma, nu kör vi, Sverige-Färöarna 4-0, Zlatan Ibrahimovic tre, Pelle Nilsson ett.