Torsdag.

Den här veckan betyder det ”stig upp i vargtimmen”.

Planet mot Lissabon går 07.45.

Fy fan.

Sen någon gång, när vi har tagit oss förbi mellanlandningar, säkerhetskontroller och eventuella oväder – då är det snart bara ett dygn kvar.

Portugal-Sverige på Estádio da Luz.

Först tänkte jag lyckoarenan där Sverige spöade Bulgarien med fem kassar i EM-premiären 2004. Men så är det ju inte, det var på José Alvalade.

Synd.

Däremot var det på Estádio da Luz som Portugal förlorade finalen mot Grekland -04. Det är här Champions League-finalen spelas i vår.

Mot ljusets arena.

…eller A Catedral, katedralen, som hemmalaget Benficas supportrar kallar den.

Sveriges startelva enligt mr Flinchs rapporter:

Isaksson
Lustig, Nilsson, Antonsson, M Olsson
Larsson, Källström, Elm, Kacaniklic
Elmander, Ibrahimovic

…det är väl det bästa Sverige kan ställa upp med just nu. Om Erik Hamrén hade rört till det ytterligare en gång, och petat in en förvisso formstark Jonas Olsson i mittförsvaret, då hade han nog slagit världsrekord i veleri.

Frågetecknet fanns – som det alltid gör – på innermittfältet. Men utifrån hur players manager Marcus Allbäck resonerade i en webb tv-intervju när Tysklands-elvan presenterades senast så är frågan inte vilka som ska starta centralt utan vem som startar bredvid Rasmus Elm.

…vi får väl förutsätta att det gäller fortfarande?

Mot Tyskland blev det Kim Källström, och att döma av träningsrapporterna blir det alltså Kim mot Portugal också.

Anders Svensson sa det visserligen på skämt men uttalandet ”Jag spelar bara när vi måste vinna” – undrar om det ligger något i det?

…svaret får vi på Friends på tisdag om det skulle bli förlust i Lissabon i morgon.

Exakt hur Hamrén tänker och vill ha det på centralt mittfält, det kommer vi nog aldrig att bli kloka på. Det har testats och växlats och bytts och sagts så mycket så många gånger att en röd tråd är omöjlig att upptäcka (likt den Lagerbäck hade när han spelade safe med Anders bredvid Tobias Linderoth och satsade mer offensivt med Kim).

…om någon har listat ut den röda tråden, vsg att kommentera. Jag vågar nästan lova att jag har ett matchexempel som raserar även den teorin.

Tänk bara att så sent som i augusti var Källström utslängd med fostervattnet, icke önskvärd, persona non grata – inte ens med i truppen. Sedan bänkad mot Irland, Kazakhstan och Österrike. Snart har han startat mot Tyskland och Portugal.

Hjälp mig att förstå.

Annars har vi journalister bökat runt i mixade zonen på Friends Arena i veckan i jakt på nyheter och svar. I går var inget undantag.

Fokus var flyttat från Alexander Gerndts griserier och Anders Svenssons svindyra bil till Jonas Olssons ”Musse Pigg”-gräl med portugrisen José Mourinho.

Efter några frågor klippte Olsson av diskussionen:
– Ni klagar ofta på att det är ont om tid så ställ då relevanta frågor, tyckte han.

Möjligen var mittbacken extra lättretlig eftersom han åter hamnar utanför startelvan (precis som Svensson och Gerndt för övrigt).

Ur ett rent sportsligt perspektiv har Jonas Olsson alltså en poäng: ”Fel” spelare hade varit i centrum så långt under playoff-samlingen.

Ordningen återställdes när Zlatan Ibrahimovic intog podiet i presskonferenssalen – varpå en norsk journalist plötsligt ställde en fråga om schack.

Inför EM 2004 blev det full kalabalik när just en norsk murvel ville att Zlatan skulle trixa med en apelsin, så hur skulle han hantera schackfrågan?

Som det anstår en kung.

Zlatan har nått det stadium av livet och karriären då jag undrar om det finns några frågor som stör honom längre. Medan den unge Zlatan var rolig genom att vara elak är den äldre Zlatan rolig genom att vara smart.
– Jag vet att de som spelar schack tänker framåt, det är väldigt smarta människor, sa landslagskaptenen.

Till och med på den oväntade schackfrågan – som ställdes med anledning av att norrmannen Magnus Carlsen gör succé i pågående VM i Indien – sammanfattade Zlatan i en mening allt vad schacksporten handlar om.

Det är inte konstigt att Zlatan Ibrahimovic numera är en uppskattad person i spelargruppen, en i gänget, en som folk trivs med. Och då inte bara för den världsspelare han länge varit utan för den lagkamrat han mer nyligen har blivit.

Jag förstod att det inte är tomma ord utan så det verkligen förhåller sig när jag läste Henrik Rydströms samtal med Tobias Hysén i GT i helgen:

”Jag låg i sängen en kväll och slötittade på TV”, berättar Hysén för Rydström och fortsätter:
”Plötsligt kom Zlatan in med en handduk virad runt höfterna, ’Vafan, har du tandkräm?’, frågade han. Den bilden var ju surrealistisk, det är ju som om Messi hade klivit in och frågat efter tandkräm. Innan har han mer hållit sig med sitt gäng. Där var han trygg, där hade han sina polare och nu när inte de är kvar kanske han tycker att det är skönt att röra sig lite fritt. Det är svårt att säga, men jag upplever honom som mer harmonisk”.

Om något liknande hade sagts för några år sedan skulle jag ha viftat bort det, landslaget var inte sådant då. 

I dag är jag övertygad om att det ligger mycket i Hyséns reflektion. 

Klyschornas klyscha inom lagidrott – ”Stämningen är hur bra som helst” – är sann när det gäller Erik Hamréns landslag. Trots att resultaten, som ofta styr sånt där, inte alltid är de bästa. Det är en viktig poäng.

Mot den här bakgrunden fick jag en uppenbarelse härom natten och den drabbade mig efter jag hade lyssnat på ett radioinslag om grisar. 

Det räcker nämligen att en gris i svinstian mår dåligt och är ur balans (till exempel på grund av trängsel) så biter den svansen av en annan gris.

Blodet sprutar, och när grisar får smak på blod blir de som tokiga och börjar bita av svansar till höger och vänster tills det är fullt krig i gyttjan.

Därför är det viktigt, sa grisexperten, att ingen gris mår dåligt. Det startar kedjereaktioner som är svåra att stoppa.

Jag hade feber den här natten men såg framför mig hur Zlatan Ibrahimovic strax efter avspark på Estádio da Luz bet svansen av supergrisen Pepe som i sin tur gav sig på pappagrisen Bruno Alves som kastade sig över minigrisen Ronaldo som sprattlade vilt för att freda sin knorr.

Till ingen nytta.

När allt var över kunde ett harmoniskt svenskt landslag blicka ut över slagfältet och konstatera att de hade fått precis det resultat som hemma på Friends följande tisdag tog Sverige till fotbolls-VM i Brasilien 2014.

Det var grymt.