Som vanligt när jag satt i min bil i dag så lyssnade jag på P1. Jag älskar P1, det beror kanske på att jag börjar bli gammal. Eller på att jag egentligen skulle vilja vara lastbilschaufför. Jag vet inte riktigt.

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri pratade om kulturjournalistik men hon kunde lika gärna pratat om nyhets- eller sportjournalistik.

Hon pratade om mediehusens jakt på Facebook-delningar och annat socialt kvitter. Det som sprids mest och bäst är det enkla tyckandet, inte kunskapen:

– Vi ska inte eftersträva att göra världen mindre komplicerad, tvärtom.
– För om vi blir alltför desperata i den jakten och framhäver hårdvinklade, personliga, klickvänliga krönikor som det viktigaste vi har att erbjuda – då kommer vi sakta men säkert att underminera vår egen ställning.

Jag förstår vad hon menar. Vi lever i en tid där det uppmuntras ovanifrån och ses som en kvalitetsstämpel med många delningar på Facebook, många klick.

Ett konkret exempel: Senast jag fick beröm för något var när jag på uppmaning tyckte till om ”Idol-Kevin” och en flyttad superettanmatch. Jag skrev krönikan på en kvart på pressläktaren inför en allsvensk match. Den var mest läst på sportsajten ett tag och fick en helvetes massa ”delningar”.

Texten om den allsvenska matchen ett halvt dygn senare? Den var ambitiöst författad, med kommentarer från tränare, spelare och ledare, skriven av en journalist på plats med tolv års erfarenhet av att bevaka allsvenskan. Mig veterligen har den aldrig lästs av någon chef. Den fick inte värst många ”delningar” heller.

Jag befinner mig alltså mitt i en sådan konflikt som Rakel Chukri beskriver. Och jag inser att jag kommer att förlora den.

Hur hamnade vi här?

När jag började på Sportbladet fanns bara papperstidningen. Det var en enkel tid där en nyhet hade ett värde, där en krönika skulle vara genomtänkt och noggrant skriven.

Sedan kom nätet. Gradvis flyttades nyheterna från papper till nät där de snart blev allmängods. I dag finns inte längre något större värde – varken för de enskilda journalisterna eller mediehusen – att dra fram nyheter. De hamnar blixtsnabbt på alla andra sajter också.

Någonstans en tråkig men ändå logisk och acceptabel utveckling. Nätet är ett passande forum för det snabba, för nyhetsförmedlingen.

Vad som nu håller på att hända – och som Chukri träffande beskriver – är ungefär samma sak fast med krönikor, betraktelser, analyser.

Från en uttalad tanke om att papperstidningen skulle fungera som en plattform för den mer genomtänkta matchanalysen (om vi håller oss till sport då) har det helt förändrats bara under 2013.

I dag är kravet ovanifrån att krönikan helst ska levereras till nätet på slutsignal (det har till och med framförts önskemål om halvtidskrönikor).

De eftertänksamma ska vara levererat strax innan skribenten har hunnit börja tänka efter.

Ungefär så här kan en SMS-konversation se ut mellan mig och någon överordnad:
När kan du lämna i kväll?
– Ju tidigare, desto sämre.
Men fler som läser!
– Fler som klagar och tycker det är dåligt.
Desto fler kommentarer!

…ungefär så.

När jag i går av tidsskäl inte hann från Göteborg till Friends (vilket delvis hängde ihop med att de inte har lyckats skaka fram en pressparkering ännu, ska det vara så svårt?) så betraktas inte det som något större problem ovanifrån utan snarare som en fördel – det innebär nämligen att krönikan lämnas snabbare. Framför TV:n finns ingen presskonferens att besöka, ingen att ställa frågorna till. Ungefär så som den internationella klubblagsfotbollen bevakas från många svenska redaktioner.

Direktivet ovanifrån är att det är viktigare att krönikan kommer tätt på matchslutet än att jag och andra hinner lyssna vad som sägs på presskonferensen efteråt, på vad spelarna tycker för att sedan sätta sig ner och foga ihop delarna och därmed utnyttja det mervärde man kan ge läsaren utifrån att vara på plats, nära händelsen.

När jag läser intervjun med idrottsforskaren Torbjörn Andersson i Göteborgs-Posten inser jag hur allt hänger ihop.

Andersson beskriver TV:s och kvällstidningarnas bevakning av den internationella klubblagsfotbollen som ”grotesk”.
– Sedan tv-kanalerna släpptes fria och började kommersialisera på utländska ligor har det nästan pågått en hjärntvätt – nu ska man gilla de här klubbarna. Detaljerade reportage om turkiska lag hade varit bisarrt för några år sedan, säger han och fortsätter:

– Fotboll går ut på att skapa gemenskap. Att sitta i Göteborg och påstå att man håller på Arsenal är en konstruktion. Är man IFK-supporter har man ett mer kvalitativt vardags­liv – man kan följa laget från läktaren, delta i tifon och besöka träningar.

Närhet blir mindre och mindre intressant. Verkligheten finns inte där ute längre, den finns på nätet. Och snabbt ska det gå.

Ni vet väl vad Zhou Enlai, Maos närmaste man, svarade när en fransk journalist ville veta vad den franska revolutionen haft för betydelse för världen, med nästan 200 års distans?
– Det är alldeles för tidigt att svara på.

I dag hade han avkrävts en snabb analys innan första huvudet föll på Bastiljen.