Det blir inget VM i Brasilien 2014 för Sverige och det är lika tråkigt som det var väntat.

Jag var kommenderad att skriva om kvallottningen i juli 2011 och minns att jag inte ens kände mig övertygad om att Sverige skulle bli grupptvåa.

Sverige blev grupptvåa, med god marginal före Irland som jag spådde som det stora hotet som i stället kom från Österrike.

Att rå på Tyskland fanns aldrig på kartan.

Egentligen inte Portugal i ett playoff heller.

Portugal är bättre på nio av elva positioner, över två matcher visar det sig förr eller senare.

Det gör ju det.

Jag köper inte analyserna att om Sverige bara hade gjort si, eller om de hade gjort så, då hade det löst sig.

I första matchen sårade Ronaldo…f’låt Portugal…NEJ Ronaldo ett kompakt Sverige på inlägg – ett mål plus en boll i ribban.

I andra matchen, när Sverige flyttade upp positionerna, hittade Ronaldo fram i djupled i stället.

Vi kan skylla på att Sebastian Larsson inte utnyttjade det öppna läget i 49:e minuten som hade gett det viktiga första målet – men det är ju ingen tillfällighet att Cristiano Ronaldo i stället satte sitt friläge en minut senare. Det är skillnad på Sunderland och Real Madrid.

Det går att klaga på att backlinjen stod fel vid målen men ett landslag som möter Portugal med Mikael Lustig-Per Nilsson-Mikael Antonsson-Martin Olsson kommer förr eller senare hamna fel eftersom den backlinjen har gjort fem landskamper tillsammans.

Om man ska kräva förbundskapten Erik Hamréns avgång är det inte på grund av resultaten. De är okej givet förutsättningarna.

Om man ska kräva förbundskaptenens avgång får man i stället börja med att titta på att Sverige har en förbundskapten som sett över hela kvalet inte optimerade lagets möjligheter att till slut lösa en VM-biljett.

Varför stod Sverige plötsligt där med en backlinje som endast hade spelat fem landskamper tillsammans?

Var det så klokt att sparka ut Jonas Olsson och Andreas Granqvist? Hade inte en mer samspelt backlinje haft större chans att lyckas, även om Olsson och ”Granen” svarade för individuella misstag under kvalet (vilka mittbackar gör inte individuella misstag förresten)?

Men okej, vi vänder på det, det kanske var rätt att byta. Men var det då så klokt att gå in i kvalet med Olsson/Granqvist? Det är ju exakt sådana minor en förbundskapten har betalt för att inte gå på.

Playoffet var första gången Erik Hamrén höll fast vid samma startelva två tävlingsmatcher i rad. En historisk startelva men det var så dags.

Hamrén har haft fyra år på sig att bygga en stomme, den ende spelare som har fallit bort är Olof Mellberg, ändå har Hamrén misslyckats med att bygga denna stomme. I stället har han ändrat och bytt och velat och svängt.

Han har agerat som en klubblagstränare i en förbundskaptenskostym som varit alldeles för stor.

Nästa fråga man bör ställa är om Erik Hamréns fotbollsfilosofi utvecklar svenska landslaget i rätt riktning?

Jag tycker inte det.

När Erik Hamrén tidigare i höstas under en presskonferens fick en fråga om hur Sverige ska bli mer stabila, mindre svajiga, svarade han med en parallell till Belgien:
– Det är många faktorer som påverkar för att bli det lag man kan drömma om. Inte minst vad du har för möjligheter med spelarna. Om du tar Belgien igen så har de ett antal spelare som är dominerande i stora klubbar i Premier League. Det är klart att laget då har större möjligheter att lyckas.

Resonemanget var längre men även den som läser hela svaret kommer att komma till följande slutsats:

1. Om Sverige ska utvecklas under Hamrén måste Sverige få fram fler spelare med framträdande roller i bättre klubblag. Något som är mycket svårt att påverka.

2. Inte någonstans i resonemanget kopplar Hamrén eventuella utvecklingsmöjligheter till att strukturen eller spelsystemet kan formas bättre efter tillgängliga spelarmaterialet. Det som faktiskt går att påverka.

Det här sammantaget är förstås goda skäl att kräva en förbundskaptens avgång efter ett missat mästerskap.

Problemet är, att när du sedan sätter dig ner för att lista alternativen till ersättare, då inser du att den enda riktigt vettiga och realistiska kandidaten slarvades bort. Förbundet högg aldrig på Per-Mathias Högmo, nu är han Norges man i stället.

Högmo flörtade med svensk fotboll när han fick Djurgården på fötter – SvFF vågade aldrig agera av rädsla att störa Erik Hamrén, vad vet jag. Agerade gjorde de i alla fall inte tillräckligt.

Om P-M Högmo hade varit tillgänglig, skulle jag utan tvekan hoppat på #AVGÅHAMRÉN-tåget i dag.

Nu står vi där med Hasse Backe, Jörgen Lennartsson, Roland ”Kola” Larsson, Rikard Norling och Johan Mjällby och kanske några till.

Är det verkligen värt att byta då? Här och nu?

Någon föreslår ”Svennis” men han vill inte. Inte Pia Sundhage heller vad jag har förstått. Jonas Thern verkar inte gå att övertala.

Kanske är ”Kola” Larsson, som gjorde succé med U17-landslaget, det namn som känns allra mest spännande efter Högmo men det är förstås extremt svårt att veta hur han skulle hantera ett sådant kliv. Så ”Kola” till U21 till att börja med.

Jag är inte säker på att jag, om jag varit i förbundsordföranden Karl-Erik Nilssons kläder, hade gjort den chansningen nu. Jag hade nog också väntat ett kval till. Med tanke på hur Platinis nya EM ser ut, med 24 lag, är vägen dit förhållandevis enkel. Under playoffet har Hamrén trots allt visat att han värdesätter kontinuitet. Kanske inser han betydelsen av struktur om han får sova på saken över jul.

Med det sagt: Erik Hamrén blir kvar för att det inte finns något vettigt alternativ. Han blir kvar för att relationen till förbundet är smidig, Erik är inte någon besvärlig jävel som ställer krav. Sponsorerna är nöjda och vad som står i tidningarna brukar förbundet inte bry sig om (det ska de inte göra). Och självklart är Erik Hamrén kvar eftersom kapten Zlatan har skickat signalen att han accepterar det och trivs med det.

Vad det svenska Svenska Fotbollförbundet verkligen saknar och behöver är någon form av chefsideolog, en stark maktfaktor ovanför förbundskaptenen som kan lägga ut den långsiktiga planen för svensk fotbolls utveckling. En landslagets sportchef eller klubbdirektör om vi översätter till klubblagsfotbollen. En röd tråd, en grå eminens.

Vid det här laget vet ni vem jag talar om. Han missade också VM i går och är därmed ledig för att åter träda i nationens tjänst.

En annan idé är att ge Hamrén en assisterande tränare med koll på försvarsspel men med tanke på att jag nämnde detta första gången för två och ett halvt år sedan, och inget ännu har hänt, är det föga troligt att det sker nu.

Hoppas går ju.