Ju mer man rotar i det, desto smutsigare framstår Svenska Fotbollförbundets (SvFF) agerande i 51-procentsfrågan.
I snart fem år har enskilda fotbolls­pampar, med god hjälp av ishockeyn, försökt att få bort grundskyddet för föreningsdemokratin.
Nu går de största klubbarna emot sitt eget förbund i en soppa som jag har svårt att se hur nye ordföranden Karl-Erik Nilsson ska hantera utan att backa helt.

Det är en svårbegriplig sörja som pågått bakom kulisserna i över fem år nu. För att på det här utrymmet lyckas förklara vad det handlar om måste vi backa till vintern 2009. Tillsammans med ishockeyförbundet hade SvFF då lämnat en motion till RF-stämman i Visby några månader senare. Frågan var exakt den samma som nu är aktuell: fotbollen och ishockeyn ville upphäva Riksidrottsförbundets grundskydd för föreningsdemokratin och låta de olika idrottsförbunden själva bestämma om privata klubbägare à la Roman Abramovitj.

Men 29 januari fick dåvarande ordföranden Lars-Åke Lagrell ett brev av Malmö FF:s ordförande Bengt Madsen. Madsen skrev på uppdrag av MFF, Öis, IFK Göteborg, Skånes fotbollsförbund och Göteborgs fotbollsförbund och budskapet går inte att missförstå då brevet avslutas med formuleringen: ”Därför vill vi att motionen dras tillbaka”.

Madsen trycker dels på att motionen inte är ”genomdiskuterad i klubbar eller distrikt”, dels varnar han för vad som kan ske med demokratin om tvivelaktigt kapital kommer in.

Motionen behandlades ändå inför stämman i Visby men avslogs då RF ansåg att 51-procentsfrågan behövde analyseras och utredas noggrannare.

Ännu viktigare för fortsättningen av den här thrillern är att fotbollen inte stod enad i frågan vilket bevisades av brevet till Lagrell från klubbar och distrikts­förbund i södra Sverige.

– Bolagiseringsfrågan har delat fotbolls-Sverige och där är vi inte färdigpratade och därför ansluter vi till RS linje och tar tillbaka motionen för att diskutera oss samman mer, bekräftade Lagrell då.

Ganska exakt fyra år senare beslutar SvFF:s styrelse under ledning av nye ordföranden Karl-Erik Nilsson att ställa sig bakom en utredning där Lagrell varit drivande. Avsikten är samma nu som 2009: att RF ska släppa grundskyddet för föreningsdemokratin och varje enskilt idrottsförbund själva få bestämma om privata klubbägare.

Frågan som hänger i luften: när mellan Madsens brev vintern 2009 och Lagrells nya utredning vintern 2013 enades klubbar och distrikt om den här linjen?

Svaret är: det gjorde de aldrig.

Den som orkar gå igenom dokumentbanken på förbundets hemsida hittar en skrivelse från årsmötet 2011. Där beslutades visserligen med majoritet att förbundets linje är att ”själva kunna kunna diskutera vad som ska gälla i den svenska fotbollen” men som Lars-Åke Lagrell också konstaterar:

”Det finns frågor där det aldrig kan uppnås total enighet och den aktuella bolagiseringsfrågan är en sådan”.

Det är på denna bräckliga grund som Karl-Erik Nilssons styrelse vilar sitt ja till att genomföra den största, demokratiska förändringen i svensk idrottshistoria.

Lika anmärkningsvärt är att det inte finns någon som driver frågan öppet. Inga enskilda styrelseledamöter eller distriktsförbund. Och vad gäller elitklubbarna – som detta ytterst berör – kommer nu i stället en kraftig motreaktion.

Karl-Erik Nilsson har onekligen fått ett illa skött ärende i knäet, en utredning som det har lagts tid och pengar på, där han knappast har något annat val än att backa om han inte redan efter ett år vill bli stämplad som pampen som körde över Sveriges största fotbollsföreningar och deras medlemmar.
Robert Laul

(Artikeln publicerades i Aftonbladet i slutet av mars 2013. Två månader senare hade Karl-Erik Nilssons styrelse ändrat sig och stödde inte längre Riksidrottsstyrelsen förslag som också röstades ned på RF-stämman i Luleå. Grundskyddet för föreningsdemokratin blir kvar).