Häromveckan presenterades en kandidatuppsats i journalistik gjord av Christian Naumanen och Fredrik Stjernström vid Göteborgs universitet – ”Klacken utan röst”.

Den handlar om hur fotbollssupportrar beskrivs i medierna, och författarnas allvarligaste kritik av sportjournalister är att fansen sällan får komma till tals i frågor som berör dem själva. Så här skriver Naumanen och Stjernström:

…jag skriver under på det. Tyvärr saknas naturliga kontaktytor mellan medier och supporterorganisationer i många fall (även om det har börjat förbättras). Dessutom kommer klubbledare alltid till tals, klubbledare som är tillsatta av en styrelse som är vald av medlemmarna på demokratisk väg. Med det sagt: Kontaktytorna mellan medier och supporterorganisationer bör förbättras.

Vidare konstateras i uppsatsen att det inte är särskilt anmärkningsvärt att våld på idrottsevenemang anses ha ett stort nyhetsvärde…

…jag köper det också men tycker – tvärtemot många supportrar som diskuterat uppsatsen – inte att det bör införas någon ”Bruce Springsteen”-fansjournalistik på sportsidorna. Däremot ska vi fortsätta att ta upp supporterfrågor som engagerar, exempelvis om ståplats eller 51-procentsregeln.

Mest kontroversiellt i uppsatsen är uträkningen att i 56 procent av de 700 undersökta artiklarna framställs kollektivet som ansvarigt för handlingen snarare än de individer som begått den…

 

 

 

 

 

…samtidigt påpekar författarna att siffran inte är helt pålitlig…

…jag hade lite problem med att förstå det här så jag kontaktade Christian Naumanen och bad honom skicka artiklar som exemplifierar, på vilket sätt menar han att tidningsartiklarna håller kollektivet ansvarigt?

Naumanen svarade med ett antal exempel på formuleringar som hamnade bland de 56 procenten:

1. ”Det retade upp AIK-fansen bakom Millers mål, och i turbulensen efter utvisningen så small plötsligt ett knallskott tätt intill den assisterande domaren Daniel Wärnmark. Denne tog sig för öronen och flydde in på planen, och Martin Strömbergsson kallade då omedelbart samtliga aktörer av planen när knallskotten fortsatte att smälla.” (GT)

2. ”Det var som vanligt vid ett kvällsderby på Råsunda. Boxning mellan fansen på vägen dit, stopp i tunnelbanan och väl inne på arenan bjöd klackarna på en uppvisning i alla möjliga lag- och regelöverträdelser.” (TT)

Dessa artiklar kan sägas utgöra exempel på artiklar som får underkänt medan följande anses beskriva verkligheten på ett tydligare sätt:

3. ”Cirka 100 Bajen-fans sparkade in en grind och smet gratis in på arenan.” (GT)

4. ”För två supportrar bakom tränarbänkarna blev underläget mot serieledarna för mycket att hantera. I den 59:e minuten gick de fram bakom tränarbåset och den ena började skrika på Hammarbytränaren Gregg Berhalter som snabbt vände sig om och gav svar på tal.” (AB)

Det är värt att ta till sig av, att formulera sig tydligare. I exempel 1 borde det skrivits ”ett antal AIK-fans” i stället för ”AIK-fansen”. Samma i exempel 2 där skribenten kunde använt sig av ”ett antal personer i klackarna”.

Samtidigt undrar jag om det har någon avgörande betydelse för publiktillströmningen. Alla som någon gång har varit på fotboll vet att majoriteten av fansen sköter sig. För folk som inte är intresserade av fotboll, och därmed inte besöker matcher, gör det knappast någon större skillnad om det står ”fansen” eller ”ett antal fans” i den snabba nyhetsrapporteringen. Den som är nyfiken på fotboll och planerar att se en första match undersöker rimligen mer noggrant hur det förhåller sig.

Tänk att du planerar att resa nånstans men läser i medierna att där både rånas och mördas folk, vad gör du? Jo du undersöker resmålet i detalj. Jag har aldrig läst en fotbollsjournalist som beskriver det som generellt farligt att besöka en allsvensk fotbollsmatch.

Men vad som är farligt är i grunden väldigt individuellt. Vissa tycker det är farligt att hoppa i vattnet från bryggan, själv har jag hoppat från den 23 meter höga klippavsatsen ”Enen” ner i kanalen i Jonsered upprepade gånger utan att få så mycket som en skråma. Jag har gått på fotboll i 30 år och bara känt mig otrygg någon enstaka gång men har den största förståelse för människor som upplever obehag och rädsla när de hamnar i flaskregn och annat stök.

Men rätt ska vara rätt, sportjournalisterna bör formulera sig tydligare.

Eller f’låt…de sportjournalister som inte formulerar sig tydligt bör formulera sig tydligt.

Sammanfattningsvis är min bedömning att kandidatuppsatsen inte tillför särskilt mycket nytt. Den föranleder enligt min mening inte heller medierna att förändra journalistiken om supportrarna utöver på de punkter jag redan har nämnt.

Här kan ni läsa hela uppsatsen och bilda er en egen uppfattning.